Att se sig själv på bild mycket, och kanske framför allt att ta bilder på sig själv (och allra allra mest att ta bilder på sig själv i spegeln) gör att man blir medveten om fördelaktiga och ofördelaktiga vinklar.
Jag utövar som följd av det numera vinkelkontroll även i verkliga livet. Det är en slags olycklig självmedvetenhet som slår ut all form av naturligt varande, ett sätt att förvandla mina tre dimensioner till två, varför det inte bara är en fåfängans gradskillnad mellan att inte vilja ha läppstift på tänderna och att undvika att bli tittad på från fel håll.
Jag ska som sagt flytta. I min lägenhet tänker jag inte sätta upp någon spegel. Så bryter man ett mönster.
Louise Wallenberg talade på en föreläsning i våras om vilken stor betydelse de har för många manliga transvestiter. Det handlar om känslan av att vara lite instängd och hoptryckt som är helt unikt för det plagg som är mest reserverat för kvinnor av alla (en man som är barbent i kjol är åtminstone i mina ögon långt ifrån lika kontroversiellt som en man i strumpbyxor).
En manlig bekantskap till mig undrade här om veckan om man inte måste ha på sig vita handskar när man tar på sig dem. Det är så uppenbart att de inte är av denna världen utan platsar i en fantasi eller i en glamoriserad blid av en svunnen tid. Det vilar något överjordiskt över dem.
Och tänk sedan på modellerna med en slags inbyggd korsett för plattare mage och fastare rumpa. Det måste vara höjden av oärlighet. Du har på dig världens naknaste plagg, som är gjort för att vara helt osynligt, samtidigt som kroppen i dem är en annan än den som syns.
Varför det inte gjordes ett Twilight Zone-avsnitt om nylonstrumpor förstår jag inte, för det är där de hör hemma, between the pit of man’s fears and the summit of his knowledge.
Pratade om mitt nyfunna sug efter plastikkirurgi någon gång under lördagsnatten och blev helt ställd inför frågan jag fick som reaktion, trots att jag i samma sekund insåg att den borde varit med i beräkningen från början.
Vad skulle du operera då?
Jag svarade att jag inte visste och förklarade min passionerade utläggning med en allmän mottaglighet för kroppslig förvandling.
Som om det vore möjligt att resonera kring det utan att utgå från sig själv som konkret exempel (och det helt oberoende av om det är aktuellt att genomföra eller inte). Jag vet exakt vad jag skulle operera, men skulle aldrig drömma om att säga det högt. När det kommer till fysiska brister är det effektivt att sopa under mattan, det är så mycket man själv ser (eller inbillar sig) som ingen annan ser (eller inbillar sig) om man inte tvingar dem till det.
”So successful has been the camera’s role in beautifying the world, that photographs, rather than the world, have become the standard of the beautiful. We learn to see ourselves photographically: to regad oneself as attractive is, precisely, to judge that one would look good in a photograph” skrev Susan Sontag och påminde mig om att hur jag funnit mina fysiska brister. De existerade inte i mitt medvetande förrän de fångades på bild ur en ofördelaktig vinkel.
Med tanke på det borde jag kanske upphöra att existera på den här bloggen som tillåter mig att aktivt välja bort ovannämnda bilder. Tanken på att jag inte släpper igenom en antydan till någon av de fysiska bristerna gör mig nervös för att ha skapat en illusion som riskeras att krossas i kollisionen mellan internet och verkligheten. Men jag orkar inte sluta skriva, det skulle oundvikligen innebära en fusion av det virtuella och det verkliga jaget, en process som jag tänker mig är rätt smärtsam.
Tills vidare tror jag det är bra om jag fortsätter undvika att lära mig Photoshop.
Nej. Inga kirurgiska impulsingrepp idag heller. Men jag färgade håret.
Virginia Blum föreslår att 1900-talets stjärnkultur med fokus på dem som har som jobb att gå in i olika roller har gjort oss alla till kvasi-as ifs. Och i och med att stjärnor kommer i tvådimensionellt format gör det också as ifen extra mottaglig för plastikkirurgi (som i Blums mening kräver att man ser tredimensionella människor som tvådimensionella projektionsytor).
Det blir bara tydligare och tydligare att jag håller på att måla in mig i ett hörn med hjälp av litteraturen jag väljer att konsumera (fast det är förstås orättvist att skylla på den när den snarare förlöser tankarna än skapar dem). Rätt var det är kommer jag komma på mig själv med att domna bort under lokalbedövning.
ps. I lördags var rollen som kom till mig, passande nog, en slags Pola Negri-karaktär.
(foto: Helmut Newton)
Förra veckan bestod en föreläsning på den ena av kurserna jag läser av ett seminarium med skådespelarna Gunilla Röör och Åsa Sarachu (som båda är delaktiga i projektet Modärna Kvinnor på Stadsteatern).
Gunilla talade om relationen till skönhet, att som skådespelare ständigt konfronteras med problematiken kring huruvida man i första hand ska framställas i sin bästa dager eller i första hand som en del av dramat. Givetvis ansåg hon att det var hennes plikt gentemot publiken och skådespeleriet att i första hand leverera sin karaktär, men som alltid är det svårt i praktiken.
Jag är övertygad om att det är ännu ett av alla fall där ett fenomen blir extra tydligt på scen, men är högst närvarande vardagen. The street is my catwalk, har jag sett att en och annan modebloggare använder som slogan. Jag tror att det är mycket mer än bara ord och att det är möjligt att tolka rent bokstavligt. Varje gång vi äntrar ett socialt sammanhang är vi på scen (och extra närvarande i en tid då halva svenska folket är semikändisar. Warhols 15 minuter har bytts ut mot att alla kommer att vara kändisar i ögonen på 15 personer).
Därför konfronteras vi alla med Gunlla Rörs frågor kring vems kropp det är vi visar upp och vem som har ansvar för den bild vi förmedlar. För henne föreligger glappet mellan det privata jaget och rollkaraktären, för oss mellan såsom vi uppfattar oss själva och såsom vi vill uppfattas.
Jag känner av det varje gång jag ska ta en bild på mig själv till bloggen. När jag lägger upp bilder finns det kriterier som är viktigare än att kläderna syns väl, där det mest närvarande är att jag aldrig får se större ut än jag är. Andra kriterier som är med i avvägningen är om jag ser snygg ut i ansiktet, om mitt hår ser tillräckligt ofrissigt ut, att posen inte är för klämkäck, att man inte ser hur sneda mina tänder är.
Det kanske låter självklart, men har ni tänkt på hur många fåfänga kriterier som prioriteras över det som officiellt är vad som legitimerar användningen av bilder på mig själv i min modeblogg? Precis som Gunilla Röör är rädd för att behöva ta ansvar för sin rollkaraktärs skavanker, fruktar jag att ni ska se bristerna i en bild som ett tecken på mina svagheter i det verkliga livet. Resultatet blir inte att ni tillåts inspireras/avskräckas av sättet jag klär mig, utan en narcissistisk bildfrossa i mig ur min snyggaste/smalaste/mest symmetriska vinkel.
Jag skyller på det tidiga Hollywoods personkult, och 2000-talets reinkarnation ”det personliga varumärket”. För jag tror inte att det är jag och Gunilla som är paranoida, jag tror inte att ni på djupet förstår att vi existerar bortom våra produkter, och felet ligger i grund och botten i det första intryckets makt över mänskliga relationer för vilket internet är det mäktigaste redskapet genom historien.
_____________________________
Det finns så många följdfrågor.
Har jag ansvar för de konsekvenser mitt behov av att kontrollera bilden jag kommunicerar får? Om det nu är betraktaren som skapar detta monster, vem är då ansvarig för att jag ger vika för och reproducerar ett ideal som samme betraktare kommer ta till sig?
Jag kan tillåta min klädsel att sticka ut på alla tänkbara vis, jag har inget emot en färg som får mig att se glåmig ut eller ett par byxor som plattar till min rumpa, så länge jag inte på något som helst vis kan uppfattas som annat än smal. Vilket är ditt viktigaste kriterie?
Än en gång är jag allvarlig när jag säger att jag verkligen verkligen vill veta vad ni tänker och tycker. Om ni ens kan relatera till situationen, eller ifall jag (och Gunilla) är ett (två) freak.
Jag tycker det känns hemskt corny att bära rött i juletider så färgen brukar bannlysas under december månad. Just därför undrar jag hur jag har mage att ha röda ben för andra gången den här veckan.
Förresten har jag fått något eksem vid sidan av munnen (alltså inte på själva läppen så jag har uteslutit herpes. Mest för att jag vägrar ha herpes). Linn föreslår att det är flygvärdinnesjuka, Hanna är övertygad om att det är en följd av mögel i min tidigare lägenhet, Alex ställde diagnosen pest. Vad tror ni? Rösta:
1 – flygvärdinnesjuka
x - mögel
2 – pest
Alla som är med och ställer diagnos i kommentarsfältet har chans att vinna ett grymt bra vårdande serum för håret från REF. (Tävlingen avslutas på söndag klockan 12.00.)
Ikväll: Weekdayvisning, weekdayfest, Ace luciafest
liten svart klänning – By Petrine L
smokingkavaj – YSL
strumpbyxor – American Apparel
skor – C Label
Hittade en bild som Ivan tog av Hanna i Augusti. Baby du var så före.
(foto alltså Ivan Nunez/stureplan.se)
”Känslan runt mig” var inspirationen till de här skickliga penseldragen. Johnny skriver att det är mitt hår och mina höga kindben. Jag vet inte om ni förstår hur smickrande det senare är, kindben är min fetisch.
Det är intressant att Johnny satt på mig den här tröjan (antar jag att det är) eftersom det är det plagg jag alltid tar på mig när jag vill vara säker på att känna mig som jag. Dessutom älskar jag att jag fick rosa spray i håret.
Tack Johnny, både för teckningen och fina orden.
Jag och Marc i enad front. Det är jättekul att visa blått hår i en damig kollektion. Och rosa funkar precis lika bra.
Marc på kalas i sitt blå hår nu i dagarna (”I suppose you could say I’m having a midlife crisis. But I’m enjoying it”). Jag på fest i mitt rosa för någon månad sedan.
Marc Jacobs a/w 07, Marc by Mark Jacobs s/s 08
Bild: Style.com