Varje avsnitt av What Not To Wear detdärstylingprogrammet börjar och avslutas med att stylingoffret får gå på gatan och låta folk bedöma hennes ålder. De många antal år som snittgissningen vanligtvis överstiger den verkliga åldern pre-styling bekräftar offrets behov av att snyggas till och det antal år som Trinny och Susannah dedärstylisterna lyckats dra av från snittet post-styling blir det konkreta måttet på hur väl uppdraget att göra offret vackrare lyckats.
Det känns helt absurt hur naturlig den måttstocken har förefallit, jag har aldrig tidigare reagerat på att det utan vidare sätts likhetstecken mellan skönhet och ungdom. Självklart har jag varit medveten om och skeptisk till åldersfixeringen, men att kritisera den har egentligen bara varit distraherande. Åldersfixering med regler för hur man klär sig för sin ålder är bara symptom. Den verkliga kärnan är att skönhet och ungdom inte bara är relaterade begrepp. Skönhet är ungdom.
I skvallerpress framstår plastikkirurgiska ingrepp som omoraliska om de misslyckas. Det som är onaturligt men ser naturligt ut är idealt, medan det som är onaturligt och faktiskt ser onaturligt ut förkastas (om man nu måste förkaste något borde det ju rent logiskt vara ett orimligt perfekt utseende som bara kan skapas på kirurgisk väg eftersom det göder ett overkligt ideal).
Man höjer idealet till skyarna men förkastar den enda vägen att nå det och gör på så vis perfektion än mer onåbar. Idealt ska du alltså vara lika perfekt som den opererade (och retuscherade) förebilden, men du ska inte nå dit på kirurgisk väg även om det är precis vad förebilden gjort.
Och vem är förebilden? Den framställs som en verklig människa men i en bildkultur som vår är den enbart en just en bild av en förebild, och för att citera Coleman ”there is no one way that anything looks”, en bild är alltid bara ett specifikt ögonblick och aldrig representativt för något annat ögonblick. Men det låtsas föberbildsbilden inte om, den vill att vi ska tro att det finns dem som ser ut på ett sätt: det bästa sättet, den yngsta vinkeln.
Bild: People.com
”Det är väldigt konstigt att mode är den enda konstformen som titt som tätt kritiseras för att behandla obekväma frågor”, sa Lisa Milberg under modeterapisamtalet i aprilnumret av Rodeo, apropå Gallianos tortyrflirt i senaste herrvisningen.
Oavsett om man vill klassa mode som konst eller inte så finns det en tendens till att misstolka modets reflektioner kring politiska och kulturella frågor. Det är relevant att kritisera modets oförmåga till kontinuitet och tendens att förvandla politiska budskap till trendvaror, men bortsett från Nathalie Khans artikel i Fashion Cultures och diskussionen som förts kring det här inlägget har jag sällan stött på den argumentationen. Istället grundar sig all kritik på en ovilja att se (inte sällan övertydliga) normöverskridande budskap på catwalken.
Alexander McQueen är det naturliga exemplet. Highland Rape-kollektion (a/w 1995, väl?) bestod av blodiga modeller iklädda militärjackor och skotskrutor uppblandade med brutalt söndertrasade spetsklänningar och exponerande upprivna kjolar. För McQueen handlade det, som titeln antyder, om en skotskpatriotisk uppgörelse. I pressen beskrevs den som stötande aggressiv och misogyn i förhållande till modellernas nakenhet och inkluderandet av ordet ‘rape’ i titeln.
Det är väl diskuterbart huruvida McQueens reflektioner kring den brittiska historien var särskilt lyckade, men det är bara för att det skedde på en catwalk och inte i ett konstgalleri som det är möjligt att anklaga honom för misogyni.
Nu underlättar visserligen inte McQueen för sig själv genom uttalanden som ”Critics who labelled me misogynist got it all wrong, they didn’t even realise most of the models were lesbian”, och jag kan känna att det är lite där problemet ligger. Man får nästan räkna med att bli missförstådd när man själv inte ens verkar vara mer än ytligt medveten om vad man hade för tanke bakom.
Virginia Blum föreslår att 1900-talets stjärnkultur med fokus på dem som har som jobb att gå in i olika roller har gjort oss alla till kvasi-as ifs. Och i och med att stjärnor kommer i tvådimensionellt format gör det också as ifen extra mottaglig för plastikkirurgi (som i Blums mening kräver att man ser tredimensionella människor som tvådimensionella projektionsytor).
Det blir bara tydligare och tydligare att jag håller på att måla in mig i ett hörn med hjälp av litteraturen jag väljer att konsumera (fast det är förstås orättvist att skylla på den när den snarare förlöser tankarna än skapar dem). Rätt var det är kommer jag komma på mig själv med att domna bort under lokalbedövning.
ps. I lördags var rollen som kom till mig, passande nog, en slags Pola Negri-karaktär.
Jag och Emilie samtalade om stil över en kladdig citronmarängpaj här om dagen och konstaterade att vi inte har någon. Vi går helhjärtat in i den roll som råkar sammanfalla med känslan för dagen (exempel).
Jag har diagnostiserat vårt beteende. As if personality är psykoanalytikern Helene Deutchs benämning på en version av borderline som började dyka upp under första halvan av 1900-talet. ”The as if personality forces on the observer the inescapable impression that the individual’s whole relationship to life has something about it which is lacking in genuineness and yet outwardly runs along ‘as if’ it were complete”.
En as if avslöjar identitetsskapandets performans när beundran och fascination för andra människor innebär en självklar rad roller att iklä sig, istället för att mindre element integreras i den personlighetskärna som normalt fixeras vid sju års ålder.
Emilie var vid tillfället för diagnostiseringen en skolpojke i Marc Jacobs-skoletter, randig kavaj och skärmmössa. Jag var den sista vinterprinsessan i puffärmar och utställd MiuMiu-kjol i ull.
Mitt huvud är en grötig blandning av allt som har med militäruniform, institutionaliseringen av det franska modesystemet och skönhetskulturen i det unga Hollywood att göra, men jag ska säga en sak. Och det är att jag tycker det är så fint och lagom småbarnstrotsigt, för generellt är ju krig en tid för behärskning i modet, men under ockupationen av Paris och tyskarnas försök att omvandla Couturen till ett tyskt fenomen gick de couturierer som inte flytt landet bananas eftersom all återhållsahet bara hade gynnat den tyska ekonomin.
Igår på seminariet om kläder som avstånds- och identifikationsmarkörer kom vi in på ämnet t-shirts med tryck. Jag har aldrig trivts i tryck, även om jag känt att budskapet helt överensstämmer med mina åsikter och min livsstil, eftersom det känns för lätt. Och är det för lätt så kan det uppfattas som fejk. Att det är så lätt och tillgängligt med t-shirtbudskap kanske också är anledningen till att man kan komma undan med det mesta bara det är tryckt på en t-shirt, vilket bara ger mig ännu en anledning att undvika hela konceptet.
Jag kom hur som helst att tänka på en artikel av Nathalie Khan som heter Catwalk Politics (publicerad i Bruzzis Fashion Cultures). Hon påpekar i en diskussion kring Katharine Hamnets politiska tryck, att ett budskaps som sätts på ett modeplagg automatiskt kommer att förlora sin substans eftersom det alltid kommer att innebära att plagget går ut ur modet, vilket också måste antyda budskapets förgänglighet.
Det gäller kanske inte alla t-shirttryck, men just i förhållande till Hamnet blir det intressant eftersom hennes politiska budskap verkligen presenterades på en catwalk, den ultimata signalen för att något som inte existerade igår är här idag men borta imorgon. ”58% DON’T WANT PERSHING” blir alltså inte mer meningsfullt än ”DO ME DAILY CHRISTOPHER BAILEY”.
I ett bredare sammanhang säger det här något om vad mode gör med symboler, och föreslår mode som det ultimata exemplet på det sista steget i Baudrillards simulacraordning, där inget tecken har något ursprung eller äkthet alls.
Diskussionen i klassrummet övergick sedan till palestinasjalar som fortfarande anses innebära ett ställningstagande, men frågan är hur länge till. Vad händer när de få tecken som fortfarande har ursprung krockar? Hur långt kan man gå? När blir simulacran så dominant att man kan gå omkring i Stockholm med Bin Laden på bröstet? När får Barbie sin första shemagh?
Jag har gjort några intervjuer den senaste veckan och alla har innefattat frågan om dagens outfit som reklampelare. Uppenbarligen är det en het debatt men jag kan liksom känna att det blir så missvisande att bara prata om till vilken grad det är att bli utnyttjad att inte ta betalt för att visa upp sina nya Acne Luv. Dagens outfit är lite mer komplext än så, en slags förhandling mellan att vilja exponera sig och samtidigt kontrollera bilden man sänder ut, något som egentligen handlar väldigt lite om (vem som producerat) kläderna man visar upp.
Jag förhåller mig till dagens outfit-bilden och dagens outfit-texten (alltså redogörandet för var allt kommer från) som två separata företeelser. Bilden är grundligt genomtänkt och utvald utifrån mina kriterier för den identitet jag vill förmedla, medan listan med inköpsställen egentligen bara finns där för att legitimera/dölja min exhibitionism. Och jag undrar om det då över huvud taget är möjligt för mig att bli utnyttjad av klädföretagen. Om syftet med bilden inte har med redogörandet av inköpsställen att göra är jag ju oberoende och hur mycket gratisreklam det än innebär för klädföretagen så gör det omöjligt mig till offer för något annat än möjligen mitt eget bekräftelsebehov.
Ja! Paris is Burning är sjukt svår att få tag på, men jag har hittat den uppdelad i 11 delar på youtube. Vogueing pre Madonna. Titta här! Utropstecken!
ps. Jag tycker Louise Wallenberg är inne på något intressant när hon (i en artikel med samma namn som filmen) talar om frånvaron av patriarker i Ball-familjerna. En värld bestående av enbart (och före detta) biologiska män som bildar ett totalt matriarkat. Dessvärre utvecklar hon det inte, och inte jag heller.
(english version)
Vi är fem bloggare (jag, Karolina, Robin, Michaela och Kenza) som blivit inbjudna att delta i en tävling i samband med att Operan sätter upp en helaftonsföreställning, inklusive maskeradbal, om Gustav III. Alla har fått fria tyglad att göra om varsin enkel svart mask (så här såg den ut från början) som sedan kommer att bedömas av Lars Wallin. Ni som känner mig förstår säkert att bakom mitt bidrag finns en högst pretentiös förklaring. Jag kan inte hjälpa det, jag är ingen hantverkare, allt jag har är mina idéer.
Vi har sedan kolonialtiden varit experter på att exotifiera orienten, det har alltid varit vad som beskrivits som den andra sidan, motsatsen till västerländsk kultur och synen på sexualitet är ofta vad som får exemplifiera dessa skillnader, där slöjan agerar den ultimata symbolen. Det som fascinerat mig mest i modern forskning som behandlat slöjan som komplext koncept har dock inte varit vad den säger om krocken mellan västerländsk och muslimsk kultur, utan tvärt om vad den säger om överlappningen.
Det går att skriva uppsatser om det här, och som tur var finns det andra som gör det, men i det här specifika fallet har jag förstås fokuserat på västerländsk användning av masker och hur koncepten bakom kan relateras till slöjan. Jag säger inte att de är knivskarpa, och jag menar det inte som bevis för att vi ska dra likhetsstreck, utan bara som en uppmuntran att ifrågasätta exotiseringen av ett koncept som ligger vår kultur mycket närmre än vi kanske tror. Sen var det inte direkt så att jag tillverkade min mask utifrån de här idéerna, utan snarare att jag medan jag pysslade med den reflekterade över vad det innebär att täcka ansiktet, oavsett anledning. Så, here we go…
Det som slagit mig starkast oavsett om jag läst om de europeiska hovens maskeradbaler på 1700-talet eller muslimska kvinnors personliga beskrivningar av att vara beslöjad är vilken tilltro som sätts till vad det kan innebära att dölja ett ansikte. När man på hovet fick höra att det fanns en hotbild mot Gustav III kvällen för maskeradbalen ombads han sätta på sig en mask som skydd, som om ingen skulle känna igen kungens iögonfallande kroppshydda och den präktiga manteln han bar, eller som om masken i sig kunde skydda mot kulor. På samma sätt kan beslöjandet av kvinnor i Islam tyckas vara ett naivt försök till att skydda män från den okontrollerbara kvinnliga sexualiteten. Jag minns en kvinna som Fataneh Farahani intervjuade till sin avhandling om iranska kvinnors relation till slöjan, som sa att när kvinnorna gick i Burka blev handlederna sexualiserade.
Både slöjan och maskeringen innebär en slags komplex förhandling mellan frihet och fångenskap. Många muslimska kvinnor (återigen ur Farahanis avhandling) refererar till friheten beslöjandet innebär eftersom en beslöjad kvinna har större utrymme att bete sig som hon vill och fortfarande ses som en ärbar kvinna, medan en obeslöjad kvinna i högre grad måste ”beslöja” sitt språk och sitt beteende för att accepteras av sitt samhälle. Men fångenskapen är förstås fortfarande närvarande i kravet på att vara ärbar. På samma sätt kunde hovdamerna på 1700-talet förhandla med det fångenskap som förväntningarna på deras uppförande kunde innebära genom att ta på sig en mask då de gick ut på kvällarna. Masken var en accepterad symbol för att ha klivit ut ur sin identitet och för att betraktas som oigenkännbar, vilket också var sättet de betraktades på då de var maskerade.
Läs resten av det här inlägget »