Rännstenskungar. Kläderna är såklart det grungeiga jeansiga tonåriga cheap monday, men ganska simpla detaljer som pappkronorna och gigantiska pippi långstrump-skor var väldigt bra och övertygande tänk som gick hem hos mig och gjorde att jag inför precis allt kände att ja, det här ska ungdomarna ha på sig.
Hopehåret som alla gillade så mycket att det dök upp på folks huvuden redan på festen dagen efter visningen. Jag tänker säga allt annat jag har att säga om Hopes höstkollektion imorgon klockan 13.00. Fast en grej kan jag säga redan nu och det är att den konstigaste trenden under veckan var att höja upp publiken istället för catwalken. Skyll er själva när ni inte säljer några skor i höst! (vill jag egentligen säga men jag vet att ponnyhårsstövlarna är för snygga för det)
Jag har som sagt brunt hår nu (i kombination med den ludna boan jag fick av mamma i julklapp och svart basker var det ingen som kände igen mig).
Emilie har fått tummen ur och färgat sitt igen.
Linus har fortfarande hatt.
I sturegallerian kommer filmer från visningarna under modeveckan att visas i helgen och jag tillsammans med ett gäng andra skribenter och designers finns på plats för att ge vår syn på vad vi har att vänta inför hösten 2009. Klockan 12.20 på lördag pratar jag om Dagmar och 13.00 om Hope. Och på söndagen upprepar vi hela kalaset, samma tider. Resten av schemat finns nedan.
12.00 Acne
12.20 Dagmar
12.40 Fifth Avenue Shoe Repair
13.00 Hope
13.20 Ida Sjöstedt
13.40 J. Lindeberg
14.00 Julian Red
14.20 Rickard Lindqvist
14.40 Rodebjer
15.00 Sofifi
15.20 Tiger of Sweden
15.40 Whyred
16.00 Carin Wester
Och när ni ändå befinner er i Sturegallerian rekommenderar jag att ni tar en titt på FASRs 90-dagarsbutik. Jag var där och drinkade med Linus i måndags. Det påstås att man passar på att i och med den testa lite idéer inför den permanenta butik som planeras öppnas i centrala Stockholm senare i vår. I sånna fall är man på rätt spår. SNYGGT.
Efter Beckmans i tisdags tog jag Agnes under armen och gick med henne och hennes Rick Owens (GAH! Thigh high is the only way to go) till Ida Sjöstedt som enligt förväntningarna levererade kitch, färg, fladder och fina pälskantade kappor.
Generellt inte sånt som får mig att tända till, men de semiransparenta byxorna (ormskinnstryck? ormskinn blir en-grej-fast-ändå-inte-riktigt gång på gång på gång känns det som) under tunikor och sammetsklänningar var fina i 60s-sammanhanget och den gigantiska orangea fuskpälsen var knäpp på ett bra sätt utan att bli freakshow och kanske till och med snygg när man vant sig vid tanken. Nätstrumpor är bra, liksom all form av transparens vilket har varit genomgående (kanske inte bara nu i veckan utan det senaste året).
Hur som helst. Jag satt och tänkte på genre-begreppet (mental kompensation för att jag skolkade från föreläsningen i narratologi och postmoderna teorier), vikten av att strukturen på varje visningsritual följer den förväntade ordningen (och där Viktor & Rolf vände bak och fram på allt genom att komma ut och buga först, vilket Marc Jacobs naturligtvis föga förvånande passade på att rippa ett par säsonger senare) när den avslutande paraden plötsligt förvandlades till en glitterkavalkad. Sammanträffande.
Det är modedagar på berns och igår ignorerade jag alla andra förpliktelser och unnade mig en stor modeveckodag för min dos a/w09. Började med Beckmans stickvisning, sedan Ida Sjöstedt, Hope, Cheap Monday och slutligen Diana Orving med efterföljande vin på Berns terass.
Här är Beckmans, andraårselevernas stickarbeten. Mycket kreativitet och motstånd mot det traditionellt svenska vilket jag är 100% for, men stickning är svårt och att göra något ”annorlunda” blir lätt att göra något london vilket kanske inte är något helt annorlunda men i alla fall en egen take på något annorlunda. Och det är, som alltid, precis som Agnes säger, en ny generations Beckmans. Minsta tanke på klassiskt beckmans-allvar framstod som pretentiös.
Disa Treutiger
Josefin Arnell
Heidi Nielhausen – tekniskt fint
Erik Ennarborns Trans Sport (gillade mycket)
En liten Sofia i medarbetarspalten, och tre sidor Sofia med start på sida 36.
”Miljömässig hållbarhet påstås ligga bakom modehusns säsongsobundenhet det senaste året, och alla nickar medhållande som vanligt när det gäller intellektualiserade förklaringar på till synes slumpmässiga beteenden som brokad i juli och khaki i oktober.”
Men hur ligger de till egentligen? Det är vad alla vill veta.
DEMO nummer två kom till prenumeranterna idag och finns i butik på torsdag.
Linus prisbelönta hattar är så väletablerade att Hanna till och med skulle ha överseende vid etikettbrott (dock inte min mormor som bjöd honom att följa med på födelsedagsmiddag på villkoret att hatten tas av inomhus, kopplingen är tydligen så etablerad att det räcker att träffa honom en gång för att registrera den). Men nytt år betyder nya huvudbonader, på årets Elle-gala hade han på sig min basker. Svåååårt snyggt!
ps. jag finns också på twitter nu, här!
Och hur står det till med mitt objektivitetsideal egentligen? Här låter jag helt skamlöst en och samma producent dominera. Men att de, Viktor & Rolf, återkommer för tredje gången på några dagar är rent slumpmässigt, den här gången för att de lyckas bra med Strumpor & Skor, och vad som egentligen håller på att ta över hela min existens är tenta, Elle-galan och vuxenvälling.
De mörkt vinröda strumpbyxorna i gallerskorna är den inre bild jag framkallar när jag behöver finna harmoni i tillvaron. I hemlighet är jag lite på jakt efter skorna. I hemlighet för att det nog är omöjligt, och därför genant att ens googla. Det svartvita ur vårkollektionen är inte så fint, men behagligt och tillfedställande.
Viktor & Rolfs metod att visa sin vårkollektion -09 i digitalt format för hela världen samtidigt har omskrivits som entydigt modern, och utöver det med (krystade…) fördelar som ”No invitations, no seating charts, no traffic jams, no endless wait.” (.. misstänksamma med tanke på prestigen just den ändlösa väntan och den hysteriska trängseln tillskriver den som fått en inbjudan).
Nu är väl modet den sista subkategorin att hålla fast vid den journalistiska etikens gloria, men ur objektivitetssynvinkel är visningen och det konsensus som råder kring dess tidsenlighet kanske i första hand inte tillgänglig och demokratisk utan propagandistisk. Det kan inte finnas ett mer effektivt sätt att kontrollera bilden som når de potentiellt kritiska journalisterna än att se till att ha monopol på all visuell information, det vill säga all information som i slutändan värderas i modet.
Att inspelningen tog nästan tre dagar och att man spenderade summor motsvarande en traditionell visning är ännu argument som i recensionerna används till V&Rs fördel. Det blir en tillfredställande bekräftelse på att det verkligen var ett modernt val för att de är pionjärer och inte för att de ville komma billigt undan. I själva verket är det lika sannolikt att det var väl investerade pengar för att kunna garantera kontroll över varenda rörelse, varenda vinkel, varenda ljussättning (för att inte tala om varenda penseldrag i photoshop). Long gone är dagarna då snubblande modeller bevisade skornas oduglighet. Nu har alla världens moderedaktörer sett kläderna ur samma vinkel, den bästa vinkeln, och alla trendspaningar inför kommande vår visar bilder ur samma vinkel, den mest fördelaktiga, med samma undertext: ”Photo: Peter Stigter/Courtesy of Viktor & Rolf”.
Det är lite så att stora ambitioner inför den förra förlösningen (höstförlösningen, nya tag och så vidare, ni vet) fick mig att börja se på bloggen som en avfallshink. Här skulle det få hamna som inte dög till något annat. Men det var ju fortfarande tvunget att vara bra (är jag full av genialitet eller tom på självinsikt?). När jag insåg att allt är tillräckligt bra bara man skruvar det tillräckligt, som sagt; när jag istället girigt började spara på allt, då… då blev det inte så mycket action. Men lyckligtvis blir det över efteråt också, insåg jag. Det var när jag kom att tänka på en liten liten sak som inte fick plats i första DEMO-artikeln, den om cigaretter som jag hoppas att ni läst.
Amerikanska Vogue hade publicerat annonser för Camel och kritiken spydde ut ur och trängde in genom alla kommunikativa hål. Anna Wintours kontor svämmade över av hat-fax och svaret anti-rök-rörelsen fick var: ”Stop it, will you? You’re killing trees!”
Man kan göra sig onåbar om man väljer att ignorera det kritiken egentligen handlar om, men priset blir vanligen att man förlorar i trovärdighet. Det gäller inte i diktatuer och inte heller här när alla frågor som ställs redan utgår ifrån att Vogue är ett luftpalats. Precis som vilken trotsig tonåring som helst stärks modet av att spela på naivitet och innehållslöshet. Man kommer inte närmre en seger än 1-1 i en match mot Wintour.