20 augusti 2007 skrev jag på Fatale (som jag inser i denna sekund att jag i natt drömde hade startat upp igen): ”om jag hade köpt en av LV:s graffittiväskor när de kom och jag som 14-åring (sic) var fullkomligt besatt av dem så skulle jag förmodligen plockat fram den ur garderobens mörkaste lilla hörna lagom till hösten.”
De där väskorna var min första riktiga fashion-obsession som inte fanns att köpa i Täby Centrum. Nu är Sprouse-temat tillbaka på Vuitton! Jag tänker önska mig en av nostalgiska skäl.
ps. Nu när jag lärt mig att räkna vet jag att jag var 13 och inte 14 våren 2001.
På hallmattan när jag kom hem: DN, FoF, BON och ….. DEMO!! Fy fan vad snyggt!
Läste givetvis min egen artikel först (s. 38-40).
”Att påstå att cigaretten är död bara för att den är dödlig ignorerar inte bara denna dekadenta dragningskraft utan även talande konkreta bevis för att den är närvarande i modet just nu”
Det vill ni inte missa!
Som sagt, smygläsning just nu. Jag smygsmygläste redan i eftermiddags.
Foto: Peter Gehrke
Ikväll, en tenta senare, är det smygläsning av första numret av design- och modemagasinet DEMO, bland annat innehållandes en artikel jag har har skrivit om en av modevärldens besattheter. Så kul, så snyggt, så bra med ett magasin med substans och proffsiga modereportage.
För er som inte är här i Stockholm ikväll kommer första numret egentligen den 12e, men moderedaktör Karolina Skande tipsar om hur du gör för att få komma på smygis i Malmö, Göteborg, Västerås och Linköping.
I jakt på inspiration gick jag igenom de två hundra virtuella post-its som ligger på min dashbord (för ingen är så inspirerande som jag själv?) och hittade det här:
Varför är det ingen som skrattar åt att sveriges nyaste modemagasins två första nummer har haft huvudrubrikerna ”Hotet Mot Poshs Kärlekslycka” och ”Jennifers Stora Viktkamp”?
Är det för att det inte är roligt att man idag känner sig skyldig att deklarera avståndstagande från Mischa Bartons skinnjacka varje gång det kommer fram att man är intresserad av mode? Ja, det är det.
Jag tycker inte riktigt det stämmer längre. Det kan bero på att jag inte läser några modemagasin, och knappt några modebloggar heller, och tolkar mitt eget bristande engagemang i de shoppingorienterade medierna som en universell trend så som det lätt blir när man är intuitiv ut i fingerspetsarna. Men jag hoppas att det är för att modeblogg inte är synonymt med yoghurt längre.
Glamour skriver att H&Ms nästa gästdesigner (vår 2009) blir Matthew Williamsson. Hade de inte i den artikeln missat att han är creativ director på Pucci hade de förmodligen inte heller föreslagit att vi ska köpa den sedan femton år döda Emilios kreationer på nätet.
Det är det där ordet. Kreationer. Det uppmuntrar att man ger en enskild artist all kreativ kredd (eftersom det brukar få stå för ett plagg man vill tillskriva extra värden genom att halvt göra till konstverk, tänker jag mig), och ofta blir det fel när det är modehus som skapat den. Självklart eftersom det sällan är en enskild designer som står bakom (ibland är den knappt inblandad), men också för att man blandar ihop varumärket med den som gör det. MaxMara blir då lätt en han, Louis Vuitton en hon och Emilio Pucci i allra högsta grad levande och verksam.
När varumärket faktiskt är namnet på den aktuella designern ställer till andra problem. En gång för väldigt länge sen skrev jag om Stella McCartneys många designersamarbeten (något om urholkning av ett varumärke tror jag) och fick en upprörd kommentar från någon som sa att Stella är svinrik så vill hon göra H&M-kollektioner så gör hon det och skiter fullständigt i lukrativiteten i affären.
Vi hade seminarium i skolan igår, en av uppgifterna gick ut på att analysera hur ett aktuellt ämne behandlades på svenska bloggar. Jag och Emilie kollade svallvågorna efter Bo Rothsteins bloggkritik men ett annat gäng knuffade finanskris, vilket visade sig vara det enda ämne på hela seminariet som engagerade modebloggar. Lågkonjunktur är trend i alla bemärkelser. LLC har hittat recessionistor!
Om Cathy o co misslyckades (eftersom den redan var förutsedd och ingick i någon slags kollektiv beredskap/medvetande redan när de förutsåg den) med att trovärdigt spå den i kjollängder, och gravt överskattar dess betydelse för innehållet i modet, så ska de i alla fall ha cred för att ha spottat recession chic-trenden. Alla hade konjunkturssvängningar i sikte, men vem hade kunnat gissa hur moderna de kunde bli? Sen att recessionistan är rent retorisk, innehållsmässigt är allt som vanligt, spelar ingen roll.
Jag var och såg Valentino-dokumentären igår. En helt fantastisk film.
Jag lämnade salongen, dels i eufori över filmen som film, men samtidigt, inför Valentino, med samma känsla som jag kan uppleva inför de flesta gamla övergivna småsexistiska föreställningar som ändå på något sätt är välmenta, men grundar sig i, öh… intet bättre vetande? Den typen av kvinno-/skönhets-/konstsyn som framkallar härskarteknikern i mig. Jaja, han får hållas, det lilla kan han få behålla när kapitalet efter 45 år fasar ut hans unika kunskaper som ett led i marknadsanpassningen.
Jag glömde lite att det var en dokumentär ibland, ibland fick jag Tenenbaum-vibbar. De fem mopsarna som är överallt och bärs omkring som handväskor i sina selar med handtag. Hur han successivt gått från att i sin ungdom bocka fint efter visningarna till att gå ett ärevarv och vinka kungligt. Avsaknaden av musa och den ständigt konfliktfyllda men ändå illa dolt kärleksfulla närvaron av partnern/älskaren/vännen Giancarlo Giammetti. Huvudsömmerskans temperamentsfulla utspel när hon och fem sex sömmerskor hukar sig kring en modell för att rätta till ett broderi som inte dög. Allt outtömligt beröm, men ändå kom igen – ”some sequins won’t hurt”.
För att sparka in en öppen dörr: hur mycket jag än respekterar resultaten tråkar visionerna ut mig. Hantverksmässigt är det unikt, men vägen från tanke till färdig plagg är så enkelspårig. ”I know what women want… I’m sorry” är Valentinos svar på varför han gör det han gör. Hemligheten? ”They want to be beautiful”. Det är den lilla återstoden av den gamla skolan vi dealar med här (jag myser av bastuklubbsvälmående när Kaiser Karl på premiären av 45-årsutställningen kramar om den siste (?) kejsaren och mumlar något i stil med att de är de enda som håller måttet nu för tiden, ”the others are making rags!”).
Det är väl en del tack vare den vinkling som framgår redan i titeln förstås, men dokumentären skapar verkligen känslan av en monark och hans lojala jasägare som hur mycket smärta han än utsätter dem för kommer följa honom i graven. Det vilar något patriotiskt över modehuset Valentino, som kan bli svårt att bibehålla med Alessandra Facchinetti. Fast det ingår väl i strategin.
Det jag i alla fall blev tagen av är det brutala, och därför så sympativäckande, i att Valentino in i det sista vägrar tala om sin pension fastän det är så uppenbart att alla vet (varför fira 45 år med sådant pådrag om man hade möjlighet att vänta till det lite mer naturliga 50?).
Valentino: The Last Emperor visas på Stockholms Filmfestival som startar på torsdag.
Jag har andra tentan på en dryg vecka och det uppfyller kraven för giltig bloggfrånvaro. Sen kommer jag behöva supa, läsa en bok, köpa något i mocka/som glittrar och kolla på något jävligt franskt innan jag kan känna livslust/inspiration igen. Leva först, blogga sen – etablerad LLC-sanning. LLC som har haft bästa duoveckan, därav bilderna på mig och två av halvorna (1+2=2) i min duo. 1. Jag kom hem till Hanna iklädd cerise omlottklänning, hon var (förstås) inte klar (på flera timmar) men hade på sig cerise morgonrock när hon öppnade dörren. 2. Jag bodde i förorten i våras men orkade inte åka längre än till vasastan för att byta om så jag blev Emilie.
I gymnasiet skrek en klasskompis på mig för att jag inte reagerade när hon tilltalade mig Alexandra. Den riktiga Alex satt bredvid henne. Lärarna förväxlade vår handstil.
Jag har duotendenser (har nog aldrig använt så mycket rutiga byxor som jag gör nu). Fast jag vet inte om allt det här är duo så mycket som det är inkräktande.
(Bild: 1. Hannas mamma eller bror 2. Johannes Helje)
ps. ni som har ställt frågor i kommentarer de senaste veckorna får gärna ställa dem igen om de känns viktiga, för av samma anledning som jag inte har någon livslust (dramaqueen) har jag heller ingen minneskapacitet och har använt upp alla mina sökord. Fast jag minns en (men inte var) och svaret är: jag vet inte hur man gör layouten, jag bad en kille som heter Patrik om hjälp.
Förra veckans Medierna i P1 diskuterade skillnaden mellan amerikansk och svensk valtidsjournalistik. Där vi är vana vid att det finns (mer eller mindre ambitiöst efterföljda) krav på balanserad objektivitet är amerikansk media, om än inte alltid öppet, ställningstagande. Älskade därför att med det, och två feta kompendier medieteori, fräscht i skallen öppna novembernumret av Vanity Fair och finna följande insändare från en upprörd Molly Ciardi, Connecticut:
”Michelle Obama’s making tha International Best-Dressed List is another example of Vanity Fair’s liberal bias. Her ‘look’ is a copy of Jackie O’s. Cindy McCain, on the other has, has been an elegant and stylish lady for years, yet was completely overlooked by the panel that chose those listed.”
Bäst klädda-listan är politik! Och politiskt är bästa sättet att klä sig? På JCDC-vinsingen i Paris här om veckan bemöttes den här utgången i alla fall av spontant jubel:
Jag har en sån jobbig distans till modet just nu. Kanske kan man säga att jag är uttråkad. Det som tidigare har känts som en hel jävla storm av uttryck som jag befann mig mitt i krymper och krymper till en liten ankdamm som jag varken vill eller får bada i. Och jag hatar att det är så men dem jag tidigare sett upp till för deras smått pretentiösa mod framstår numer som i första hand lättlurade. Visst håller jag med om att Fendi-håret är uppseendeväckande, men Suzies beskivning ”…the extraordinary hair, blown as though an electric storm had passed through.” blir närmast Ugly Bettyiskt parodiskt.
Jag kastar sten och önskar lite att saker bara kan få vara saker ifred. För det blir bara tydligare och tydligare att den tillskrivna meningen är just bokstavligen tillskriven av semiintellektuella modereportarar och flera mil mer långt draget än det designern tänkt. Där har vi vårt samtidsmode, skaparen utgår från vad som stärker varumärket och tar tacksamt emot efterkonstruerade idéer om tanken bakom.