Daniel skriver om bilder och självuppfattning med anledning av Juliaskroppsbilder och en studie som behandlar relationen mellan plus size-modeller och självkänsla. Den senare konstaterar att kampanjer med större bilder också skapar ångest, och att problemen uppstår inte i modellernas faktiska BMI utan i relationen mellan modellens och åskådarens BMI.
Jag är nog inte ensam om att spontant tänka att det blir lite av en oproblematiserande frågeställning att undra om bilderna på smala tjejer skapar ätstörningar och sen konstatera att bilder på plus-size orsakar lika mycket olust. Som om bilder på större kvinnor existerar i ett vakuum.
Artikeln som sammanfattar studien antyder att målgruppen för en plus size-annons inte antas vara smala kvinnor, så med andra ord är både publik och spelare en slags skönhetens division 2. Ingen överraskning där, men desto minde förvånande då att den inte gör mirakel för självkänslan.
Den diskussion som direkt blir mer relevant i förhållande till studiens slutsatser, men som är allt annat än ny: skillnaden på vad som är plus size och vad som är övervikt. Den första existerar bara i en helt konstruerad fantasivärld, den andra finns i verkligheten och kan betyda riktigt tjock. Hittepåvärldens plus size representerar verklighetens tjockisar ungefär lika ofta som dess fashionmodeller gör normalviktiga. Sällan blir det så uppenbart hur grotesk du är som när din bästa tidning, som aldrig har träffat dig, mer eller mindre blåögt uttrycker sin ödmjukhet inför sin mångfald av läsare genom: se, vi älskar dig fast du är tjock, illustrerat av en bild på Lara Stone.
Slutsatsen är dock inte att Dove gör fel, och egentligen inte Prada heller, men allt det här har lite karaktär av silade myggor. Precis som Daniel är inne på, och jag skrivit om många gånger tidigare, är det vi borde prata om det bisarra i att förhålla sig till tvådimensionella bilder när vi lever i tre.
Jag diskuterade det även så sent som i lördags med Michaela och Hanna. De lever på att i praktiken framställa sitt tvådimensionella jag som verkligt genom att sätta det i ett närgånget, inbjudande, personligt sammanhang. Jag blev dock imponerad över hur mycket enklare de förhöll sig till bilderna av sig själva, alltså de fotografiska bilderna, än vad jag någonsin klarade av när jag bloggade mycket.
Hanna påminde mig om att jag i och för sig också har sparkat bakut, och haft integritet, när bilden gjorde så stora anspråk att den hotade mitt verkliga jag. Vi skulle ta pressbilder till starten av bloggen Fatale. Den bild fotografen valde ut, och som gänget var exalterade över, knäckte mig lite. Nog för att jag önskade mig en annan näsa, men något med ljuset hade plastikopererat mig, och jag upplevde det som ett rätt grovt övertramp (av ljuset, vinkeln, inte någon annan). ”Ni älskar bara den där bilden för att den inte ser ut som jag”, ska jag tydligen ha sagt. Så hårt är det omöjligt att döma någon annan än sig själv, men jag är över det nu när jag blivit modern och inte längre föreställer mig att ett foto kan avslöja min (ruttna) själ.
Läs Flesh Wounds av Virginia Blum, först går ni ner er, men ni kommer ut friare på andra sidan.
Varit på sista föreställningen av Mefisto – en karriär på Stadsteatern. Samtidigt på internet. Det bor en djävul i oss alla men shit, Lady GaGa är Klaus Manns Mefisto.
Historierna om Terry Richardson bevisar samma sak som modellerna som är för smala för sitt och andras bästa. Och det är att för att jobba med mode internationellt, kanske i första hand på magasinen, så måste man göra sig av med sin ryggrad och förmå sig till att upphöra att betrakta 16-åriga tjejer med höga käkben och putmun som människor, och istället odla myten om dem som utomjordiska väsen/insekter utan personlighet eller egen vilja.
Kommentarsfälten hos både Jezebel och Rodeo undrar: hur naiva är ni för vilka detta kommer som en nyhet? Jag undrar: hur naiva är ni som tycker att det naiva ligger i att inte fatta att Terry Richardson är ett freak?
Man kan typ inte kräva att konsumenten ska göra koppling till snuskgubbe ens om de ser bilderna på när han runkar på modellerna och gör tummen upp, för han är sanktionerad av Vogue. Det är så Knutby, fast mycket dyrare. Och det betyder att bild ses som inte mer än bild och bild är konst, i verkligheten vill han säkert inte ens ha sex med dem, men han gör det för provokationen.
Man kan däremot anta att de som faktiskt är uppdragsgivare till bilderna som tas mellan runkpauserna gör den kopplingen, de känner Terry och Terry pratar gärna om sina preferenser. Betyder det att vi kan göra slut på den här diskussionen genom att säga: det är redaktörernas ansvar? Eller betyder det inget mer än att redaktörerna är människor som valt bort sin moral till förmån för en jävla massa makt?
Jag går på den andra linjen. Vilket betyder att vi inte kan lita på branschen (i vilken magasinen ingår), inte när det kommer till pervon, och inte när det kommer till BMI. Ni som inte är förvånade kan rikta om era laserstrålar från dem som är det och så kan vi alla, oavsett tidigare insikt, tillåta oss att reagera jävligt starkt på de motbjudande historierna om såväl självsvält och hjärtinfarkter som maktmissbruk och övergrepp.
Blev så provocerad av att det kändes snuskigt att sätta en brosch där, vilket såklart bara gjorde det desto vackrare. När jag inte trodde det kunde bli bättre döpte Linus den till ”mitt kvinnliga öga”. Purrr-purrrrrr..
Jag gjorde något väldigt orutinerat här om månaden när jag misslyckades med att känna igen en modebloggsklänning när jag såg den, och så köpte jag den. Vilket jävla blåbär. Nu i efterhand är det så skrattretande uppenbart, men då hade jag varit så utanför hela den här världen att tanken aldrig ens slog mig att det är en faktor man måste ta hänsyn till när man ser något snyggt. Inte för att man inte vill ha en modebloggsklänning, det vill jag verkligen ibland, men det är så viktigt att vara medveten om det. Som den gången jag hade spetsklänning med en hudfärgad spetströja under och hudfärgade spetsstrumpbyxor mitt under västa spetshysterin 2008, och folk bara: ”ooooh spets, fan vad fashion. höhö”. Och ja bara: ”Japp. Jag vet”. Cred (Filippas modeoffer-filosofi två varv till).
Hela den här amatörmässiga förvirringen bidrog även till att jag helt missuppfattade vilka värden den är laddad med och hur man ska ha den på sig. Jag gjorde en (ändå inte helt irrelevant för en outsider) koppling till Carin Westers hellånga svartvitrandiga från 2007 (?), alltså nästan bondromantik. Så föreställde jag mig också att jag skulle bära min Extreme Stripe släpandes så att den trasas, och den skulle vara blöt nedtill också. Uppenbar rip från en Ralph Lauren-kampanj som jag hade på väggen i mitt flickrum. Modellen står i den där längre än fotlånga vida denimkjolen i en bäck (den kjolen alltså, mer rätt än ord kunde beskriva. Samma kjol som den djupt besviken Tommy Hilfiger hittade i dottern Allys garderob i ett avsnitt av hennes MTV-program. Det älskar man ju. Svek – det är cravings). Som ni kan förstå är det här värderingar som inte på något sätt har att göra med modebloggare i Acne våren 2010.
(Har letat förgäves efter RL-bilden på nätet, om någon har den maila mig jättegärna (sofia (at) conspicere.se), nostalgivärde!)
Det verkar vara ett så enkelt val: att skövla eller att krama träd. Att bära mink eller att bära får. Hur blev det så?
På Rodeo gjorde Karolina en intervju med Filippa och Emma där svaren, men inte frågorna, snuddar vid den kanske mest intressanta aspekten av fårskinnspälsens position i vårt kulturella, och numera modemässiga, medvetande.
Emma säger till exempel om sin fårpäls: ”Det är skönt när man har pälsen på insidan (tydlig metafor!), som det brukar vara på fårskinn. Där gör den faktiskt nytta.” och ”minkpäls signalerar att bäraren tror sig vara naturens härskare. Fårskinnspäls känns mer sympatiskt på så sätt, vilket jag tror ligger i tiden.”
Jag vet inte om jag tror det ligger i tiden, även minkpälsen är stark just nu (i vinter gick pälspriserna upp med 35% som följd av den enorma efterfrågan). Men känslan är förstås helt riktig. Hippies bär fårskinn, inte päls. Det är lite bisarrt, självklart är det stor skillnad på hud från djur vi äter och hud från djur som bara blir päls, men ingen skulle väl säga att ens läder och päls är något annat än gradskillnader.
Hej alla ni som var originalhippies, hur tänkte ni?
Skrev på twitter att humor vore om det visade sig att Maison Martin Margiela inte alls stod utan Margiela själv, med tanke på hur överdrivet dåligt jag tycker att det börjar bli. Det var mest lite hårt, nästan taskigt, men okej på twitter (dock inte lika när det nu även står på bloggen, fortfarande flyktigt, men lite mer bestående. Känslan av internetmoral är relativ).
Men nu kom jag på en annan grej som faktiskt är humor på riktigt. Och det är att visnings-konceptet är så begränsande att det blir konceptuellt att klä på modellerna kläderna de ska bära.
Om man nu ser sig själv som konstnär, varför accepterar man så rigida ramar? ALLT som visas på modeveckorna är högsta gradens kommersialism, det är omöjligt att vara avant garde om man är en del av institutionen, vilket det krävs mycket för att inte vara om man ändå väljer att bokstavligen visa på podiet som den byggt upp. Mycket mer än det här. (Rätt tuffa krav, jag vet, och det gäller såklart inte bara mode. Tavelduk och teaterscen liksom, släpp sargen.)
