Tio minuter i slutet av gårdagens Snittet handlade om Helmut Newton. Starka kvinnor i utsatta positioner – misogyni eller feminism? Får man skilja politik från modefotografi? Från porr? Naziestetik? Var han ens en bra fotograf över huvud taget?

Igår tog jag som sagt med min bästa Alex på Operan för att se Gustav III, en balett om teaterkungen och Sveriges första kulturpolitiker.

All kostym är designad av Lars Wallin, vilket förstås innebar en fröjd för ögat och extravagans utan hejd, Gustav III hade älskat sammetskjolarna och de guldbroderade korsettliven. Men fytio lager tyll är inte helt oproblematiskt. Många gånger upplevde jag att kostymen gav en större behållning än dansen, kanske främst i de stora hovscenerna då hela scenen täcktes av frasigt siden och det inte fanns mycket rum kvar för ballerinaben.

I andra scener var det å andra sidan tvärt om, änkedrottningens soloparti hade inte varit lika magiskt om det inte vore för den hellånga sammetsklänningen. Men då var det också bara hon på scen.

Jag tror det har lite med min egen nästan perversa besatthet av att se dansarnas kroppars minsta rörelse att göra, balett för mig är lika mycket att se varje enskild benmuskel spela som den totala rörelsen. Det säger väl kanske mer om mig, att efter att ha sett en föreställning med kostym av Sveriges kanske främsta klädskapare tyckte jag att det var otroligt befriande med en avslutande scen som bokstavligen var så nära naket det går.

Det råder trots allt ingen tvivel om att jag rekommenderar er att se den, det var vackert och bitvis gripande (försoningen mellan mor och son!), och kostymen är förstås helt unik.

Vi är fem bloggare (jag, Karolina, Robin, Michaela och Kenza) som blivit inbjudna att delta i en tävling i samband med att Operan sätter upp en helaftonsföreställning, inklusive maskeradbal, om Gustav III. Alla har fått fria tyglad att göra om varsin enkel svart mask (så här såg den ut från början) som sedan kommer att bedömas av Lars Wallin. Ni som känner mig förstår säkert att bakom mitt bidrag finns en högst pretentiös förklaring. Jag kan inte hjälpa det, jag är ingen hantverkare, allt jag har är mina idéer.

Vi har sedan kolonialtiden varit experter på att exotifiera orienten, det har alltid varit vad som beskrivits som den andra sidan, motsatsen till västerländsk kultur och synen på sexualitet är ofta vad som får exemplifiera dessa skillnader, där slöjan agerar den ultimata symbolen. Det som fascinerat mig mest i modern forskning som behandlat slöjan som komplext koncept har dock inte varit vad den säger om krocken mellan västerländsk och muslimsk kultur, utan tvärt om vad den säger om överlappningen.

Det går att skriva uppsatser om det här, och som tur var finns det andra som gör det, men i det här specifika fallet har jag förstås fokuserat på västerländsk användning av masker och hur koncepten bakom kan relateras till slöjan. Jag säger inte att de är knivskarpa, och jag menar det inte som bevis för att vi ska dra likhetsstreck, utan bara som en uppmuntran att ifrågasätta exotiseringen av ett koncept som ligger vår kultur mycket närmre än vi kanske tror. Sen var det inte direkt så att jag tillverkade min mask utifrån de här idéerna, utan snarare att jag medan jag pysslade med den reflekterade över vad det innebär att täcka ansiktet, oavsett anledning. Så, here we go…

Det som slagit mig starkast oavsett om jag läst om de europeiska hovens maskeradbaler på 1700-talet eller muslimska kvinnors personliga beskrivningar av att vara beslöjad är vilken tilltro som sätts till vad det kan innebära att dölja ett ansikte. När man på hovet fick höra att det fanns en hotbild mot Gustav III kvällen för maskeradbalen ombads han sätta på sig en mask som skydd, som om ingen skulle känna igen kungens iögonfallande kroppshydda och den präktiga manteln han bar, eller som om masken i sig kunde skydda mot kulor. På samma sätt kan beslöjandet av kvinnor i Islam tyckas vara ett naivt försök till att skydda män från den okontrollerbara kvinnliga sexualiteten. Jag minns en kvinna som Fataneh Farahani intervjuade till sin avhandling om iranska kvinnors relation till slöjan, som sa att när kvinnorna gick i Burka blev handlederna sexualiserade.

Både slöjan och maskeringen innebär en slags komplex förhandling mellan frihet och fångenskap. Många muslimska kvinnor (återigen ur Farahanis avhandling) refererar till friheten beslöjandet innebär eftersom en beslöjad kvinna har större utrymme att bete sig som hon vill och fortfarande ses som en ärbar kvinna, medan en obeslöjad kvinna i högre grad måste ”beslöja” sitt språk och sitt beteende för att accepteras av sitt samhälle. Men fångenskapen är förstås fortfarande närvarande i kravet på att vara ärbar. På samma sätt kunde hovdamerna på 1700-talet förhandla med det fångenskap som förväntningarna på deras uppförande kunde innebära genom att ta på sig en mask då de gick ut på kvällarna. Masken var en accepterad symbol för att ha klivit ut ur sin identitet och för att betraktas som oigenkännbar, vilket också var sättet de betraktades på då de var maskerade.

(english version)
The Swedish Royal Opera is performing a ballet about the Swedish king Gustav III (who was shot at a masqued ball), and as part of this they have asked five fashion bloggers (me, Karolina, Robin, Michaela and Kenza) to design a masque each. Designer Lars Wallin will pick out his favourite and the winner gets to attend the masqued ball. As usual I end up having a very pretentious explanation behind my contribution.

På måndagens föreläsning tittade vi på bilder ur Robert Mapplethorpes ”The Black Book” och fick veta att de var rasistiska. Jag hade aldrig fattat att så var fallet själv eftersom jag direkt tolkade dem som kritik mot snarare än bekräftande av fördomar.

Jag har den hopplöst postmoderna ständiga utgångspunkten att samtida kulturyttringar alltid är menade som provocerande, performativa och ironiska. En slags omvänd Autism kanske.

Det är det som gör att jag känner ett behov av att metaprovocera som alldeles för uppenbar reklampelare. Och det är därför jag gäspar när jag ser Marc Jacobs vårkampanj. Om man hela tiden letar efter det subversiva blir mycket som faktiskt är tänkt att vara det istället banalt.

Jag vet inte om det är för att jag är naiv eller om det beror på att jag är självkritisk och ständigt benägen att ifrågasätta mina egna värderingar (kanske är det till och med ängslighet). Men något jag är säker på, inte minst efter det uteblivna medhållet från kurskamraterna på föreläsningen, är att jag känner mig rätt ensam. Och i förhållande till Johnnys viktiga poäng i en kommentar till MJ-inlägget, att ironi bara fungerar så länge den uppfattas som ironi (precis som att subversivitet riskerar att bli normbildande så fort det placeras i ett oförstående sammanhang), blir ensamheten synonym med att jag har fel.

Ann-Sofie Back igår var så bra, kanske sveriges bästa svenska. Jag är en sån sucker för det här med dekonstruktion och lekar med tid. Jag vet att jag har gnällt mycket på Marc för hans vårkollektion, men en sakt jag tycker han gör bra är att han tar det intellektuella hos Kawakubo och sätter det i en position där fler har möjlighet att ta till sig det. Det gör Ann-Sofie också.

Det talas mycket om de konstnärliga influenserna i modet just nu, men jag tycker det är märkligt att referenserna man gör enbart är typ målade Chloe-klänningar. Det finns så mycket i de kollektionerna som jag tycker om och finner otroligt vackra (visserligen inte Chloe för fem öre, men däremot bla. Dolce & Gabbanas vårkollektion), men vad jag tycker ännu mer om är när man tillåter mode att ha ett värde utan att för den sakens skull känna ett behov av att likställa det med konst. Mode kan vara viktigt i sig, det behöver inte få en konststämpel som något slags alibi.

För att återgå till Back så jobbar hon i kommande höstkollektion med denna dekonstruktion som säger så mycket om modets innersta väsen. Det handlar om tid.

Jag kan utveckla det här hur långt som helst, men för den här gången låter jag det vara och säger helt enkelt bara att utöver att jag tycker att den tillförde något till modet i stort så var kollektionen snygg.

”Hovmästarn, det är en gubbe i min drink”

Metropolitan Museum of Art har en utställning just nu som baseras på att ingen oinsatt vågar uttrycka sig om känslorna en Picasso väcker, medan allt från kommersiell till avant-gardeistisk modedesign engagerar alla oavsett kunskapsnivå.

I samband med utställningen blog.mode publicerar man bilder på objekten i en blogg där besökare har möjlighet att återge sina spontana reaktioner i kommentarsfältet.

”Fashion’s power lies in its complete integration in our lives. Imbued with meaning, it speaks of dreams, desires, memories, and experiences”, står det i introduktionsinlägget som avslutas med Oscar Wildes ord om kritik ”The highest Criticism, being the purest form of personal impression, is in its way more creative than creation”.

Hur ska man annars kunna tolka det än som en uppmaning att sätta igång att kommentera. Bloggen hittar ni här.

(tack fashionoholic för tipset!)

Jag har fem platser* på gästlistan till vernissagen av designkollektivet Surface To Airs omtolkade filmaffischer på Urban Outfitters på Torsdag (18-20.30, därefter efterfest på Riche). Känner du att du vill ha en ursäkt till att dricka gratis öl och mingla mitt i veckan behöver du bara svara på en liten fråga.

Vilken berömd filmmakare skapade tillsammans med Christian Louboutin fotoutställningen Fetish på Galerie Du Passage i höst?

(Tobie Giddio och Peter Belskvs tolkning av Askungen från 1950)

Skriv svaret i en kommentar till det här inlägget (glöm inte ange din e-postadress, det är bara jag som kan se den) senast klockan 20.00 imorgon onsdag, jag lottar ut fem vinnare bland de rätta svaren. Fram tills tävlingen är avgjord kommer kommentarerna på detta inlägg att vara dolda.

* Varje gästplats står plus en så du får ta med dig en vän. Du måste vara öve 18 år för att tävla eftersom det serveras alkohol på vernissagen.

Det är en konst att göra en flirtig bunny-suit av Comme Des Garcons. Men L’Officiel Singapores Novemberomslag lyckas och jag är inte riktigt säker på att jag tycker om det, hur fascinerande krocken mellan Kawakubos anti-västerländska syn på kläders förhållande till kroppen och associationerna till Playboy än må vara.

Det förvränger mina bitterljuva associationer till den fantastiska höstkollektionen – hattarna tillhör inte längre någon absurt nattsvart Disney-version av Donnie Darko-kaninen, och händerna har upphört vara surrealistiska drömmar om att bli älskad och förvandlas istället till snuskgubbar.

Egentligen är det kanske inte någon skillnad mellan den romantiserade ”stora kärleken” och Hugh Heffner, men jag tycker om att leva i illusionen att den är milsvidd.

Hussein Chalayan s/s 08 innehåller vackra proportioner och konsnärligt skirt lager-på-lager-tänk. Jag tycker det är överväldgande vackert. Den bärbara delen av kollektionen återspeglar som alltid den tunga, mer reflekterande och avancerade del Hussein refererar till som Monumenten och som han aldrig skulle komma på tanken att sälja. Den här gången består Monumenten av kristallbeklädda klänningar med laserstrålar skjutandes ut ur dem. Ljusspelet blir en del av klänningarna och representerar för skaparen själv soldyrkan och kändisskap.

Jag måste erkänna att han tappar mig där, jag förstår inte mer än att strålarna står för någon slags artist/performer. Mitt simpla sinne konstaterar egentligen bara glöd, lava, blod, hjärta. Men vackert är det likväl.

Det råder ingen tvivel om att en Chalayan-visning ska ses i rörelse, och därför kan vi vara glada att han valde att göra den här säsongens i videoform. Det hela blir som någon sa ett ikonoklastiskt experiment i modevärlden. Det ger allmänheten tillgång till exakt samma upplevelse som modeeliten, exakt samtidigt dessutom eftersom det sändes på nätet live. Och att inte priviligera en elit är ju på många vis att ifrågasätta mode som koncept.

Det jag hur som helst vill komma fram till är att jag har nu sett den säkert fem gånger och är helt tagen.

Se filmen själv här. Titta extra noga på de plisserade byxorna och överlappande liven.

Jag är så fantastiskt stolt över att ha fått vara en del av det kreativa på nya PUB, även om mitt jobb förstås bara var en bråkdel av processen. Jag blir imponerad av filmerna som kommer upp dagligen (ni har väl sett rulltrappsmiljön, jag svimmar vad snyggt det är), av skyltfönstrena och av PUB-bloggen. Det är så jäkla häftigt att det är så tillgängligt. Reflektioner kring konsumtion, mode och konst oudvikliga att lägga märke till när de ställs ut i skyltfönstren i Stockholms mest trafikerade korsning. Man dras till dem som till NKs julskyltning.

Nu läste jag det Lina skrev om att poliserna varit och konfiskerat fejktusenlapparna i ”pengar i sjön”-fönstret. Tänk att det faktiskt drar till sig så mycket uppmärksamhet. Det är mäktigt.

Min favorit var Kjartans självbildsfönster, men det är nu nedmonterat till förmån för nya spännande installationer.