Att DEMO nummer fem nu finns ute i framkallade ångest i insikten om att tipset om min artikel i nummer fyra fortfarande ligger på bloggens förstasida, vilket innebär att jag snittar på en handfull blogginlägg i månaden.
Hur som helst har jag i det soliga femte numret skrivit om hur mainstream är det nya avantgardet… eller avantgardet det nya mainstream? Hur ligger det egentligen till i förhållandet mellan motsatsparet?
”Vi borde anat att ett skrifte i det ur-avantgardeistiska uttryckssättet var nödvändigt redan när det lilla stygn i nacken som är Margielas signatur blev moderedaktörernas nya måste sedan it-väskan förklarats död”
(Hallå! jag finns här också!)
Vi (som läser DEMO) har redan konstaterat att modet är tacksamt för de religiösa symbolernas laddning. Man närmar sig gärna från alla tänkbara vinklar, men från den motsatta sidan finns inte riktigt samma välvilliga inställning.
Tillknäppta modevisningar är visserligen den senaste amerikanska kyrkliga trenden när det gäller att komma i kontakt med svårkonverterade tonåringar, med modets föränderliga natur strider mot mångas uppfattning av bibliska värderingar. Det finns en förutbestämd tendens att tolka krucifixen på den vanligare sortens, mindre modesta, catwalk som provokationer snarare än närmanden. Det gäller även när de har en ödmjuk intention, som i fallet Riccardo Tisci som jag i artikeln tar upp som exempel på en ny tendens.
Och när ödmjukheten är den rådande trenden från modets sida får religionen själv som uppgift att (om än i vissa fall ofrivilligt) fylla den ironiska kvoten. Marknaden för kläder med religiösa budskap är växande, men t-shirts med tryck som ”Fairway To Heaven” från fyndiga Christianitee Golfwear är svårburna för en i hög grad sekulariserad modern individ. Det är nog dags att sluta fräsa att radband inte ska bäras som halsband och fråga sig om det kanske är i det egna lägret, och inte på Milanos modevecka, det största kristna modebrottet begås.
”Utan publikens religiösa tro på den egentligen ganska substanslösa modemekanismen hade Prada exempelvis aldrig lyckats omprogrammera världsordningen på en kvart, från förra säsongens handgjorda spets och prästkragar till nuvarande av ädla metaller förhäxade hedonistiska stenålderskvinnor.”
Läs min artikel om religiöst mode i nya numret av DEMO! Oslagbart snyggt omslag dessutom.
Det talas så mycket om begränsningar just nu. Ibland visserligen i bemärkelsen begränsningar som tvingar fram kreativa lösningar, men det är väl i hög grad snarare en vedertagen konstnärsmyt än en enkel sanning.
Ekonomins kanske tydligaste effekt på modet just exakt den här tiden på året är rationaliseringen kring visningarna, hur stor man än är måste man skala ner. Genom att minska antalet inbjudna, hålla visningen i de egna lokalerna eller helt enkelt inte visa alls. Och aldrig har mottagandet varit så förlåtande, ett uteblivet spektakel resulterar inte i utebliven press, utan bemöts tvärt om med uppskattning.
Det måste vara tråkigt för den som är van vid att både kunna erbjuda champagnen, live-musiken och efterfesten att behöva spara, men desto rättvisare mot dem som normalt försvinner i mängden. Vilken lättnad det måste vara för den största majoriteten, som egentligen inte ens i ljuvaste konjunkturstopp har råd, att nu kunna andas ut och, utan att behöva förklara sig, hålla en ateljé-utställning till en kostnad i proportion med varumärkets storlek. Modeveckor är till allas stora förvåning ingen självklarhet och det är befriande att kravet för att erkännas en existens den här säsongen inte är att visa i ett officiellt tält.
I artikeln som förespråkar samma kläder i alla väder i DEMO nummer två påstår jag att en orsak till de säsongslösa tendenserna i modet är ett nytt klientel:
”Det rika arabiska klientel som under 90-talets instabiliteter försvann är tillbaka med ny köpkraft, och ska vi tro brittiska journalisten Mark Simpson handlade perestrojka i första hand om att göra välden Louis Vuitton-säker. Front Row på couturevisningarna sitter fölaktligen saudi-prinsessor och ryska miljardärer.”
Ryssarna är visserligen nya på riktigt, kulturnostideologin var inte särskilt vänligt inställd till pärlbroderier, men araberna är egentligen inte det minsta främmande utan snarare ett glatt återseende. Diana Vreeland skrev i sin dagbok om hur couturevisningarna välkomnade de välbehövda kunderna från mellanöstern redan på 70-talet:
”There are dashing personalities of every nationality, rich merchant’s wives from Beirut and Kuwait, jewelers and diamond merchants, and the great fabric makers of Switzerland and Italy, France and England.”
Diskretionen som alltid rått kring vilka köparna är gav, då i lika hög grad som nu, upphov till rykten om shejker som köpt åtta lika dana Valentinos till sina åtta hustrur och exotiska prinsessor som skickade efter paljettklädda aftonklänningar bokstavligen by the truckload.
Värt att notera är dock att snackisen säsongslöst var en fluga som idag ersatts med recessionsmotstånd. Vilket på sätt och vis stärker min poäng i artikeln, att det inte så mycket handlade om en trend utan att modet erkänt hur ett plagg integreras i en garderob i praktiken och konsumenternas hänsynslösa beteende gentemot kompletta kollektioner.
Café har ju ompositionerat sig. Från flickor till mer rumsrent och livsstil med modechefen Daniel Lindström som främsta profil. Men hur djupt går egentligen förändringarna?
Tjejerna är fortfarande avklädda på omslaget och idag såg jag att det finns en blogg vid namn Vad Kvinnor Vill Ha – med en presentation som är ett skolboksexempel på den klassiska FIB-retoriken jag-är-här-för-dig, ”jag är på din sida”. (Anknytningen till intimitet med betraktaren, som sedan petty-tiden gjorts med hjälp av en telefonlur, har fått en variant i form av bloggarens ben och ett skrivblock. Hon och hennes ben är där för dig, hör av dig om du ”undrar något”. Daniel och hans fashion-moodboard kan du å andra sidan maila om du vill ”tipsa” eller ”fråga”.)
Och vad är väl just blandingen av manlig livsstil och nakna tjejer om inte en variant på framgångsreceptet bakom världens största mjukporrsimperium?
Jag är ingen trogen läsare, så svara mig, gör jag en rättvis bedömning? Har man aldrig haft planer på att förändras i fundamentet eller beror ambivalensen bara på att Café befinner sig i utfasningsstadiet?
Har rast i en föreläsning som väl handlar om Bourdieu och skräckfilm ungefär. En tanke som slog mig är att delkulturer som anses vara lite finare (delar av musikvärlden till exempel) får någon slags expertstatus som leder till att den som inte ingår i fältet inte heller vågar uttrycka sig om det av rädsla för att ha fel. Doxan som regerar där har någorlunda kapital inom kulturen i stort. Det leder till att delkulturen fungerar ”som den ska” eftersom det bara är dem som ingår i fältet som helt kan förstå dynamiken och dialektiken i symbolerna.
När det gäller andra typer av sammhället i stort lägre värderade delkulturer (typ om man skulle se modebloggande som ett socialt fält) är utomstående inte lika försiktiga. Då ignorerar man att exakt detsamma gäller för det fältet som för högre värderade fält, nämligen att en utomstående kommer att uppfatta det som homogent eftersom varianterna är subtila och enbart den med kännedom om fältets egna hierarki kan förstå en potentiell mångfald. De lägre värderade subkulturerna har alltså inte samma möjlighet att definiera sig själva trots att det bara är det som någonsin skulle kunna ge en någorlunda korrekt bild av dem. Orättvist.
I övrigt insåg jag för första gången att ”sub” i subkultur betyder olika saker för olika tider och olika generationer. För äldre föreläsare och äldre texter innebär sub- underordnad, medan för mig är sub snarare en förgrening och om något så är mainstreamkulturen det som är underordnat. I längden borde väl det innebära att finkultur i lika hög grad är en delkultur (och med tanke på att det krävs ett motstånd för att få kalla det subkultur så är många delar av finkulturen i högre grad en ideologisk motståndskraft och i högre grad en subkultur än punkaren som köper kläder på H&M men hävdar att punk sitter i hjärtat. Det sistnämnda är ju närmast en pastisch på autencitet).
”Undrar om det blir några stickade koftor för dagmar, höhö” larvade vi oss innan visningen. Tji fick vi när det dröjde säkert åtta utgångar innan man såg något stickat över huvud taget. De tjuvstartade med den där förflyttningen redan våren 2008 med storhiten skinshortsen och de verkar bekväma i tuffdagmar. Koftorna finns förstås fortfarande där och det stickade har inte glömts bort utan utgör en stabil grund för vad vi förmodligen i slutändan får se i butik.
Jag koncentrerade mig mycket på de smala svarta benen, vilket på något sätt kanske är lite orättvist, men ialla fall. Med dragkedjor längs hela yttersidan, med små western-aktiga hål och nitar vid vaden och förstås finast av allt de transparenta rynkade byxorna. Som alldeles för stora nylonstrumpor!
Det har varit en del höga hår under dagarna, 60-tal typ, och det öppnade på Dagmar upp för en variant av den numer klassiska Stockholms-stylingen; scarfen runt huvudet. Local firm hade visserligen redan visat hur man förhöjde den (bokstavligen) genom att placera den ovanpå en liten hatt, hos dagmar fungerade de höga sviryggarna som stoppning. Det blir en lite mer exotisk än stockholmsbloggig känsla då, speciellt bakifrån. Inspirationen kan mycket väl ha kommit från en under tidigare modeveckor frekvent Berns-besökare, Diane Pernet.
Och appropå modebloggare så är ju Dagmar ofta deras favorit bland de svenska märkena. De lyckades fint med leopardmönstret på aprikos grund, speciellt i jumpsuiten och uppblandningen med andra print, och jag tänkte (även om det förstås är en helt annan stil) på Balmain vars leopard varit höstens största modebloggshändelse typ.
Annat fint var ett print, som jag tippar att Dagmar kan ha gjort själva, vet att de brukar tycka det är roligt när resurserna finns, som plockade upp essensen i märket på något sätt. Färgerna och mönstret påminde om det på etiketterna och i loggan, en slags logoklänning skulle man kunna säga.
Och det var väl typ allt jag hade att bjuda på från höstkollektionerna 2009 än så länge. Kan i och för sig nämna att jag, liksom precis alla andra, är smått förkrossad över att Dårvik inte kommer att sälja kläderna hon visade, utan att kollektionen tillverkats som ett snyggt sätt att visa upp smyckena som är hennes huvudsakliga fokus. Men enligt Agnes ska de i alla fall gå att beställa o man som privatperson kontaktar designern, så helt kört är det inte.
Det är förresten ett hopplöst orka ibland det där att skriva om alla kollektioner. Jag pendlar med att tycka det är skitkul ur en ganska narcissistisk synvinkel att få babbla och hitta på massa om influenser som man egentligen inte har någon aning om, till att bara vilja visa upp mina bilder som ibland blir fina till att tycka att allt är ett stort jävla waste. Men den här gången gav jag mig fan på att ta mig igenom allt och konstaterar vi i efterhand att det var waste så tänker jag inte hålla det emot er om ni inte läser. Jag tror att jag kan konstatera att jag hade tyckt det var ointressant om det inte var jag som skrivit det.
Det rådde skilda meningar om Hopes höstkollektion, många har bloggat lite uttråkat men jag tyckte att den var stark rakt igenom, tillsammans med Diana Orving min favorit. I grunden låg en utomhus-känsla med hänvisningar till arbetarklädsel. Och det blev väldigt verkligt. De dubbla vida skinnkjolarna till skinnbyxorna var fantastiska, inspirerade av Parisjapanerna (Yamamoto!) och speciellt effektfulla i det tvättade bruna skinnet men kanske mest realistiskt i svart.
De veckade kjolarna på både herr och dam vars midja inte når hela vägen runt utan lämnar ett hål för ena benet har refererats till som halvkiltar (prada!), men de blev åtminstone för mig en del av hela arbetarkänslan, som förskinn typ. Och så givetvis förklädesklänningen i ovan nämnda bruna skinn med nylonhängslen och bar rygg. Det är något primitivt över båda förklädesvarianterna som jag gillade.
Och halvkjolarna, eller vad vi nu ska kalla dem, är dessutom ett av exemplen på hur bra Hope tacklar att visa dam och herrkollektionen tillsammans. Det ger ett väldigt tydligt intryck att i stället för att skilja dem åt verkligen utnyttja att de vuxit fram tillsammans och väva ihop dem inte bara i utgångspunkten som hos Hope alltid är herrskräddat och kappor utan även genom konkreta unisexelement som halvkjolen och inslagen av kontrasterande material och färger hos både dam och herr (tex skinnklädda bröstfickor eller de orangea pälskragarna).
Det råa kala rutmönstret var fantastiskt, och prickarna likaså (Kawakubo!). Känns som att Svenska märken ofta valt att använda en knallig signaturfärg men de har lyst (sic?) med sin frånvaro. Hope visade i och för sig lite gult (och lite rosa?), men av någon anledning la jag inte märke till det förrän jag tittade på bilderna efteråt.
Nu spådde jag visserligen här om dagen att Hope var en av alla som inte skulle få några skor sålda eftersom modellerna gick direkt på golvet och inte på någon upphöjning vilket fick som följd att det var omöjligt för majoriteten av alla i den propfulla salongen på Berns att se några skor över huvud taget. Riktigt så illa kommer det garanterat inte bli, både den superrundtåade platta skon och de grymma ponnyhårsstövlarna med fyrkantig tå som enligt Ann och Stefan hade klövar som inspirationskälla kommer garanterat gå bra (hänger iofs på att inköparna hade plats på första raden, hehe).
För det första älskade jag den övergripande känslan hos Diana Orving. Tillsammans med musiken blev det ganska magiskt. För det andra skulle jag kunna tänka mig att köpa varenda plagg och det givetvis helt utan minsta indikation att ett ord värdigt att beskriva kollektionen vore ”bärbar” (bärbar är ganska mycket ett hatord, i alla fall när det sätts på sådant jag gillar. När det är saker jag tycker mindre om är det ett sätt att vara snäll. Typ generellt, i alla fall om det används om en hel kollektion. En bärbar kollektion. Vem vill göra det? Jag vill i alla fall inte se den). Allt var så art deco-/80s-/draperat-/glitter-/subtilt-/glamour-snyggt. Och örhängena, glöm inte halvmånsörhängena!
När Bon träffade Diana i höstas, alltså medan kollektionen fortfarande var långt ifrån färdig var hon lite osäker på hur mycket av hennes inspiration som skulle vara synlig för någon utomstående i slutändan. Men jag tycker verkligen att det där krigiskt stolta och beskyddande hon pratade om, och akilleshälen hos allt som är skyddat, kändes, om än inte helt konkretiserades i enskilda plagg. Vilket för mig var en etthundraprocent positiv upplevelse.
