Den här sommaren har varit bäst ävva men slutet för långt. Nu blev det äntligen höst och hyperaktivitet som sig bör när det ska börjas om på ny kula. Kommer hem efter morgonpromenaden och finner en man iklädd enbart kalsonger ätandes banan (hundvakten, visade det sig snart). Upprop på MKV. Jag tycker allt är världens roligaste och vill helst vara överaktiv superstudentska och dessutom tänker jag få världens bästa betyg. Lunch med Fredrik (hundvakten!), Emilie (kurskamrater igen!) och Love (hund!) på Saturnus. Skolstartsshopping (jag) och träffapinkfloydshopping (Fredrik).
Jag har gått runt och flinat dumt hela morgonen. Gårkvällen var helt helt helt fantastisk.
Vin och blandband i solen med bland andra Hanna, Johan, Timmy och Emilie, sardellpizza hos Sanna och så fest förstås. Allt var fint och underbart från första kärnfria vindruvan i parken till sista tunnelbanan hem i sällskap av Timmy som bjöd på alla röda bitar i gott & blandatpåsen.
Och ikväll ska jag hem till världens kanske mest älskvärda person (Alex) och äta rosa maränger för att fira hennes födelsedag. Helt löjligt mycket kärlek i min kropp just nu.
Jag och Emilie samtalade om stil över en kladdig citronmarängpaj här om dagen och konstaterade att vi inte har någon. Vi går helhjärtat in i den roll som råkar sammanfalla med känslan för dagen (exempel).
Jag har diagnostiserat vårt beteende. As if personality är psykoanalytikern Helene Deutchs benämning på en version av borderline som började dyka upp under första halvan av 1900-talet. ”The as if personality forces on the observer the inescapable impression that the individual’s whole relationship to life has something about it which is lacking in genuineness and yet outwardly runs along ‘as if’ it were complete”.
En as if avslöjar identitetsskapandets performans när beundran och fascination för andra människor innebär en självklar rad roller att iklä sig, istället för att mindre element integreras i den personlighetskärna som normalt fixeras vid sju års ålder.
Emilie var vid tillfället för diagnostiseringen en skolpojke i Marc Jacobs-skoletter, randig kavaj och skärmmössa. Jag var den sista vinterprinsessan i puffärmar och utställd MiuMiu-kjol i ull.
Idag är cirkusen igång. Eftersom jag drack tre flaskor vin igår var jag inte på visningen (Paul Costelloe) imorse och inte hellar på invigningsgrejen eftersom jag fick känslan av att det sulle serveras champagne och var inte redo för att vara i närheten av alkohol förän efter lunch.
Men till Caroline Charles sköna visning lyckades jag alla fall ta mig. Jag gillade verkligen temat trophy wife, de exotiska sammetsklänningarna och det 50-talssvängiga livebandet.
I eftermiddag tänkte jag missa en till visning (Modernist) eftersom jag inte fattar var den är (inte för att jag är nonchalant och otacksam, utan för att jag faktikst verkligen drack nästan tre flaskor vin på 5 timmar igår), och istället sätta mig på en uteservering. Men ikväll är det Ann-Sofie Back, den får inte missas för något i världen.
Strålande sol, min underbara Jennifer och en hög inbjudningar. Det här kommer bli jättebra.
(foto: Helmut Newton)
Förra veckan bestod en föreläsning på den ena av kurserna jag läser av ett seminarium med skådespelarna Gunilla Röör och Åsa Sarachu (som båda är delaktiga i projektet Modärna Kvinnor på Stadsteatern).
Gunilla talade om relationen till skönhet, att som skådespelare ständigt konfronteras med problematiken kring huruvida man i första hand ska framställas i sin bästa dager eller i första hand som en del av dramat. Givetvis ansåg hon att det var hennes plikt gentemot publiken och skådespeleriet att i första hand leverera sin karaktär, men som alltid är det svårt i praktiken.
Jag är övertygad om att det är ännu ett av alla fall där ett fenomen blir extra tydligt på scen, men är högst närvarande vardagen. The street is my catwalk, har jag sett att en och annan modebloggare använder som slogan. Jag tror att det är mycket mer än bara ord och att det är möjligt att tolka rent bokstavligt. Varje gång vi äntrar ett socialt sammanhang är vi på scen (och extra närvarande i en tid då halva svenska folket är semikändisar. Warhols 15 minuter har bytts ut mot att alla kommer att vara kändisar i ögonen på 15 personer).
Därför konfronteras vi alla med Gunlla Rörs frågor kring vems kropp det är vi visar upp och vem som har ansvar för den bild vi förmedlar. För henne föreligger glappet mellan det privata jaget och rollkaraktären, för oss mellan såsom vi uppfattar oss själva och såsom vi vill uppfattas.
Jag känner av det varje gång jag ska ta en bild på mig själv till bloggen. När jag lägger upp bilder finns det kriterier som är viktigare än att kläderna syns väl, där det mest närvarande är att jag aldrig får se större ut än jag är. Andra kriterier som är med i avvägningen är om jag ser snygg ut i ansiktet, om mitt hår ser tillräckligt ofrissigt ut, att posen inte är för klämkäck, att man inte ser hur sneda mina tänder är.
Det kanske låter självklart, men har ni tänkt på hur många fåfänga kriterier som prioriteras över det som officiellt är vad som legitimerar användningen av bilder på mig själv i min modeblogg? Precis som Gunilla Röör är rädd för att behöva ta ansvar för sin rollkaraktärs skavanker, fruktar jag att ni ska se bristerna i en bild som ett tecken på mina svagheter i det verkliga livet. Resultatet blir inte att ni tillåts inspireras/avskräckas av sättet jag klär mig, utan en narcissistisk bildfrossa i mig ur min snyggaste/smalaste/mest symmetriska vinkel.
Jag skyller på det tidiga Hollywoods personkult, och 2000-talets reinkarnation ”det personliga varumärket”. För jag tror inte att det är jag och Gunilla som är paranoida, jag tror inte att ni på djupet förstår att vi existerar bortom våra produkter, och felet ligger i grund och botten i det första intryckets makt över mänskliga relationer för vilket internet är det mäktigaste redskapet genom historien.
_____________________________
Det finns så många följdfrågor.
Har jag ansvar för de konsekvenser mitt behov av att kontrollera bilden jag kommunicerar får? Om det nu är betraktaren som skapar detta monster, vem är då ansvarig för att jag ger vika för och reproducerar ett ideal som samme betraktare kommer ta till sig?
Jag kan tillåta min klädsel att sticka ut på alla tänkbara vis, jag har inget emot en färg som får mig att se glåmig ut eller ett par byxor som plattar till min rumpa, så länge jag inte på något som helst vis kan uppfattas som annat än smal. Vilket är ditt viktigaste kriterie?
Än en gång är jag allvarlig när jag säger att jag verkligen verkligen vill veta vad ni tänker och tycker. Om ni ens kan relatera till situationen, eller ifall jag (och Gunilla) är ett (två) freak.
Att vi var tvugna att köa och sedan konfronteras med en dörrvakt med attitydproblem på 7/11 i lördags kväll utan att jag ens blev förvånad säger en del om hur hysteriskt allt är är för tillfället. Jag satte mig därför på tåget till Lund för en välbehövd kärlekssemester. Modeveckan kan jag lika gärna följa via Hannas blogg på Bon med tanke på hur få visningar jag var bjuden på.
Har redan ångest för att tiden kommer gå alldeles för fort här nere bara.
Såg ni förresten de fransiga skorna hos Dagmar? Jag och Agnes B konstaterade här om dagen att det är få (förutom vi, vi vet bäst) som för tillfället erkänner att fransarna har en betydelse som vida överstiger Cavalli-cowboys. Fransar är envisa och viktiga, speciellt i svart blankt skinn.
Igår hände något helt hemskt. Ni vet hemtentan som är anledningen till att jag varit så frånvarande de senaste två veckorna? Igår skulle jag skriva klart den, men då var den borta. Jag hade lyckats radera 50 timmars arbete.
Helt uppgven ringde jag till Apple för att ta reda på fall det fanns något att göra. Efter att han hävdat att det inte gick att göra någonting i ett par minuter fick jag ur supportkillen att det finns företag som rekonstruerar data, ”Det är sånt som polisen använder. Men det kostar tiotusentals kronor”.
Jag googlade och hittade ett företag. Blev kopplad till Norge där jag fick höra att ”de er ikke nage problem, koster tre-fire hundre kroner”, fram tills han fick reda på att det är en Mac. Den skulle behöva transporteras till deras norska laboratorium, minst en vecka och 9500kr. För två word-dokument.
Efter ytterligare några liknande samtal hamnade jag i Nacka Strand hos ett litet företag som med största sannolikhet kunde rekonstruera datan för ett par tusenlappar. Det må låta hutlöst i era ögon, men för att bli av med den överväldigande känslan av hopplöshet var det värt det. Pengar är ändå bara pengar, hellre fattig än psykiskt instabil.
Det här innebär dock att jag kommer fortsätta vara lite frånvarande fram tills min förlängda deadline är över. Jag tycker det är hemskt tråkigt att inte hinna svara på kommentarer och skriva tio inlägg om dagen, men jag är snart tillbaka.
3. idag, måndag, klockan tolv avslutas omröstningen. Det är nu eller aldrig, rösta här.
2. jag har fått ett nytt lägenhetsletarryck. Fråga alla ni känner om de behöver en hyresgäst som är snäll och luktar ok. Om ja, maila mig (sofia@conspicere.se).
1. blus från Zara, hårspännet har jag lånat.
Man kan tydligen rösta hur många gånger som helst i Pause-tävlingen. Fortsätt sätta tior.
Sen vill jag verkligen uppmuntra er att titta på Håkan Lidby även om jag förstår att det verkar jäkligt oglammigt. Men alltså jag läser Corrigan och Kawamura just nu och det är en fröjd att ha lite hederlig gammal svensk bondesamhällskonsumtion i bagaget.