(Eftersom Cathy publicerat FYRA poster som handlar om Marc Jacobs-visningen är bloggkvoten redan fylld. Det finns egentligen inget utrymme kvar för mig att skriva något om den här röran.. men)
Att göra uppror mot recessionen genom att visa neonfärger är bara bevis på en oförmåga till något som går djupare än ett skrap på ytan. ”What, is it going to help the economy if I do an all-black collection?”, undrade Marc efter visingen. Du menar till skillnad från om du gör en illgrön? INGET ALLS. Går det ens att finna en ytligare avvikelse än färg? Nej. Retro mania är vad som är deprimerande!
Att däremot ge varje modell en helt egen sminkning och en helt egen frisyr är ett bra tillvägagångssätt om man vill visa att man ignorerat ekonomin. Och Vanity Fairs Elisabeth Saltzman Walker har den bästa poängen (varför är det ofta så att journalisterna måste hitta konceptens styrka åt designerna?), att nu om någonsin har poängen med att uppfattas auktoritär eller professionell, eller vacker för den delen, tappat sin betydelse. DET är vad det handlar om.
Marc är typ bäst när han inte har några visioner. Höst 2008 hade han inga inspirationkällor, ”bara ritade lite vackra skisser”. Och kolla hur bra den är. Samma sak med årets vårkollektion, han hade väl sina visioner men hela poängen med den är att den innebär tusen möjligheter men ingen som är ”rätt”, och just därför är den bra.
Bilder: WWD
Skrevhögt OCH bondage. Gah!
GAH!
”Undrar om det blir några stickade koftor för dagmar, höhö” larvade vi oss innan visningen. Tji fick vi när det dröjde säkert åtta utgångar innan man såg något stickat över huvud taget. De tjuvstartade med den där förflyttningen redan våren 2008 med storhiten skinshortsen och de verkar bekväma i tuffdagmar. Koftorna finns förstås fortfarande där och det stickade har inte glömts bort utan utgör en stabil grund för vad vi förmodligen i slutändan får se i butik.
Jag koncentrerade mig mycket på de smala svarta benen, vilket på något sätt kanske är lite orättvist, men ialla fall. Med dragkedjor längs hela yttersidan, med små western-aktiga hål och nitar vid vaden och förstås finast av allt de transparenta rynkade byxorna. Som alldeles för stora nylonstrumpor!
Det har varit en del höga hår under dagarna, 60-tal typ, och det öppnade på Dagmar upp för en variant av den numer klassiska Stockholms-stylingen; scarfen runt huvudet. Local firm hade visserligen redan visat hur man förhöjde den (bokstavligen) genom att placera den ovanpå en liten hatt, hos dagmar fungerade de höga sviryggarna som stoppning. Det blir en lite mer exotisk än stockholmsbloggig känsla då, speciellt bakifrån. Inspirationen kan mycket väl ha kommit från en under tidigare modeveckor frekvent Berns-besökare, Diane Pernet.
Och appropå modebloggare så är ju Dagmar ofta deras favorit bland de svenska märkena. De lyckades fint med leopardmönstret på aprikos grund, speciellt i jumpsuiten och uppblandningen med andra print, och jag tänkte (även om det förstås är en helt annan stil) på Balmain vars leopard varit höstens största modebloggshändelse typ.
Annat fint var ett print, som jag tippar att Dagmar kan ha gjort själva, vet att de brukar tycka det är roligt när resurserna finns, som plockade upp essensen i märket på något sätt. Färgerna och mönstret påminde om det på etiketterna och i loggan, en slags logoklänning skulle man kunna säga.
Och det var väl typ allt jag hade att bjuda på från höstkollektionerna 2009 än så länge. Kan i och för sig nämna att jag, liksom precis alla andra, är smått förkrossad över att Dårvik inte kommer att sälja kläderna hon visade, utan att kollektionen tillverkats som ett snyggt sätt att visa upp smyckena som är hennes huvudsakliga fokus. Men enligt Agnes ska de i alla fall gå att beställa o man som privatperson kontaktar designern, så helt kört är det inte.
Det är förresten ett hopplöst orka ibland det där att skriva om alla kollektioner. Jag pendlar med att tycka det är skitkul ur en ganska narcissistisk synvinkel att få babbla och hitta på massa om influenser som man egentligen inte har någon aning om, till att bara vilja visa upp mina bilder som ibland blir fina till att tycka att allt är ett stort jävla waste. Men den här gången gav jag mig fan på att ta mig igenom allt och konstaterar vi i efterhand att det var waste så tänker jag inte hålla det emot er om ni inte läser. Jag tror att jag kan konstatera att jag hade tyckt det var ointressant om det inte var jag som skrivit det.
Det rådde skilda meningar om Hopes höstkollektion, många har bloggat lite uttråkat men jag tyckte att den var stark rakt igenom, tillsammans med Diana Orving min favorit. I grunden låg en utomhus-känsla med hänvisningar till arbetarklädsel. Och det blev väldigt verkligt. De dubbla vida skinnkjolarna till skinnbyxorna var fantastiska, inspirerade av Parisjapanerna (Yamamoto!) och speciellt effektfulla i det tvättade bruna skinnet men kanske mest realistiskt i svart.
De veckade kjolarna på både herr och dam vars midja inte når hela vägen runt utan lämnar ett hål för ena benet har refererats till som halvkiltar (prada!), men de blev åtminstone för mig en del av hela arbetarkänslan, som förskinn typ. Och så givetvis förklädesklänningen i ovan nämnda bruna skinn med nylonhängslen och bar rygg. Det är något primitivt över båda förklädesvarianterna som jag gillade.
Och halvkjolarna, eller vad vi nu ska kalla dem, är dessutom ett av exemplen på hur bra Hope tacklar att visa dam och herrkollektionen tillsammans. Det ger ett väldigt tydligt intryck att i stället för att skilja dem åt verkligen utnyttja att de vuxit fram tillsammans och väva ihop dem inte bara i utgångspunkten som hos Hope alltid är herrskräddat och kappor utan även genom konkreta unisexelement som halvkjolen och inslagen av kontrasterande material och färger hos både dam och herr (tex skinnklädda bröstfickor eller de orangea pälskragarna).
Det råa kala rutmönstret var fantastiskt, och prickarna likaså (Kawakubo!). Känns som att Svenska märken ofta valt att använda en knallig signaturfärg men de har lyst (sic?) med sin frånvaro. Hope visade i och för sig lite gult (och lite rosa?), men av någon anledning la jag inte märke till det förrän jag tittade på bilderna efteråt.
Nu spådde jag visserligen här om dagen att Hope var en av alla som inte skulle få några skor sålda eftersom modellerna gick direkt på golvet och inte på någon upphöjning vilket fick som följd att det var omöjligt för majoriteten av alla i den propfulla salongen på Berns att se några skor över huvud taget. Riktigt så illa kommer det garanterat inte bli, både den superrundtåade platta skon och de grymma ponnyhårsstövlarna med fyrkantig tå som enligt Ann och Stefan hade klövar som inspirationskälla kommer garanterat gå bra (hänger iofs på att inköparna hade plats på första raden, hehe).
För det första älskade jag den övergripande känslan hos Diana Orving. Tillsammans med musiken blev det ganska magiskt. För det andra skulle jag kunna tänka mig att köpa varenda plagg och det givetvis helt utan minsta indikation att ett ord värdigt att beskriva kollektionen vore ”bärbar” (bärbar är ganska mycket ett hatord, i alla fall när det sätts på sådant jag gillar. När det är saker jag tycker mindre om är det ett sätt att vara snäll. Typ generellt, i alla fall om det används om en hel kollektion. En bärbar kollektion. Vem vill göra det? Jag vill i alla fall inte se den). Allt var så art deco-/80s-/draperat-/glitter-/subtilt-/glamour-snyggt. Och örhängena, glöm inte halvmånsörhängena!
När Bon träffade Diana i höstas, alltså medan kollektionen fortfarande var långt ifrån färdig var hon lite osäker på hur mycket av hennes inspiration som skulle vara synlig för någon utomstående i slutändan. Men jag tycker verkligen att det där krigiskt stolta och beskyddande hon pratade om, och akilleshälen hos allt som är skyddat, kändes, om än inte helt konkretiserades i enskilda plagg. Vilket för mig var en etthundraprocent positiv upplevelse.
Rännstenskungar. Kläderna är såklart det grungeiga jeansiga tonåriga cheap monday, men ganska simpla detaljer som pappkronorna och gigantiska pippi långstrump-skor var väldigt bra och övertygande tänk som gick hem hos mig och gjorde att jag inför precis allt kände att ja, det här ska ungdomarna ha på sig.
Hopehåret som alla gillade så mycket att det dök upp på folks huvuden redan på festen dagen efter visningen. Jag tänker säga allt annat jag har att säga om Hopes höstkollektion imorgon klockan 13.00. Fast en grej kan jag säga redan nu och det är att den konstigaste trenden under veckan var att höja upp publiken istället för catwalken. Skyll er själva när ni inte säljer några skor i höst! (vill jag egentligen säga men jag vet att ponnyhårsstövlarna är för snygga för det)
Jag har som sagt brunt hår nu (i kombination med den ludna boan jag fick av mamma i julklapp och svart basker var det ingen som kände igen mig).
Emilie har fått tummen ur och färgat sitt igen.
Linus har fortfarande hatt.
I sturegallerian kommer filmer från visningarna under modeveckan att visas i helgen och jag tillsammans med ett gäng andra skribenter och designers finns på plats för att ge vår syn på vad vi har att vänta inför hösten 2009. Klockan 12.20 på lördag pratar jag om Dagmar och 13.00 om Hope. Och på söndagen upprepar vi hela kalaset, samma tider. Resten av schemat finns nedan.
12.00 Acne
12.20 Dagmar
12.40 Fifth Avenue Shoe Repair
13.00 Hope
13.20 Ida Sjöstedt
13.40 J. Lindeberg
14.00 Julian Red
14.20 Rickard Lindqvist
14.40 Rodebjer
15.00 Sofifi
15.20 Tiger of Sweden
15.40 Whyred
16.00 Carin Wester
Och när ni ändå befinner er i Sturegallerian rekommenderar jag att ni tar en titt på FASRs 90-dagarsbutik. Jag var där och drinkade med Linus i måndags. Det påstås att man passar på att i och med den testa lite idéer inför den permanenta butik som planeras öppnas i centrala Stockholm senare i vår. I sånna fall är man på rätt spår. SNYGGT.
Efter Beckmans i tisdags tog jag Agnes under armen och gick med henne och hennes Rick Owens (GAH! Thigh high is the only way to go) till Ida Sjöstedt som enligt förväntningarna levererade kitch, färg, fladder och fina pälskantade kappor.
Generellt inte sånt som får mig att tända till, men de semiransparenta byxorna (ormskinnstryck? ormskinn blir en-grej-fast-ändå-inte-riktigt gång på gång på gång känns det som) under tunikor och sammetsklänningar var fina i 60s-sammanhanget och den gigantiska orangea fuskpälsen var knäpp på ett bra sätt utan att bli freakshow och kanske till och med snygg när man vant sig vid tanken. Nätstrumpor är bra, liksom all form av transparens vilket har varit genomgående (kanske inte bara nu i veckan utan det senaste året).
Hur som helst. Jag satt och tänkte på genre-begreppet (mental kompensation för att jag skolkade från föreläsningen i narratologi och postmoderna teorier), vikten av att strukturen på varje visningsritual följer den förväntade ordningen (och där Viktor & Rolf vände bak och fram på allt genom att komma ut och buga först, vilket Marc Jacobs naturligtvis föga förvånande passade på att rippa ett par säsonger senare) när den avslutande paraden plötsligt förvandlades till en glitterkavalkad. Sammanträffande.
Det är modedagar på berns och igår ignorerade jag alla andra förpliktelser och unnade mig en stor modeveckodag för min dos a/w09. Började med Beckmans stickvisning, sedan Ida Sjöstedt, Hope, Cheap Monday och slutligen Diana Orving med efterföljande vin på Berns terass.
Här är Beckmans, andraårselevernas stickarbeten. Mycket kreativitet och motstånd mot det traditionellt svenska vilket jag är 100% for, men stickning är svårt och att göra något ”annorlunda” blir lätt att göra något london vilket kanske inte är något helt annorlunda men i alla fall en egen take på något annorlunda. Och det är, som alltid, precis som Agnes säger, en ny generations Beckmans. Minsta tanke på klassiskt beckmans-allvar framstod som pretentiös.
Disa Treutiger
Josefin Arnell
Heidi Nielhausen – tekniskt fint
Erik Ennarborns Trans Sport (gillade mycket)