Juz bcoz they r gurlz… and they not happy with vot they have, they wann more ‘n’ more… [negative attitude] dat also culd b their passion, U like sum thing, u get dat [positive attitude]
Yahoo India har svaren på de stora frågorna.
(Isabella Löwengrip fotad av Annika Marklund)
De sexistiska moraliserande kommentarerna till Svds artikelserie om lyxkonsumtion har fått ett ansikte i en ung arg komiker som för kvinnokamp genom att kalla framgångsrika, handlingskraftiga kvinnor för skyltdockor. Du kanske ska läsa och det här och det här så att du vet vilka du allierar dig med Tobias Persson.
Det är förstås, precis som Federley infliker (för döva öron), just genom att veta sitt värde, ta plats och tjäna pengar som Blondinbella blir en god förebild, och hon bidrar till att löneklyftorna mellan män och kvinnor minskar i högre grad än hysteriska komiker som omyndigförklarar hela det kvinnliga könet.
ps. Maria Wetterstrand kopplar ihop konsumtion och psykisk ohälsa och underbygger det med intelligenta (Annika, jag tror ironin är på väg tillbaka) ”konsumtionen har gått upp och den psykiska ohälsan också”. Allt som ökar har förstås samband. Ökad försäljning av jätteräkor bidrar till ökad antisemitism till exempel.
Missade du programmet finns det att se här.
Jag hittade av någon anledning en länk till intervjun som Filippa gjorde med mig för vad som känns som en evighet sedan och blev påmind om Pradas sammetsstövlar. Jag önskar att jag sluppit det.
Jag hatar verkligen att modebloggandet har urholkat känslan av att verkligen lida i avsaknad av ett par skor, för det är en genuin känsla väldigt långt ifrån alla dessa cravings. Det var länge sedan jag kände något särskilt överväldigande köpsug, och jag gör det inte nu heller.
Det handlar snarare om att bokstavligen ha ångest över dem. Jag vet inte ens om de tillverkats för försäljning över huvud taget.
Och bara för att förtydliga, det finns ingen ironi i det här. Jag ler inte när jag skriver det, och om jag var en av dem som integrerade smileys i sina texter så hade jag satt in, inte en blinkande, utan en sån där nollstäld som bara stirrar tomt.
Fast jag vet inte, det kanske bara är ett sätt att kanalisera mitt för i övrigt tumultartade känsloliv.
Efter olyckan i torsdags kväll behövde jag ett par nya pumps. Jag tittar på dem och de är som porr. Steget från fashionista till fetischist är till och med kortare än jag trodde och jag tror det har att göra med lockelsen i att kontrollera, dominera och forma den egna kroppen och motståndet mot någon slags påstådd ”naturlig människa” som är oberoende av social kontext. Det känns därför självklart att benämna mig själv som fetishista.
(english version) After I broke a heel the other night I had to get a new pair of black pumps. I find these new ones pornographical in some way. Fashionistas and fetishists have plenty in common, basically I think it has to do with both subcultures feeling an attraction to control, dominate and shape the human body and a resistance to the idea that there is a natural state of being without social context. It therefore comes naturally to say that I am hereby considering myself a fetishista.
(During my visit to London I made a promise to start translating a post every now and then. You will find the translated verson at the end of each post. I started off with a short and easy one, please correct me if I’m misspelling.)
Ett vardagsnära och tillgängligt men icke desto mindre intressant exempel på växelverkan mellan kläder och identitet uppkommer när jag shoppar.
När jag kommer hem har jag alltid med mig en variant av outfiten jag hade på mig när jag gick hemifrån. Har jag något minimalistiskt och boxigt på mig kommer det att ligga något från Acne eller Hope i shoppingkassen. Kör jag vid draperad topp till tights blir det något från typ Monki. Är klänningen jag tog på mig på morgonen uppstyrd och klackarna höga handlar jag något mer exklusivt, en sidenblus kanske, eller ett par dyra skor. Und so weiter…
Den mest uppenbara orsaken är klädidentitetens samhörighetsfunktion. Blommig vintageklänning och patchworkväska gör att jag känner mig välkommen in second hand-gemenskapen, kläderna passar in. Likaså berättigar en dyr väska min närvaro i de exklusiva butikerna.
Men jag tror det ligger något mycket mer kroppsligt i det också. Det går inte att dra en rak linje mellan var kroppen slutar och kläderna börjar. Det man har på sig är valt utifrån uppfattningen man har om sig själv och vill signalera till andra, samtidigt som det i sin tur skapar, formar och stärker identitet och kropp. För att inte tala om det rent fysiska, att man i tantkläder rör sig som en liten tant, och därmed börjar tro att man är en.
Jag gick ut på stan i det här:
Bouclé-jacka från Mango, rosa sidenblus från Karen Millen, min lilla tantväska från LV och Acnejeans.
Och kom hem med det här:
Fullkomligt bedårande liten jacka från Zara (var och tittade på vårnytt från Miu Miu innan men allvarligt, pudertonerna där kommer inte i närheten av den här) och två rader pärlor från Glitter.
Jag försöker inte säga någonting om identitet, konsumtion, sexualitet eller modernitet utan bara ge en ledtråd till var jag har köpt mina nya kläder.
jodhpurs: Gina Tricot
body: Gina Tricot
strumpbyxor: present
pumps: Zara
Jag har ett par nya Husley Glides. Jag gillar sailor-känslan och retro som snarare är 40/50-talspinuppa än bohem. Hade verkligen velat ha en sjömansblus till, men blåvitrandigt är ok (kanske hinner förbi Beyond Retro för att se efter om jag hittar någon fin blus att byta om till ikväll).
topp: H&M
jeans: Sass & Bide
skor: Topshop
Jag köpte en catsuit eftersom jag vet att jag flera gånger haft jättebra idéer som inkluderat en, men nu kan jag inte komma ihåg en enda av dem.
Brita Åkerman om skillnaderna i hur traditionellt manlig respektive kvinnlig konsumtion betraktas, en situation som verkar vara identisk med den som uppstod i samband med SvD:s artikelserie om masskonsumtion. Skillnaden är att SvD-serien publicerades för någon månad sedan. Åkermans artikel är från 1932.
ps. (ps-tillägg har blivit min nya ursäkt för att slippa dra ner på teman jag vill behandla när jag försöker skriva kortare inlägg?) Jag vet att jag tjatar er döva om den där artikelserien men jag tycker den gör det så tydligt hur lite kunskap, eller ens reson, den aktuella konsumtionsdebatten innehåller. Utöver perspektivet manligt/kvinnligt så gav den ju prov på de ständigt förekommande helt ounderbyggda uppfattningarna om att det finns en konkret skillnad mellan ”vanlig” konsumtion och ”överkonsumtion”. Som vanligt genom att ignorera att det är omöjligt att sätta en fast gräns för vad termen behov innebär.
(Jag har glömt var jag hittade själva illustrationerna. Googlade säkert på ”30s fashion” eller något annat lika enkelt)
