Och hur står det till med mitt objektivitetsideal egentligen? Här låter jag helt skamlöst en och samma producent dominera. Men att de, Viktor & Rolf, återkommer för tredje gången på några dagar är rent slumpmässigt, den här gången för att de lyckas bra med Strumpor & Skor, och vad som egentligen håller på att ta över hela min existens är tenta, Elle-galan och vuxenvälling.
De mörkt vinröda strumpbyxorna i gallerskorna är den inre bild jag framkallar när jag behöver finna harmoni i tillvaron. I hemlighet är jag lite på jakt efter skorna. I hemlighet för att det nog är omöjligt, och därför genant att ens googla. Det svartvita ur vårkollektionen är inte så fint, men behagligt och tillfedställande.
Jag gick på stan med min mamma och vår hund igår och blev förvånad över att folk julhandlar. Jag hade inte alls reflekterat över det, men nu förstår jag att jag helautomatiskt placerat julklappar i stenåldersfacket. Ni vet – Köper folk fortfarande julklappar?
Omodernt. Jag tror inte jag känner någon som köper julklappar i år, folk köper kanske en julklapp till någon, men det är ingen som är ute och handlar julklappar.
ps. här om dagen såg jag en tant som snodde flera meter julklappspapper från Fältans akademibokhandel.
Vi hade seminarium i skolan igår, en av uppgifterna gick ut på att analysera hur ett aktuellt ämne behandlades på svenska bloggar. Jag och Emilie kollade svallvågorna efter Bo Rothsteins bloggkritik men ett annat gäng knuffade finanskris, vilket visade sig vara det enda ämne på hela seminariet som engagerade modebloggar. Lågkonjunktur är trend i alla bemärkelser. LLC har hittat recessionistor!
Om Cathy o co misslyckades (eftersom den redan var förutsedd och ingick i någon slags kollektiv beredskap/medvetande redan när de förutsåg den) med att trovärdigt spå den i kjollängder, och gravt överskattar dess betydelse för innehållet i modet, så ska de i alla fall ha cred för att ha spottat recession chic-trenden. Alla hade konjunkturssvängningar i sikte, men vem hade kunnat gissa hur moderna de kunde bli? Sen att recessionistan är rent retorisk, innehållsmässigt är allt som vanligt, spelar ingen roll.
”När någon uppmunrar mig att skärpa till mina konsumtionsvanor för att passa in i en påstått hipp målgrupp, då osäkrar jag min revolver. Någon vill åt min köpglädje, ingenting annat, och sen får de smickra mig genom att kalla mig cultural creative så mycket de vill.”
Älskade Malin Krutmeijers recension av ekologiska livsstilsmagasinet (bara en sån sak!) Eco Queen (bara ett sånt namn! Och loggan, omslagen! Bildgoogla!) i OBS i torsdags. Den där skuldblandade skepsismen, utspädd med en gnutta bittert sug efter att bli en köpglad världsförbättrare är så träffsäker att det inte bara är lohas-rörelsen som får sig en känga utan indirekt även alla vi andra stenkastare.
Sen har jag ju alltid gillat kritiska recensioner i radio. Brings out den där agressiva klämkäckheten som gör sig så bra i etern.
Finns att lyssna på i 30-dagarsarkivet, ni hittar den här ( i åttonde minuten).
Jag orkar inte köpa nya svarta stövlar men eftersom jag ändå måste (bild) vill jag ha:
Halston (som inte är svarta men håller ni er någonsin till reglerna? Bästa stöveln i år och jag säger som Guardians Jess-Cartner Morley: ”now that heels can get no higher, thigh-high may be the only way to go”.)
Demeulemeester (hypa!!)
Chanel (fast egentligen hellre: Chanel)
Eller så köper man pumps och har benskydd till. Bäst vore ändå om jag fick förra säsongens sammetsstövlar och ett vänligare klimat, men det är det väl förstås inte tal om.
Och inget par är svart.
Jag har på mig ett par skor som är både det billigaste och det spetsigaste jag har. Hur billiga? 29 kr på skopunkten. Hur spetsiga? Jättespetsiga.
Jag har någon konstig grej som jag tror är lite tvärt om, att jag känner att jag måste använda saker som jag har köpt billigt men att jag inte bryr mig om jag har köpt något dyrt och det bara blir hängandes. Jag tror det har att göra med någon superinpräntad rearegel som alltid står i tidningarna i mellandagarna och som lyder typ ”köp inte bara för att det är billigt!!”, och att jag fastän jag vet att det är den fulaste lagen att bryta mot bryter mot den så ofta jag kan men låtsas som om jag inte gör det genom att använda grejerna.
Vi brukar köra ett fashion party drinking game som bygger på just det där modebloggiga, varje gång man ser en Lykke Li-knut, de där grova flärpsandalerna från Zara, balenciagablommigt, en röd vippkjol och så vidare måste man ta en klunk (gratis)öl.
Att spelet är genomförbart (och att man brukar bli ganska full) visar visserligen att det finns en konformitet som är lätt att göra sig rolig över men samtidigt att det är lite som med vilken sfär som helst (jag känner igen en popflicka när jag ser en precis som jag känner igen en modebloggare), och i denna är inträdesbiljetten helt enkelt minimarketboots.
Anledningen till att jag tror att det blir jobbigare att acceptera modebloggarnas konformitet är att de har storslagna konverteringsambitioner, och dessutom besöksstatistik som talar för korstågets framgång. Men alltså kontentan av det jag känner är typ: Vavava? Vad spelar det för roll om alla tjejer på bloggtoppen är lika dana? (Och är det viktigare att vara unik på internet än i verkligheten?). Det kanske inte är inspirerande, men på vilket sätt är det en angelägenhet?
En konformitet som å andra sidan är rätt tråkig är att pressutskick får sådant okritiskt genomslag på modebloggarna (typ värsta modebloggsracet om vem som publicerar MQs kampanjvideo med Brolle Jr. först), vilket ju på att PR-byråerna vet hur man trycker på de än så länge oerfarnas knappar. Denna marknadsföringens räkmacka går dock en dyster framtid till mötes, genomslagskraften är bara en barnsjukdom, snart kan tjejerna spelet.
Okej. Nu måste jag gå och kräkas upp lite av gårdagens tequila så att jag har plats för kvällens ölfrossa. And I don’t mean that in a bulimic way. (Kom igen nu, obligatorisk yoghurtkommentar. Mmm vad gott med tequila/kräk/öl/frossa/bulimi).
Bilderna är två print-screens från sajten modefrossa som publicerar bilder från hundratals svenska modebloggar.
Jag som bara skulle köpa sånt som gick att äta eller dricka. Den (fast med tio gånger kjolsvidden) borde hur som helst vara justerad och klar och lastad i den tyska budbilen i denna stund.
Den nyöppnade Wunderkind-vintagebutiken ligger på Tucholskystrasse. Du betalar i princip materialkostnaden, och fylls dina ögon av tårar över att det ändå är snäppet över din budget drar mannen i de rutiga byxorna, Karsten, av en extra tusenlapp eller två.
Ett par skor, ett par blåjeans, ett par manchesterbyxor, två tröjor och en bikini. 750 kr. Det är möjligt – i Kristianstad. Nu hoppas jag att jag slipper fler mardrömmar som den jag hade i natt, stod med näsan tryckt mot ett skyltfönster och på insidan fanns 70%-read Prada men jag kunde inte komma in.
Det är verkligen bara när jag spenderat för mycket tid med min mamma som jag kan vara en hårsmån från lägga en större summa pengar på något som klaffstolar. ”Vi köpte klaffstolar på IKEA till en fest och de höll knappt en kväll”, ”det är alltid roligare med genuin design” och ”för de pengarna har du klaffstolar för livet” hetsar hon.
Klaffstolar för livet. Jag visste inte ens att det uttrycket var möjligt. Men de var jättefina. Och genuina. Och om det är något jag behöver så är det klaffstolar. Dessutom skulle jag fått rabatt.
En gång köpte jag i hennes sällskap ett kuddfodral för tretusentrehundra kronor. Det har ju skänkt mycket glädje.
I sista sekund drog jag mig ur med motivationen att jag åker till Moskva och hälsar på min vän Alexis för pengarna istället. Eller köper något äckligt snyggt på Schuterman-rean. Kanske både och. Förstår ni nu hur mycket pengar det handar om för fyra hopfällbara stolar? Och jag som inte ens tror på sånt som räcker mer en en säsong. För livet, my ass.