Så. Landat igen. Till en kommentar om att det är såna som jag som skapar sjuka ideal. Blev först lite trött på att någon tolkat ett av mina uttalanden i aktuella numret av nöjesguiden som föraktfullt när det i första hand är självkritiskt. Men när jag fick tag på en papperskopia insåg jag att det kan ha berott på att halva citatet lyfts ut och förstorats upp. Gotta love effektiv rdigering.

Läs gärna andra halvan av citatet. För all del, läs även resten av artikeln. Sex idealsenliga medborgare talar om sjuka förebilder (för tankarna till den där gången jag var med i Sofis Mode och upplevdes skapa ätstörningar med mina gröna pinnsmala ben. Man blir påmind om hur tacksamt, och lite äckligt, det är att vara idealkämpe när den egna kroppen knappast avviker märkbart). I tidningen med en kycklingfrossande Hanna på framsidan. Annars på nätet, här.

Jag har som sagt brunt hår nu (i kombination med den ludna boan jag fick av mamma i julklapp och svart basker var det ingen som kände igen mig).

Emilie har fått tummen ur och färgat sitt igen.

Linus har fortfarande hatt.

Fast jag antar att Storeys perspektiv utgår från just att det inte har funnits några orignella tankar på åratal, så om allt är pastischer har jag väl inget att vara rädd för. Det ligger ju i pastischens natur att till skillnad från ironin vara omedveten om, eller kanske obrydd inför, det potentiella orginalet.

Och apropå orginal är jag inte i originalfärg längre. Dess tvetydighet höll på att krossa mig, numer råder det ingen tvivel om att jag är brunett (förlåt mormor).

Är det för att det är januari? Det är ovanligt mycket ätstörningar och kroppshysteri i luften, och jag för min del hade ett eget litet meltdown i lördags (som i första hand faktiskt handlade om att förebygga att det skulle ha minsta risk att gå för långt. Jag har utvecklat en fantastisk självbevarelsedrift när det kommer till psykisk ohälsa, när jag känner att den är på väg out of control kan jag inte hålla tillbaka utan börjar tvångsmässigt tända varningslampor och tipsa närstående om vad de ska hålla koll på. Det är skillnaden när man redan har tagit en vända eller flera i träsket, man vet exakt vad man gör fel och hur man förhindrar det).

Har känt att den där lilla brytpunkten varit på väg länge men tankarna om att jag det senaste året förvandlat min kropp till ett verktyg, börjat se på den som i första hand praktisk och välfungerande, har skjutit upp det lite. Verktygstänket är ett helt fantastiskt befriande synsätt men någon stans har jag ändå, lyckligtvis, inte lyckats övertyga mig själv att anledningen till att det över huvud taget varit möjligt inte alls är att jag det senaste året gått ner, och inte upp, marginellt i vikt.

Man behöver inte vara missnöjd eller leta fel på sitt utseende för att vara fast. Tendenserna har varit närvarande sedan det allra första tonåret, och de försvinner inte bara för att jag, som sämst, förlikat mig med och, som bäst, börjat avguda min kropp. Självföraktet tar sig inte längre uttryck i en vilja att förändra något utan i en preservationsbesatthet. Jag är livrädd för att något ska förändras. Fram till väldigt nyligen var jag till och med skeptisk till att börja träna av rädsla för att det skulle ändra på något.

Någon stans är det ändå samma grej som alltid, fast en annan retorik. För eftersom jag inte riktigt vet hur jag bibehåller den hälsosamma, snygga och i mina ögon perfekta vikten jag har, utan bara har koll på vad som är för lite och vad som är för mycket mat eftersom det är den rubbning 8 år av fixeringstendenser har gett mig, så väljer jag att safea. Jag vet ju att jag inte vill gå upp i vikt. Jag har inget intresse av att gå ner i vikt heller, men om jag måste välja så är det att föredra.

Så grund och botten handlade rädslan för träning om en rädsla för att få en ökad ämnesomsättning och därför behöva äta mer men råka äta lite för mycket mer. Här har vi alltså en tjej som kan frossa i sin egna kropps perfektion men ändå inte vågar släppa tanken på att få i sig snäppet mindre energi än hon förbrukar. Trots att viktnedgången i lika hög grad som en viktuppgång skulle rubba fulländningen. Ingen kommer undan! Alla måste gå ner i vikt!

I samband med att jag skrev mycket om plastikkirurgi gick det upp för mig att det verkar finnas ett enormt latent behov, mycket större än jag kunnat föreställa mig (och då föreställde jag mig ändå att det var stort), av att prata om just smalhet. Det är sällan jag har försökt plocka poäng bland smalhetskritikerna, det är ett av alla jätteviktiga ämnen som jag inte anser att jag kan tillföra så mycket till (åtminstone inte medvetet), men jag har liksom gjort det ändå av bara farten (typexempel) eftersom jag skrivit ömsom kritiskt ömsom ganska personligt om konstruktionen av idealbilder. Utan att egentligen komma i närheten av smal vs. tjock. Min grej är mer gammal vs. ung, tvådimensionell bild vs. tredimensionell verklighet, Frankenstein och The Talented Mr. Ripley.

Vad jag egentligen vill komma till är att det uppenbarligen finns en längtan efter att diskutera ämnet, men att jag känner mig otillräcklig eftersom jag på något sätt förväntas ha, men inte har, något att säga om det på ett mer avancerat plan än att jag också tycker att det är dåligt att folk dör av näringsbrist i den här branschen. Det vore med andra ord jävligt bra om någon som är bättre än jag kunde profilera sig (öh. inte för att ni inte redan gör det).

Jag tappade bort det jag köpte på Buttericks i våras, men Agnes tipsar i nya Rodeo* om att både Make Up Store och Face har svart i höstsortimentet. Jag köpte inte bara MUS:s Dawn (svart) utan också riktigt snygga Black Orchid som är det (plommonlila) jag har mig på bilden.

Det gjordes någon undersökning för ett tag sedan där man vad jag minns (tänker inte sätta mitt liv på att jag kommer ihåg rätt, men det där med bloggar och relevant statistik har ju aldrig varit särskilt noga) konstaterade att rosa är den läppfärg som av både män och kvinnor anses bäst, lagom piffigt men ändå snällt. Rött är visserligen sexigast, tycker männen engligt undersökningen, men å andra sidan vågar m(a/ä)n inte riktigt kyssa en röd mun.

Om rött är läskigt, vad är då lila? Och svart? Jag kommer inte få hångla ikväll.

*AB, du ville ha ett utlåtande (och ett utlåtande ska du få. Om än ett ganska inehållslöst (men positivt)); jag gillade ju förra formatet, men det här känns helt naturligt och jag har redan hunnit glömma att det någonsin har sett annorlunda ut. Och jag stämmer in i ”det ser inte gratis ut”.

Lyssna noga nu. Jasmin & Henna Fluff Ease-inpackning (från Lush)! Tillsammans med de grymmaste produkterna to ever come in a goodie bag (schampo och balsam från snygga svenska uppstickaren Disp och Tec Liss Control från L’oreal) = revolutionerande hårvård! Det är så leeent på mitt huvud nu, jag kan inte koncentreeeera mig.

haha. Vilken hårfärg har jag, egentligen?

Det är förklarligt att att ingen har den slitsade Balenciaga-kjolen förrän säsongen är inne eftersom den inte existerar innan dess, men varför är det först i och med att det officiellt blev höst som det YSL-svarta läppstiftet börjar synas fastän det smyghypats sen visningen i våras (och de uppmjukande vibbarna kom redan med Alberta Ferretis höstkampanj 07)?

Jag vet! För att föreskrifter finns för att följas. Är det a/w så är det inte s/s, det säger sig självt?! Så snabbast vinner (trots allt) inte. Man ska stå i startblocken och adrenalinet ska pumpa och man ska lyssna efter startskottet och sen springa fort som fan så att man kommer i mål och har gott om tid på sig att skratta åt dem som fattade trögt och fortfarande springer och den som tjuvstartar blir naturligtvis skjuten i huvudet. Och allt det här köper jag nu.

Lagom snabbast = queen bee, och vem har förtjänat det bättre än queen B (Agnes B)? Ingen. Agnes vinner alltid.

Och apropå att jag alltid är så otålig och osportslig och fuskig (men hur kan man låta bli?): vad hände med rosa hårsprayen? Jag trodde verkligen på den, men vem är jag? Hon som inte förstått reglerna. För sen gick MJ och färgade håret blått och hårfärg blev en fråga om mental hälsa istället.

Vi var på DENSTORAMODEFESTEN igår. It was all bangs.