Jag älskar förresten att svara på mina egna frågor. Och som bloggare har jag alla rättigheter att göra det.
Bloggarna är de nya experterna, men också de nya journalisterna, var i princip kontentan av vad jag kom fram till en krönika i JMKs tidning Femte Statsmakten tidigare i höst. Vilken baserades på en artikel jag skrivit på samma ämne. Självreferenser in absurdum. Som tur är helt legitima sådana (med referens till mitt första påstående).
Helt självgående, med risk för kortslutning.
Hur osugen blir man inte på att läsa en artikel som börjar med: ”Ni vet FENOMENET??! Låtsas inte som att ni inte vet vad jag menar… ” om man bara: jag fattar inte alls vad du snackar om.
Internet.. man vet aldrig var man hamnar. Tre klick så är man plötsligt utanför sin bekvämlighetszon.
ps. Jag läste förstås ändå. Nu vet vi var André Wickström fick idén om att anledningen till att det inte finns fler kvinnliga komiker är att de inte har samma behov av att synas som män. Och inte är vi förvånade.
Haha. Jag påbörjade ännu ett blogginlägg och insåg en sak. Mina texter består av den sorts fragment som jag själv inte kan hantera när de kommer i rörlig bild-form. Är det någon förutom den som har exakt samma referensramar som jag (Emilie?) som kan förstå vad jag skriver?
Men huvudsaken är att jag skriver nånting alls just nu. Om man sätter en odödlig apa framför ett tangentbord i evigheter kommer den för eller senare lyckas slutföra en delvis självbiografisk romansvit i sju band.
Jag har varit borta rätt länge nu (en vecka). Det var veckorevyns blog awards, och så har jag varit på bio. Brideshead (som förstås var snygg och vacker men tyvärr storymässigt bristfällig och lite oengagerande) och Låt den rätte komma in (imponerad, rekommenderas, premiär imorgon).
Och jag var i J Lindeberg-butiken i förrgår för att handla kostym till Linus. Lalle sprang omkring och erbjöd ”ramlösa, espresso… vin?”. Halva King-redaktionen var där också, fotografen tackade ja till en öl. ”Vad konstigt att stå i en butik och dricka öl”, sa han. Jag tror inte någon med säkerhet kan säga om det var ett medvetet försök att framställa sig själv som exotisk.
”Vad konstigt att stå i en butik och inte dricka öl”, tänkte jag.
”Vad konstigt att dricka öl och inte stå i en butik”, sa Linus senare på kvällen.
vad i helvete är det som händer? varför byter bloggen presentationstema till någon slags ljusblå Arial-default hela tiden? kan det vara courierdöden?
Finns det förresten någon som äter Bounty längre? ”Det känns som att det slutade säljas för typ tio år sen… 1996″ sa killen som även står för ”såna där vita kylklampar känns jävligt nittiotal för mig”. Efter Dale Cooper mitt livs mest citerade man.
Istället för att tvätta håret överdoserade jag Gold Rush (”sexy summer hair… all year round!”, 80-talig kokosdoft… för resten av ditt liv!). Det sprang palmer ur trottoaren där jag gick.
Vi står med varsin ljummen burköl på ett hötorgsskrapetak där det är Monki-fest för att fira nya butiken på Sergelgatan. Emilie berättar historien om sin farbrorellernåtsånt som hörde ett SPLAT ovanpå tidningen han läste på stranden.
”… och då är det en mås som har tappat sin PLATTFISK på honom!!!”
Vi dör av skratt.
”Som grodregnet i Magnolia”, säger Agnes.
Populärkultur är den elfte plågan. Tom Cruise den nya Moses. Vi är så samtidsskadade (för att inte tala om sekulariserade).
Det är verkligen bara när jag spenderat för mycket tid med min mamma som jag kan vara en hårsmån från lägga en större summa pengar på något som klaffstolar. ”Vi köpte klaffstolar på IKEA till en fest och de höll knappt en kväll”, ”det är alltid roligare med genuin design” och ”för de pengarna har du klaffstolar för livet” hetsar hon.
Klaffstolar för livet. Jag visste inte ens att det uttrycket var möjligt. Men de var jättefina. Och genuina. Och om det är något jag behöver så är det klaffstolar. Dessutom skulle jag fått rabatt.
En gång köpte jag i hennes sällskap ett kuddfodral för tretusentrehundra kronor. Det har ju skänkt mycket glädje.
I sista sekund drog jag mig ur med motivationen att jag åker till Moskva och hälsar på min vän Alexis för pengarna istället. Eller köper något äckligt snyggt på Schuterman-rean. Kanske både och. Förstår ni nu hur mycket pengar det handar om för fyra hopfällbara stolar? Och jag som inte ens tror på sånt som räcker mer en en säsong. För livet, my ass.
