Så. Landat igen. Till en kommentar om att det är såna som jag som skapar sjuka ideal. Blev först lite trött på att någon tolkat ett av mina uttalanden i aktuella numret av nöjesguiden som föraktfullt när det i första hand är självkritiskt. Men när jag fick tag på en papperskopia insåg jag att det kan ha berott på att halva citatet lyfts ut och förstorats upp. Gotta love effektiv rdigering.
Läs gärna andra halvan av citatet. För all del, läs även resten av artikeln. Sex idealsenliga medborgare talar om sjuka förebilder (för tankarna till den där gången jag var med i Sofis Mode och upplevdes skapa ätstörningar med mina gröna pinnsmala ben. Man blir påmind om hur tacksamt, och lite äckligt, det är att vara idealkämpe när den egna kroppen knappast avviker märkbart). I tidningen med en kycklingfrossande Hanna på framsidan. Annars på nätet, här.
Det talas så mycket om begränsningar just nu. Ibland visserligen i bemärkelsen begränsningar som tvingar fram kreativa lösningar, men det är väl i hög grad snarare en vedertagen konstnärsmyt än en enkel sanning.
Ekonomins kanske tydligaste effekt på modet just exakt den här tiden på året är rationaliseringen kring visningarna, hur stor man än är måste man skala ner. Genom att minska antalet inbjudna, hålla visningen i de egna lokalerna eller helt enkelt inte visa alls. Och aldrig har mottagandet varit så förlåtande, ett uteblivet spektakel resulterar inte i utebliven press, utan bemöts tvärt om med uppskattning.
Det måste vara tråkigt för den som är van vid att både kunna erbjuda champagnen, live-musiken och efterfesten att behöva spara, men desto rättvisare mot dem som normalt försvinner i mängden. Vilken lättnad det måste vara för den största majoriteten, som egentligen inte ens i ljuvaste konjunkturstopp har råd, att nu kunna andas ut och, utan att behöva förklara sig, hålla en ateljé-utställning till en kostnad i proportion med varumärkets storlek. Modeveckor är till allas stora förvåning ingen självklarhet och det är befriande att kravet för att erkännas en existens den här säsongen inte är att visa i ett officiellt tält.
I artikeln som förespråkar samma kläder i alla väder i DEMO nummer två påstår jag att en orsak till de säsongslösa tendenserna i modet är ett nytt klientel:
”Det rika arabiska klientel som under 90-talets instabiliteter försvann är tillbaka med ny köpkraft, och ska vi tro brittiska journalisten Mark Simpson handlade perestrojka i första hand om att göra välden Louis Vuitton-säker. Front Row på couturevisningarna sitter fölaktligen saudi-prinsessor och ryska miljardärer.”
Ryssarna är visserligen nya på riktigt, kulturnostideologin var inte särskilt vänligt inställd till pärlbroderier, men araberna är egentligen inte det minsta främmande utan snarare ett glatt återseende. Diana Vreeland skrev i sin dagbok om hur couturevisningarna välkomnade de välbehövda kunderna från mellanöstern redan på 70-talet:
”There are dashing personalities of every nationality, rich merchant’s wives from Beirut and Kuwait, jewelers and diamond merchants, and the great fabric makers of Switzerland and Italy, France and England.”
Diskretionen som alltid rått kring vilka köparna är gav, då i lika hög grad som nu, upphov till rykten om shejker som köpt åtta lika dana Valentinos till sina åtta hustrur och exotiska prinsessor som skickade efter paljettklädda aftonklänningar bokstavligen by the truckload.
Värt att notera är dock att snackisen säsongslöst var en fluga som idag ersatts med recessionsmotstånd. Vilket på sätt och vis stärker min poäng i artikeln, att det inte så mycket handlade om en trend utan att modet erkänt hur ett plagg integreras i en garderob i praktiken och konsumenternas hänsynslösa beteende gentemot kompletta kollektioner.
Café har ju ompositionerat sig. Från flickor till mer rumsrent och livsstil med modechefen Daniel Lindström som främsta profil. Men hur djupt går egentligen förändringarna?
Tjejerna är fortfarande avklädda på omslaget och idag såg jag att det finns en blogg vid namn Vad Kvinnor Vill Ha – med en presentation som är ett skolboksexempel på den klassiska FIB-retoriken jag-är-här-för-dig, ”jag är på din sida”. (Anknytningen till intimitet med betraktaren, som sedan petty-tiden gjorts med hjälp av en telefonlur, har fått en variant i form av bloggarens ben och ett skrivblock. Hon och hennes ben är där för dig, hör av dig om du ”undrar något”. Daniel och hans fashion-moodboard kan du å andra sidan maila om du vill ”tipsa” eller ”fråga”.)
Och vad är väl just blandingen av manlig livsstil och nakna tjejer om inte en variant på framgångsreceptet bakom världens största mjukporrsimperium?
Jag är ingen trogen läsare, så svara mig, gör jag en rättvis bedömning? Har man aldrig haft planer på att förändras i fundamentet eller beror ambivalensen bara på att Café befinner sig i utfasningsstadiet?
Har rast i en föreläsning som väl handlar om Bourdieu och skräckfilm ungefär. En tanke som slog mig är att delkulturer som anses vara lite finare (delar av musikvärlden till exempel) får någon slags expertstatus som leder till att den som inte ingår i fältet inte heller vågar uttrycka sig om det av rädsla för att ha fel. Doxan som regerar där har någorlunda kapital inom kulturen i stort. Det leder till att delkulturen fungerar ”som den ska” eftersom det bara är dem som ingår i fältet som helt kan förstå dynamiken och dialektiken i symbolerna.
När det gäller andra typer av sammhället i stort lägre värderade delkulturer (typ om man skulle se modebloggande som ett socialt fält) är utomstående inte lika försiktiga. Då ignorerar man att exakt detsamma gäller för det fältet som för högre värderade fält, nämligen att en utomstående kommer att uppfatta det som homogent eftersom varianterna är subtila och enbart den med kännedom om fältets egna hierarki kan förstå en potentiell mångfald. De lägre värderade subkulturerna har alltså inte samma möjlighet att definiera sig själva trots att det bara är det som någonsin skulle kunna ge en någorlunda korrekt bild av dem. Orättvist.
I övrigt insåg jag för första gången att ”sub” i subkultur betyder olika saker för olika tider och olika generationer. För äldre föreläsare och äldre texter innebär sub- underordnad, medan för mig är sub snarare en förgrening och om något så är mainstreamkulturen det som är underordnat. I längden borde väl det innebära att finkultur i lika hög grad är en delkultur (och med tanke på att det krävs ett motstånd för att få kalla det subkultur så är många delar av finkulturen i högre grad en ideologisk motståndskraft och i högre grad en subkultur än punkaren som köper kläder på H&M men hävdar att punk sitter i hjärtat. Det sistnämnda är ju närmast en pastisch på autencitet).
Är det för att det är januari? Det är ovanligt mycket ätstörningar och kroppshysteri i luften, och jag för min del hade ett eget litet meltdown i lördags (som i första hand faktiskt handlade om att förebygga att det skulle ha minsta risk att gå för långt. Jag har utvecklat en fantastisk självbevarelsedrift när det kommer till psykisk ohälsa, när jag känner att den är på väg out of control kan jag inte hålla tillbaka utan börjar tvångsmässigt tända varningslampor och tipsa närstående om vad de ska hålla koll på. Det är skillnaden när man redan har tagit en vända eller flera i träsket, man vet exakt vad man gör fel och hur man förhindrar det).
Har känt att den där lilla brytpunkten varit på väg länge men tankarna om att jag det senaste året förvandlat min kropp till ett verktyg, börjat se på den som i första hand praktisk och välfungerande, har skjutit upp det lite. Verktygstänket är ett helt fantastiskt befriande synsätt men någon stans har jag ändå, lyckligtvis, inte lyckats övertyga mig själv att anledningen till att det över huvud taget varit möjligt inte alls är att jag det senaste året gått ner, och inte upp, marginellt i vikt.
Man behöver inte vara missnöjd eller leta fel på sitt utseende för att vara fast. Tendenserna har varit närvarande sedan det allra första tonåret, och de försvinner inte bara för att jag, som sämst, förlikat mig med och, som bäst, börjat avguda min kropp. Självföraktet tar sig inte längre uttryck i en vilja att förändra något utan i en preservationsbesatthet. Jag är livrädd för att något ska förändras. Fram till väldigt nyligen var jag till och med skeptisk till att börja träna av rädsla för att det skulle ändra på något.
Någon stans är det ändå samma grej som alltid, fast en annan retorik. För eftersom jag inte riktigt vet hur jag bibehåller den hälsosamma, snygga och i mina ögon perfekta vikten jag har, utan bara har koll på vad som är för lite och vad som är för mycket mat eftersom det är den rubbning 8 år av fixeringstendenser har gett mig, så väljer jag att safea. Jag vet ju att jag inte vill gå upp i vikt. Jag har inget intresse av att gå ner i vikt heller, men om jag måste välja så är det att föredra.
Så grund och botten handlade rädslan för träning om en rädsla för att få en ökad ämnesomsättning och därför behöva äta mer men råka äta lite för mycket mer. Här har vi alltså en tjej som kan frossa i sin egna kropps perfektion men ändå inte vågar släppa tanken på att få i sig snäppet mindre energi än hon förbrukar. Trots att viktnedgången i lika hög grad som en viktuppgång skulle rubba fulländningen. Ingen kommer undan! Alla måste gå ner i vikt!
Viktor & Rolfs metod att visa sin vårkollektion -09 i digitalt format för hela världen samtidigt har omskrivits som entydigt modern, och utöver det med (krystade…) fördelar som ”No invitations, no seating charts, no traffic jams, no endless wait.” (.. misstänksamma med tanke på prestigen just den ändlösa väntan och den hysteriska trängseln tillskriver den som fått en inbjudan).
Nu är väl modet den sista subkategorin att hålla fast vid den journalistiska etikens gloria, men ur objektivitetssynvinkel är visningen och det konsensus som råder kring dess tidsenlighet kanske i första hand inte tillgänglig och demokratisk utan propagandistisk. Det kan inte finnas ett mer effektivt sätt att kontrollera bilden som når de potentiellt kritiska journalisterna än att se till att ha monopol på all visuell information, det vill säga all information som i slutändan värderas i modet.
Att inspelningen tog nästan tre dagar och att man spenderade summor motsvarande en traditionell visning är ännu argument som i recensionerna används till V&Rs fördel. Det blir en tillfredställande bekräftelse på att det verkligen var ett modernt val för att de är pionjärer och inte för att de ville komma billigt undan. I själva verket är det lika sannolikt att det var väl investerade pengar för att kunna garantera kontroll över varenda rörelse, varenda vinkel, varenda ljussättning (för att inte tala om varenda penseldrag i photoshop). Long gone är dagarna då snubblande modeller bevisade skornas oduglighet. Nu har alla världens moderedaktörer sett kläderna ur samma vinkel, den bästa vinkeln, och alla trendspaningar inför kommande vår visar bilder ur samma vinkel, den mest fördelaktiga, med samma undertext: ”Photo: Peter Stigter/Courtesy of Viktor & Rolf”.
Vi hade seminarium i skolan igår, en av uppgifterna gick ut på att analysera hur ett aktuellt ämne behandlades på svenska bloggar. Jag och Emilie kollade svallvågorna efter Bo Rothsteins bloggkritik men ett annat gäng knuffade finanskris, vilket visade sig vara det enda ämne på hela seminariet som engagerade modebloggar. Lågkonjunktur är trend i alla bemärkelser. LLC har hittat recessionistor!
Om Cathy o co misslyckades (eftersom den redan var förutsedd och ingick i någon slags kollektiv beredskap/medvetande redan när de förutsåg den) med att trovärdigt spå den i kjollängder, och gravt överskattar dess betydelse för innehållet i modet, så ska de i alla fall ha cred för att ha spottat recession chic-trenden. Alla hade konjunkturssvängningar i sikte, men vem hade kunnat gissa hur moderna de kunde bli? Sen att recessionistan är rent retorisk, innehållsmässigt är allt som vanligt, spelar ingen roll.
Förra veckans Medierna i P1 diskuterade skillnaden mellan amerikansk och svensk valtidsjournalistik. Där vi är vana vid att det finns (mer eller mindre ambitiöst efterföljda) krav på balanserad objektivitet är amerikansk media, om än inte alltid öppet, ställningstagande. Älskade därför att med det, och två feta kompendier medieteori, fräscht i skallen öppna novembernumret av Vanity Fair och finna följande insändare från en upprörd Molly Ciardi, Connecticut:
”Michelle Obama’s making tha International Best-Dressed List is another example of Vanity Fair’s liberal bias. Her ‘look’ is a copy of Jackie O’s. Cindy McCain, on the other has, has been an elegant and stylish lady for years, yet was completely overlooked by the panel that chose those listed.”
Bäst klädda-listan är politik! Och politiskt är bästa sättet att klä sig? På JCDC-vinsingen i Paris här om veckan bemöttes den här utgången i alla fall av spontant jubel:
Det är intressant att så fort man försöker tala om den del av modet som inte går att köpa som en fysisk produkt i lurex på Gina Tricot så sticker det alltid iväg åt modellerärförsmalahållet. Det är en viktig diskussion som jag inte har intresse av att förminska, men ibland blir man lite förtvivlad över att det inte går att skriva om kläder utan att en (ibland ganska ytlig) diskussion kring hur smala modeller är tar uppmärksamheten från alla de poänger man tycker man fick till (tycker är ett nyckelord här) på helt andra plan.
I samband med att jag skrev mycket om plastikkirurgi gick det upp för mig att det verkar finnas ett enormt latent behov, mycket större än jag kunnat föreställa mig (och då föreställde jag mig ändå att det var stort), av att prata om just smalhet. Det är sällan jag har försökt plocka poäng bland smalhetskritikerna, det är ett av alla jätteviktiga ämnen som jag inte anser att jag kan tillföra så mycket till (åtminstone inte medvetet), men jag har liksom gjort det ändå av bara farten (typexempel) eftersom jag skrivit ömsom kritiskt ömsom ganska personligt om konstruktionen av idealbilder. Utan att egentligen komma i närheten av smal vs. tjock. Min grej är mer gammal vs. ung, tvådimensionell bild vs. tredimensionell verklighet, Frankenstein och The Talented Mr. Ripley.
Vad jag egentligen vill komma till är att det uppenbarligen finns en längtan efter att diskutera ämnet, men att jag känner mig otillräcklig eftersom jag på något sätt förväntas ha, men inte har, något att säga om det på ett mer avancerat plan än att jag också tycker att det är dåligt att folk dör av näringsbrist i den här branschen. Det vore med andra ord jävligt bra om någon som är bättre än jag kunde profilera sig (öh. inte för att ni inte redan gör det).