Jag, mormor och min syster brukar gå på stan, äta lunch och gå på bio ganska regelbundet. Jag och Erika får en liten shoppingbudget, en summa som är exakt densamma år efter år, utan hänsyn till inflation och helt oberoende av finanskris och jag tror att vi alla tre finner en trygghet i det. Sist Beyond Retro-frossade vi, jag fyllde min kvot med en paljettklänning och en byxdräkt i sammet.

”Åh, vi skulle ju passat på att leta upp en liten glittrig jacka som du kunde ha till sammetsdräkten”, sa mormor. Jag tror hon läser modebloggar.

Jag hade i alla fall på mig den igår kväll när Blondinbella firade födelsedag. Igår kväll som även var kvällen innan min tenta. Jag har en tendens att glömma bort vad min huvudsysselsättning är. Det blir inte lättare av att Emilie erbjöd sig att ha med en goodiebag till mig på tentan.

Eventifiering. ”Vad konstigt att stå i en butik och inte dricka öl”.

Bilderna har Hanna tagit i min stökiga lägenhet.

Ikväll är det glasögongala, bara ordet är fantastiskt och ber ju om det… gö-galan, gölan, GÖG. Jag behöver inte gå (den enda kategori jag egentligen bryr mig om är årets lins och där vet jag ju redan vilken som vinner). Bättre att läsa masskommunikationsteori tills det blir dags för Linus födelsedagsfest. Han brukar ha glasögon så det räcker. Glasögon och rutiga byxor. Någon gång ska jag skriva en hyllning till folk som är stilmässigt konsekventa, det är så långt ifrån mig man kan komma så självföraktet säger mig att jag måste älska det. Jag har ingen look (men jag är inte säker på att jag behöver någon heller) (även om jag blev sugen på att hänge mig igår när Agnes föreslog intellektuella våpet).

(och vi vet ju alla vilken som är den tredje)

Jag vet inte om jag orkar läsa fler krönikor/serier/blogginlägg om den konstlade stockholmska nattlivsnonchalansen (bara för att man kommit på en ganska rolig OS-parallell blir inte ämnet nytt? Då är man bitter en stund för att man inte kläckt idén tidigare och sen glömmer man det. Fast som försök att identifiera vad OS har för betydelse för stockholmaren var det rätt kul, och det kanske var det vad som var syftet. Så vad är det jag försöker säga egentligen?). Vi vill ju ha det så här (ansträngt och konstlat), lämna oss ifred. Paniken som råder just nu gäller det glapp där förra säsongens självklarheter dött ut och nästa inte hunnit profilera sig än. Alla springer runt på events som yra höns tillsvidare. Vi har ju ingen lokal.

(jag vet inte var jag hittade bilden men om någon av er vet så säg till för jag älskar den)