Viktor & Rolfs metod att visa sin vårkollektion -09 i digitalt format för hela världen samtidigt har omskrivits som entydigt modern, och utöver det med (krystade…) fördelar som ”No invitations, no seating charts, no traffic jams, no endless wait.” (.. misstänksamma med tanke på prestigen just den ändlösa väntan och den hysteriska trängseln tillskriver den som fått en inbjudan).
Nu är väl modet den sista subkategorin att hålla fast vid den journalistiska etikens gloria, men ur objektivitetssynvinkel är visningen och det konsensus som råder kring dess tidsenlighet kanske i första hand inte tillgänglig och demokratisk utan propagandistisk. Det kan inte finnas ett mer effektivt sätt att kontrollera bilden som når de potentiellt kritiska journalisterna än att se till att ha monopol på all visuell information, det vill säga all information som i slutändan värderas i modet.
Att inspelningen tog nästan tre dagar och att man spenderade summor motsvarande en traditionell visning är ännu argument som i recensionerna används till V&Rs fördel. Det blir en tillfredställande bekräftelse på att det verkligen var ett modernt val för att de är pionjärer och inte för att de ville komma billigt undan. I själva verket är det lika sannolikt att det var väl investerade pengar för att kunna garantera kontroll över varenda rörelse, varenda vinkel, varenda ljussättning (för att inte tala om varenda penseldrag i photoshop). Long gone är dagarna då snubblande modeller bevisade skornas oduglighet. Nu har alla världens moderedaktörer sett kläderna ur samma vinkel, den bästa vinkeln, och alla trendspaningar inför kommande vår visar bilder ur samma vinkel, den mest fördelaktiga, med samma undertext: ”Photo: Peter Stigter/Courtesy of Viktor & Rolf”.
Förra veckans Medierna i P1 diskuterade skillnaden mellan amerikansk och svensk valtidsjournalistik. Där vi är vana vid att det finns (mer eller mindre ambitiöst efterföljda) krav på balanserad objektivitet är amerikansk media, om än inte alltid öppet, ställningstagande. Älskade därför att med det, och två feta kompendier medieteori, fräscht i skallen öppna novembernumret av Vanity Fair och finna följande insändare från en upprörd Molly Ciardi, Connecticut:
”Michelle Obama’s making tha International Best-Dressed List is another example of Vanity Fair’s liberal bias. Her ‘look’ is a copy of Jackie O’s. Cindy McCain, on the other has, has been an elegant and stylish lady for years, yet was completely overlooked by the panel that chose those listed.”
Bäst klädda-listan är politik! Och politiskt är bästa sättet att klä sig? På JCDC-vinsingen i Paris här om veckan bemöttes den här utgången i alla fall av spontant jubel:
Musse Pigg, Natalie Portman, Barack Obama, Bruno och hår-klänningar till live-set av Man Like Me (och på efterfesten visades kollektionen igen, fast av animerade lego-gubbar). Allt var som vanligt i JCDC-land men att gå direkt från Castelbajac till finstämda och harmoniska Junko Shimada var förstås märkligt. Den sistnämndes paljetthattar i form av räkor (Isabella Blow – givet tema för nästa års kräftskiva!) hjälpte i och för sig till att göra övergången lite mjukare
Hehe. Margiela-tårtan. Jag tror att den fick många att känna sig rätt dumma.
Jag gav en tjejtårta till en vän som fyllde 25 här om veckan. Hanna hjälpte mig hitta en porrig mangatjej (CAT GIRL NUKUNUKU enligt H). Jag bakade in henne (kongenial parentes: mangatjejen alltså, inte Hanna) och sedan var det bara att vänta på rätt tillfälle att ploppa upp henne. Good times.
(video från showstudio)
Jag tycker en del om Balenciagas vårkollektion. Jag tycker om den en del också men Ghesquiere är inte i sitt esse.
Först det uppenbara: Prada. Det är fint och jag undrar om det inte är något så smått fantastiskt som en medveten Ghesquierisk tolkning av en kollega. Om man tar typ den här Prada SS08-utgången och översätter* den till Balenciagas formspråk blir det ju exakt det här (och effekten förstärks av att om man skulle översätta Pradarutorna till Balenciaga så skulle det bli som på catwalken):
Någon som vet mer måste förklara skorna för mig. Jag tycker de är jättespännande men undrar förstås hur de är konstruerade och vad som händer om man får en maska? Den med erfarenhet av YSLs strumpskor från i våras (blir pirrig i magen av att se bild på dem igen) har störst auktoritet i frågan.
Beauty-guden hör bön. Det känns som att det här var precis vad Bon syftade på med sin önskan om ickekonventionellt smink i Biologinumret. Det känns rentav som att det var exakt så Bon exemplifierade det i Bio-numret.
Det här är Balenciagas höstkollektion översatt till byxor:
Det här är Balenciaga as we know it, och gillar det (blänk är instinktivt bra):
Och det här gillar jag också samtidigt som jag lider av tanken på hur jobbigt det är. Handskar som är tröjärmar. Skor som är strumpor. Fatta svårt att hantera! Kroppsstrumpan är för barn! (”um… your point being?” Jag vet den är ju för barn)
*Jag försökte komma på en bra liknelse men kan bara tänka på när alla organiska varelser blir förvandlade till robotversioner av sig själva i tv-spelet Ratchet & Clank. Eller tänk er en kubistisk Mona Lisa. Då är prada da Vinci och Balenciaga Picasso.
alla bilder: Style.it
Okej. Öppnad firefox. Visade sig vara omöjligt att undgå att en av tjejerna ramlade.
edit: Stam också! Suzy Menkes: ”the strained faces of the models as they tried to walk the runway will be the lasting memory of this strange show”.
Jag vågar inte röra mig på (fashion)internet just nu. Inte förrän jag fått se hela Prada-kollektionen och bildat mig en uppfattning utan påverkan från era kommentarer.
Jag gillar vad Josh Goot gör med midja och anklar. Lite det som Dries gjorde för samma kroppsdelar s/s 08 (fast där syntes det inte lika tydligt på visningen utan mer i det som till slut blev själva kollektionen) och som känns väldigt Jane. Och jag vet inte om jag kan förklara det bättre. Jag har typ inga ord kvar efter att ha skrivit hela helgen (eller skrivit och skrivit. Mest har jag suddat), men det är liksom jersey-tungt nedtill (utan att det behöver vara i jersey), om det är en förklaring som hjälper?
En bild säger mer? Här är Josh och Taru på Buddha Bar i Paris under a/w07-veckan. Hur stört länge sen känns inte det? Kommer ni ihåg? Var det ens någon av er som var med på den tiden? Good times.
Det blir dessvärre ingen London FW för mig, tenta, grupparbete och jobbdeadline den här veckan gör det totalt omöjligt (jag tycker du ska gå istället för mig Jennifer. Så kan du gästblogga här. Dina trendanalyser blir vår lag). Däremot blev jag, bland annat efter en snabb mailväxling med fröken Sylvan som förstås ska dit och jobba, sugen på Paris. I alla fall några dagar. Vem åker med mig? Camilla? Vi kan ses där istället för att du kommer upp och hälsar på mig här?
Apropå sånt: medan det talas om att nyhetsjournalister sällan lämnar sina skrivbord så har det väl sällan funnits så många modetjejer ute på fältet. Känns som att alla är på alla veckor. Bra! Tror jag i alla fall. Det innebär å andra sidan att det blivit mindre innehållsrapportering, knappt någon alls varken från dem på plats eller oss som är kvar här hemma. FW-korrarna är för begeistrade och upptagna av stämningen över lag, och skrivbordsnissar känner kanske inte riktigt att de har rätt att i vanlig ordning tycka till om style.com-bilderna när de inte är på plats själva?
Dessutom drömde jag att MiuMiu s/s09 utmärktes av kjolar vars översta 20 cm bestod av svart genomskinligt så att det såg ut som att själva kjolmidjan satt nere på halva rumpan.
Och nu insåg jag just att jag är mer nyfiken på den visningen än Prada. Vilket är konstigt med tanke på att det känns som att jag redan har sett den. Jag vaknade i morse och tänkte ”shit, jag måste skriva ett blogginlägg om den innan alla andra hinner se den”.