I’m wearing a sunshine satin coat and lavender scarf, both from H&M, lace tights from Selfridges. Then I made my patient Mikael put on a shirt from tailorstore, silk blend sweater from H&M, a gorgeous floral Prada tie, navy trousers by Morris, steel gray socks from H&M and suede shoes we got from Rizzo.
(foto: Helmut Newton)
Förra veckan bestod en föreläsning på den ena av kurserna jag läser av ett seminarium med skådespelarna Gunilla Röör och Åsa Sarachu (som båda är delaktiga i projektet Modärna Kvinnor på Stadsteatern).
Gunilla talade om relationen till skönhet, att som skådespelare ständigt konfronteras med problematiken kring huruvida man i första hand ska framställas i sin bästa dager eller i första hand som en del av dramat. Givetvis ansåg hon att det var hennes plikt gentemot publiken och skådespeleriet att i första hand leverera sin karaktär, men som alltid är det svårt i praktiken.
Jag är övertygad om att det är ännu ett av alla fall där ett fenomen blir extra tydligt på scen, men är högst närvarande vardagen. The street is my catwalk, har jag sett att en och annan modebloggare använder som slogan. Jag tror att det är mycket mer än bara ord och att det är möjligt att tolka rent bokstavligt. Varje gång vi äntrar ett socialt sammanhang är vi på scen (och extra närvarande i en tid då halva svenska folket är semikändisar. Warhols 15 minuter har bytts ut mot att alla kommer att vara kändisar i ögonen på 15 personer).
Därför konfronteras vi alla med Gunlla Rörs frågor kring vems kropp det är vi visar upp och vem som har ansvar för den bild vi förmedlar. För henne föreligger glappet mellan det privata jaget och rollkaraktären, för oss mellan såsom vi uppfattar oss själva och såsom vi vill uppfattas.
Jag känner av det varje gång jag ska ta en bild på mig själv till bloggen. När jag lägger upp bilder finns det kriterier som är viktigare än att kläderna syns väl, där det mest närvarande är att jag aldrig får se större ut än jag är. Andra kriterier som är med i avvägningen är om jag ser snygg ut i ansiktet, om mitt hår ser tillräckligt ofrissigt ut, att posen inte är för klämkäck, att man inte ser hur sneda mina tänder är.
Det kanske låter självklart, men har ni tänkt på hur många fåfänga kriterier som prioriteras över det som officiellt är vad som legitimerar användningen av bilder på mig själv i min modeblogg? Precis som Gunilla Röör är rädd för att behöva ta ansvar för sin rollkaraktärs skavanker, fruktar jag att ni ska se bristerna i en bild som ett tecken på mina svagheter i det verkliga livet. Resultatet blir inte att ni tillåts inspireras/avskräckas av sättet jag klär mig, utan en narcissistisk bildfrossa i mig ur min snyggaste/smalaste/mest symmetriska vinkel.
Jag skyller på det tidiga Hollywoods personkult, och 2000-talets reinkarnation ”det personliga varumärket”. För jag tror inte att det är jag och Gunilla som är paranoida, jag tror inte att ni på djupet förstår att vi existerar bortom våra produkter, och felet ligger i grund och botten i det första intryckets makt över mänskliga relationer för vilket internet är det mäktigaste redskapet genom historien.
_____________________________
Det finns så många följdfrågor.
Har jag ansvar för de konsekvenser mitt behov av att kontrollera bilden jag kommunicerar får? Om det nu är betraktaren som skapar detta monster, vem är då ansvarig för att jag ger vika för och reproducerar ett ideal som samme betraktare kommer ta till sig?
Jag kan tillåta min klädsel att sticka ut på alla tänkbara vis, jag har inget emot en färg som får mig att se glåmig ut eller ett par byxor som plattar till min rumpa, så länge jag inte på något som helst vis kan uppfattas som annat än smal. Vilket är ditt viktigaste kriterie?
Än en gång är jag allvarlig när jag säger att jag verkligen verkligen vill veta vad ni tänker och tycker. Om ni ens kan relatera till situationen, eller ifall jag (och Gunilla) är ett (två) freak.
Jag har varit lite deppig ett par dagar, framför allt över hur mitt största intresse håller på att ätas upp av obetydligt trams. Letar i smyg efter möjligheter att fly den fyrkantiga närvaron.
Men i och med den här lilla stjärnan finns det i alla fall lite hopp kvar här i landet. Klänningsvalet är smart i alla bemärkelser – taktiskt, stilfullt, korrekt, provocerande, medvetet, lustfyllt, vackert…
Foto: Facehunter
Jag är ingen filmkritiker men:
1. Mycket mycket imponerad av Knightley.
2. Fantastiskt känslomässigt detaljrik men jag önskar att jag hade somnat på slutet som var övertydligt. Varför kan man aldrig få gå från biosalongen med (vad som i alla fall känns som) en egen upplevelse?
3. Den här klädseln (nedan) är en av de mest effektfulla jag sett på film, är ortfarande helt tagen.
Fatima Varhos, producent. Maria Ben Saad, redaktör. Dennis Dahlqvist, redaktör.
Ikväll sänds första avsnittet av Velvet, Svt:s nya program som behandlar mode i ett bredare perspektiv än de ständiga trendrapporterna.
Jag jublar över varje sällsynt svensk modejournalistisk ambition som inte har Instyle som förebild.
Klockan 21.00 på tvåan, idag onsdag.
Det började med Armanis höstkollektion och fortsätter med Chanel Couture. Platta skor till skräddat, cocktail och brudklänning.
Jag försökte förklara för Mikael varför det är så omvälvande, varför det är komplicerat att betrakta en kollektion som bärs på låga skor, men det går inte. Det är så helvetiskt svårt att acceptera att det enda som är orsaken till att allt blir så svårdefinierat är avsaknaden av tio centimeter klack.
Hur som helst är de låga skorna ett effektivt sätt att få mig att se till helheten snarare än de enskilda plaggen. Vilket i Chanel-fallet inte var så smart eftersom jag älskar jackorna men inte helhetsintrycket, speciellt inte kjolarna (speciellt speciellt inte den voluminösa i svart siden. Jag har vägrat acceptera att den puffiga lilla volangkjolen i satin är annat än svenska modebloggsvärldens påhittade helveteshype, men nu har Karl gett den ett internationellt erkänt berättigande. Bläk).
De vridna klänningarna är fina och verkar representera Lagerfelds nya kundgrupp, the super sweet sixteens (Blair Waldorf typ). Den cremefärgade aftonklänningen Elsa bär är också bra. En otippat vacker kombination är relativt korta Devon i finalklänningen.
Avslutningsvis så gillar jag överlag de låga skornas intåg i visningssammanhang och tycker att det höjde Giorgio Armani a/w 07.
bild: style.com
ps. Kolla dekoren, en gigantisk Chanel-jacka i betong. Så groteskt och säkert jättedyrt. Inte det minsta kul. (bild: yahoo)
Pradakollektionen jag refererade till i inlägget i söndags (a/w 02) känns för övrigt väldigt aktuell i sin helhet när det kommer till hur den tacklar nude-färger, erotik och femme fatales.
Den Pradiska sexigheten gör mig lite generad, den väcker så mycket mer anstöt än vilka utanpåunderkläder eller upprivna urringningar som helst. När Miuccia goes sexy, och det är inte ofta, vet man att hon är riktigt power-dirty.
Igår startade couture-veckan i Paris och nästa vecka är det Stockholms modevecka. Den senare missar jag största delen av, dels eftersom att så många svenska märken ignorerar min existens men framför allt för att det är enda gången jag hinner åka ner och hälsa på Mikael. Det är dock inget jag är särskilt ledsen för eftersom att jag strax därfter åker till London för att gå på visningarna där och hälsa på min älskade Jennifer.
Det jag försöke säga är kanske att jag tror att det blir rätt mycket visningsbilder den närmaste framtiden. Först Christian Dior Couture s/s 08.
Om Galliano den senaste tiden varit historisk råjapansk dramatik i knallfärger, har han nu gått över till andra halvan av 1900-talet med inslag av 60-talsgeometri ochh flower-power, om än fortfarande med fötterna i asien.
Kanske är det lite förolämpande att ägna dem den första uppmärksamheten, men som vanligt är jag helt såld på skorna (stilettklackar ovanpå platåer). Sen älskar jag det krokopräglade, reptil är Galliano i sitt esse.
bild: style.com (som jag tycker har sämre och sämre kvalitet på catwalkfotot. Det började med massa vingligt och grusigt under vårvisningarna i höstas, och utifrån det lilla jag sett nu är det inte så mycket bättre, speciellt inte detaljfotot. Jag förstår att det är en väldigt pressad situation för fotografen, men det har faktiskt överlag sett mycket bättre ut tidigare.)
(Prada a/w 02, Marc Jacobs s/s08 för Louis Vuitton)
Det står rätt klart vid den här tiden att Marc inte är modevärldens mest begärliga för att han har idéerna. Snarare är det så att han kommer undan med sitt frånvarande idéskapande eftersom han har förmågan att skapa begär som substitut, och det är väl där modevärldens fascination av allt som det står MJ på har sin grund.
Det märkliga tycker jag är att det inte finns någon kritik mot Marc (mer än möjligtvis på personlig smaknivå, men det är ju ovanligt). Är det så att de ”genuina” mästarna tagit efter Cocos ledord, att kopior är den ultimata bekräftelsen? Är det så enkelt att det ignoreras för att det helt enkelt är så här en trend skapas, genom att en kommersiell mästare gör det som de kreativa genierna gett upphov till? Eller är det bara jag som ser (=inbillar mig) likheterna mellan det Kawakubo och Miuccia gjort för några säsonger sedan det Marc gör nu, på en konceptuell nivå likväl som när det kommer till specifika objekt?
(Prada a/w 02, MJ s/s08. Egentligen kanske det säger mer om publiken än om Marc. Man måste tydligen fullkomligt skrika ut ett budskap från en superkommersiell position för att nå ut, eller?)
Bild: Style.com
Resultatet av en dags lek i Emmas studio i november, med en blandning av några av mina mest excentriska plagg och lite lånat. Jag älskar den svarta Givenchy-kjolen, snälla bjud mig på gala så att jag kan använda den.
(klänning – Luella/Shopaholic.se, skor – Louis Vuitton/privata, armband – Eivy Flodins Parfumerie, hårband – Glitter)
(kjol – Beyond Retro/privat, skor – Versace/privata)
(kavaj – vintage YSL/privat), strumpor – Roberto Cavalli/H&M, skor – Zara/privata, örhängen – Eivy Flodins Parfumerie)
(t-shirt – Monki/privat, kjol – vintage Givenchy/privat, platåskor – Din Sko/privata, strassarmband, örhängen och brosch – Eivy Flodins Parfumerie)
Foto: Emma Svensson
Styling: Jag
Modell: min lillasyster Erika (som gjorde en heroisk insats efter att den bokade modellen lämnade w.o. i sista stund)