on parade
(foto: Helmut Newton)
Förra veckan bestod en föreläsning på den ena av kurserna jag läser av ett seminarium med skådespelarna Gunilla Röör och Åsa Sarachu (som båda är delaktiga i projektet Modärna Kvinnor på Stadsteatern).
Gunilla talade om relationen till skönhet, att som skådespelare ständigt konfronteras med problematiken kring huruvida man i första hand ska framställas i sin bästa dager eller i första hand som en del av dramat. Givetvis ansåg hon att det var hennes plikt gentemot publiken och skådespeleriet att i första hand leverera sin karaktär, men som alltid är det svårt i praktiken.
Jag är övertygad om att det är ännu ett av alla fall där ett fenomen blir extra tydligt på scen, men är högst närvarande vardagen. The street is my catwalk, har jag sett att en och annan modebloggare använder som slogan. Jag tror att det är mycket mer än bara ord och att det är möjligt att tolka rent bokstavligt. Varje gång vi äntrar ett socialt sammanhang är vi på scen (och extra närvarande i en tid då halva svenska folket är semikändisar. Warhols 15 minuter har bytts ut mot att alla kommer att vara kändisar i ögonen på 15 personer).
Därför konfronteras vi alla med Gunlla Rörs frågor kring vems kropp det är vi visar upp och vem som har ansvar för den bild vi förmedlar. För henne föreligger glappet mellan det privata jaget och rollkaraktären, för oss mellan såsom vi uppfattar oss själva och såsom vi vill uppfattas.
Jag känner av det varje gång jag ska ta en bild på mig själv till bloggen. När jag lägger upp bilder finns det kriterier som är viktigare än att kläderna syns väl, där det mest närvarande är att jag aldrig får se större ut än jag är. Andra kriterier som är med i avvägningen är om jag ser snygg ut i ansiktet, om mitt hår ser tillräckligt ofrissigt ut, att posen inte är för klämkäck, att man inte ser hur sneda mina tänder är.
Det kanske låter självklart, men har ni tänkt på hur många fåfänga kriterier som prioriteras över det som officiellt är vad som legitimerar användningen av bilder på mig själv i min modeblogg? Precis som Gunilla Röör är rädd för att behöva ta ansvar för sin rollkaraktärs skavanker, fruktar jag att ni ska se bristerna i en bild som ett tecken på mina svagheter i det verkliga livet. Resultatet blir inte att ni tillåts inspireras/avskräckas av sättet jag klär mig, utan en narcissistisk bildfrossa i mig ur min snyggaste/smalaste/mest symmetriska vinkel.
Jag skyller på det tidiga Hollywoods personkult, och 2000-talets reinkarnation ”det personliga varumärket”. För jag tror inte att det är jag och Gunilla som är paranoida, jag tror inte att ni på djupet förstår att vi existerar bortom våra produkter, och felet ligger i grund och botten i det första intryckets makt över mänskliga relationer för vilket internet är det mäktigaste redskapet genom historien.
_____________________________
Det finns så många följdfrågor.
Har jag ansvar för de konsekvenser mitt behov av att kontrollera bilden jag kommunicerar får? Om det nu är betraktaren som skapar detta monster, vem är då ansvarig för att jag ger vika för och reproducerar ett ideal som samme betraktare kommer ta till sig?
Jag kan tillåta min klädsel att sticka ut på alla tänkbara vis, jag har inget emot en färg som får mig att se glåmig ut eller ett par byxor som plattar till min rumpa, så länge jag inte på något som helst vis kan uppfattas som annat än smal. Vilket är ditt viktigaste kriterie?
Än en gång är jag allvarlig när jag säger att jag verkligen verkligen vill veta vad ni tänker och tycker. Om ni ens kan relatera till situationen, eller ifall jag (och Gunilla) är ett (två) freak.
