Hur många bloggar finns det som följer mallen citat ur låttext som rubrik, brusig bild på outfit, några korta tecken på total uttråkning i courier, över. dosering. av. punkter. Precis som att det finns en lättigenkännlig modebloggarstil så går det trender i hur man skriver modeblogg. Ut med 50-talsflikkorna, in med slentrianen och att vara smart genom att vara obrydd. Det går alltid att lokalisera ursprunget; Signe är för slentrianarna vad Sandra var för flikkorna.
Kommande trend kan väl få bli manlig, Ebbas nästa expressenkrönika utgårfrån att RSS-läsaren svämmar över av Tobias-kloner. Eller så blir det Lisor av allihop, jag känner verkligen att hon sätter (formmässiga) modebloggstrender just nu.
Det vore roligt om alla blev såna som tar sig friheten att föra resonemang utan större krav på sammanhang och att knyta ihop påsarna. Som tack vare att de alltid är ute på hal is kommer fram till allt som är intressant inom den egna kapacitetens gränser. Min pretentiösa favoritbloggform, så det hoppas jag nästan lite.
Sen finns de där urbloggarna som står utanför (och till och med över) resten av systemet, Hotspot och Eleonore typ. Modeblogg 1.0. Som är så beundransvärda i sin konsekvens (bland annat).
The Cut bad ett gäng designers som visar under New Yorks modevecka att sammanfatta sina respektive s/s 09 med ett ord.
”Sweat” (Alexander Wang), ”Gnarly” (Derek Lam), ”Etch” (Preen) och ”Rigorousruffulous” (Phillip Lim) är alla med beröm godkända ordval, men sen kommer den där andra NYFW-typen med Michael Kors i spetsen, en av de få som kan få en så etablerad utgångspunkt som ”Architectural” att framstå som pretentiöst skitsnack (för inte finns det väl någon som tror på att det kan bli något annat än lite beiget och lite mocka och lite sånt där sportigt fast på ett sexigt sätt), och Fetherston som representant för den yngre generationen – helt konfetti med sitt ”Sunset”. Gah.
Och till sist Oscar de la Renta som är en klass för sig med, javisst, ”FEMININITY”. TEH LOLZ!!
Jag har tänkt på om han nu är den sista (Valentino kan ha varit den näst sista) som är kvar av en tradition där det var legitimt att helt och hållet förbise all form av konceptuellt tänk, och att det är vad som får honom att framstå som smått ignorant.
(Via Rock.The.Trend)
Jag upptäckte glitter tack vare en inkommande länk och, som sig bör när det gäller dem som har vett att uppskatta den egna genialiteten (liksom när man inte själv har vett att förstå att man blir hånad), älskar jag den. Jag har till och med börjat använda ordet glitter som uttryck för den där typen av pärlor till smarta/dumma/självklara/vackra/bra formuleringar, bilder, citat och uttryck som jag samlar på (även om ingen förstår vad jag menar med det. Än. Hur självklart det än framstår i det huvud som är mitt universum).
”Jag tror att Helmut bara ville bli jävligt rik”
Tio minuter i slutet av gårdagens Snittet handlade om Helmut Newton. Starka kvinnor i utsatta positioner – misogyni eller feminism? Får man skilja politik från modefotografi? Från porr? Naziestetik? Var han ens en bra fotograf över huvud taget?
Precis som Karolina hade jag missat att Pause publicerat artikeln om modebloggarnas främsta stilförebilder på film. På grund av min personlighetsstörning ger jag helt olika svar varenda gång, den här blev det Lula Fortune.
Har man inte tidningen kan man läsa här.
ps. Emilie tipsade apropå Wild at Heart att Monki har spetsleggings. Älsk. Vill ha.
Bild: hotspot
Johan börjar blogga! Jag förutspår stor framgångssaga förutsatt att han inrättar kategorin Dagens Idolbild (och det utan att förolämpa din författartalang J, men let’s face it: yoghurt).
Nu väntar jag bara på en pretentiös filmblogg signerad Fredrik, en rosaglittrig The Hills-blogg skriven av Alex och en viss anonym sexgalnings dagboksblogg i mikroform.
Sen är internet klart.
På Rockfoto hittar ni idag mig, Quetzala, Annika och Devi i våra bästa festivalkläder. Jag kanske är lite orealistisk i min långklänning om man jämför med typ Devi och hennes magväska, men kaftan är väl ändå den ursprungliga festivaloutfiten?
Alla som vill bli lika etno-chica som jag kan dessutom få användning av guiden jag skrivit här. Annars finns Woodstock-dokumentären uppladdad på youtube.
Jag undrar varför boken som behandlar ett av de mest intressanta ämnena jag kan föreställa mig legat orörd i två veckor. Det är vad litteraturlistor gör med allt som verkar spännande, det går inte att läsa något som återfinns i ett kompendium. Allt jag kan göra nu är att fantisera om vad som finns bakom (fast inte bokstavligt, det vore kinky) skol-, militär- och fashionistauniformer.
Under ligger Kawamuras ”The Japaneese Revolution in Paris” som jag dessutom känner ytterligare motstånd till efter att ha lyssnat på Sigrid Falkmans passionerade föreläsning om Issey Miyake och de konkreta resultaten av väst/japan-krocken på 70/80-talen. Kawamura hävdar ju att japanska designers framgångar i Paris berodde på systemets sug efter nyhet snarare än de faktiska uttrycken nyheten tog sig, en tanke som jag inte känner mig mottaglig för nu när jag bara vill romantisera Miyakes pleats (jaghartappatdetsvenskaordethjälpmignågon) plisseringar (jag kom på det!).
Det verkar alltså som att det blir ännu en dag utan framgång, vilket i förlängningen innebär att de dubbla tentorna kommer ha ihjäl mig nästa vecka.
I fredags publicerades en artikel i Smålandsposten där jag fått utrymme att resonera kring frågan om vad som är fel med dagens svenska modejournalistik, om ni brukar följa bloggen känner ni igen resonemangen. Ni som inte bor i Småland kan läsa den här.
Vad tycker ni? Är ni nöjda med utbudet som finns idag? Finns det ett behov av en djupare och mer analytisk modejournalistik? Är det elitistiskt snobberi att tala om en urholkning av modebegreppet?
Varför är det ingen som har en åsikt? Istället för att kritisera skriver man ”elaka tungor skulle kanske säga” eller ”om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän”.
Och med åsikt menar jag inte att jag är intresserad av att från modeprofilerna får veta vad jag ska tycka är snyggt, utan ett försök till att objektivt utvärdera huruvida en kollektion/ett plagg/ett butikskoncept/en annons är nyskapande, visar på god sömnadskonst, kommer att ha inflytande över vanliga människors garderober, und so weiter.
Att utelämna en välgrundad åsikt är inte objektivitet, det är bitchig ängslighet. Att ständigt gardera sig genom att i klämkäcka ordalag (vem är föresten ansvarig för att modeblogg blivit synonymt med klämkäckhet?) lägga över ansvaret på någon annans elaka tunga.
Literelateratfaständåinte: Claras reflektioner kring Sofis Modejournalistik.