Jag rensar bland mina kläder och hittar en klänning som jag inte kan bestämma mig för om den är fin eller hemsk. Den är köpt i någon second hand-butik, och jag minns att jag inte kunde bestämma mig för om jag gillade den då heller. Jag köpte den för att slippa riskera att ångra att jag inte gjorde det, ett fel som annars är förbehållet mellandagsrea.
Ska jag behålla den?
Ska jag lägga upp den (nedre bilden)?
Ska jag skänka bort den?
Ska jag bränna den?
Skor från Filippa K och skjortklänning från H&M som jag älskar eftersom den får mig att tänka på Annika. Batteriet tog slut så jag hann inte ta på hela mig. En annan gång.
Idag har jag handlat en födelsedagspresent till Mikael som på NK kostade 600kr och på nätet 250. Det känns lyxigt och exklusivt att handla till överpris.
(foto: Steven Meisel, via art + commerce)
Igår kom jag på mig själv med att göra ett välbekant misstag. I år har jag köpt säkert tio par pumps på Zara, och nu stod jag där igen med ett par lackskor i svart och vitt. Fina som alltid när de är oanvända och kommer med en förhoppning att de ska skänka mer glädje än de tidigare. Elfte gången gillt?
Äckelkänslorna kom över mig innan jag ens lämnat butiken, så returen gick lika snabb och smidig som beslutet att jag för alltid tröttnat på skräpskor som är perfekta för ett tillfälle men inget mer. Jag ska därför inte handla ett enda par skor på Zara under 2008.
Jag älskar julgranskulor. Man blir lite lurad av att Åhléns har så många fina, men de är löjligt dyra (65kr!). Jag handlar på mysiga Hans Mikaels på humlegårdsgatan. De på bilden kostar 20kr styck.
Isobel har kommenterat det jag skrev om Svds idagserie (här och här). Signaturen Martin hävdar i kommentarerna till hennes inlägg att ett problem med lyxkonsumtionen är att den ”uppmanar oss göra skillnad på folk och folk”.
Men han har fel. Det är inte lyxkonsumtionen som gör skillnad på folk och folk. Det är all konsumtion. Det är ju liksom det som är poängen med handlandet under 1900-talet, att du skapar din egen identitet tack vare att du för första gången i historien har tillstånd att välja vilken grupp du vill tillhöra, vilket du markerar genom att vara petig med vad du äger.
Om detta är något som Martin påstår ”förprylar människors syn på varandra” får han skylla det på postmodernismen. Jag väljer att se det som en slags frihet.
Läs mer i inlägget jag äger därför är jag.
Sista chansen idag. Jag var där igår och fann bland annat ett fransigt armband som Lena Glendor gjort. Det tar jag på mig idag när jag ska på julbord.
Jag ringde just till skatteverket och fick reda på att jag har världens fetaste restskatt som ska in senast i mars. Hur vårens pengar ska räcka både till det och till fantasitryck från Prada förstår jag inte, jag som hade börjat ladda för en ny väska.
Mer kött på benen till argumentet om den ojämlika och oproportioneliga fördelningen i konsumtionsdebatten som jag skrev om igår kan man få genom att jämföra kommentarerna i den enda av idagseriens artiklar som behandlar traditionellt manlig typ av konsumtion med de dominerande som behandlar traditionellt kvinnlig.
Till artikeln om hifi-killen som köper kablar för 6000 kan man ta del av läsarkommentarer som:
Det finns visserligen dem som är kritiska till ifall kablarna är värda pengarna men moraliserandet återfinns ingenstans. Går vi över till artikeln om den passionerat klädintresserade Amanda duggar moralkakorna å andra sidan tätt:
Amandas och de andra tjejernas konsumtion bidrar tydligen till samhällets förfall medan kabelkillen på sin höjd riskerar att göra en dålig deal för sin privatekonomi.
Svårt att göra problemet tydligare tycker jag.
