Jag är ingen filmkritiker men:
1. Mycket mycket imponerad av Knightley.
2. Fantastiskt känslomässigt detaljrik men jag önskar att jag hade somnat på slutet som var övertydligt. Varför kan man aldrig få gå från biosalongen med (vad som i alla fall känns som) en egen upplevelse?
3. Den här klädseln (nedan) är en av de mest effektfulla jag sett på film, är ortfarande helt tagen.
Senaste nytt är att det inte blir någon Golden Globes-gala på grund av SAG-strejken och vilken inverkan den uteblivna röda mattan får i modevärlden är föremål för dikussion.
Det förvånar mig att röda mattan-uppvisningen fortfarande är ett forum som har inflytande på modet när den har blivit så genomskinligt oärlig. Inget handlar om uttryck, glamour och smak, allt kretsar kring vems stylist som lyckats komma över syntetklänningen med flest swarowskikristaller. Och så fort någon vågar ta en risk och avviker från vad en genial anonym forumsdeltagare benämner som “expensive pastel prom dresses disguised as fashion” blir de sågade i tabloiderna.
Tacka vet jag Kirsten i Lacroix, varenda gång. Till och med på besök i Stockholm. Hon är den i den yngre generationen som förvaltar det (före detta?) perfekta giftemålet mellan Hollywood och modevärlden.
Kontentan är att jag inte tycker det är något bakslag att 2008 års awards season blir utan röda mattan-bevakning.
Bilder: Justjared
Alla, verkligen alla, har grymma julkalendrar i år. Så stora ambitioner finns inte på den här bloggen, men någon enstaka tävling har jag lyckats arrangera.
Jag har fem platser* på gästlistan till vernissagen av designkollektivet Surface To Airs omtolkade filmaffischer på Urban Outfitters på Torsdag (18-20.30, därefter efterfest på Riche). Känner du att du vill ha en ursäkt till att dricka gratis öl och mingla mitt i veckan behöver du bara svara på en liten fråga.
Vilken berömd filmmakare skapade tillsammans med Christian Louboutin fotoutställningen Fetish på Galerie Du Passage i höst?
(Tobie Giddio och Peter Belskvs tolkning av Askungen från 1950)
Skriv svaret i en kommentar till det här inlägget (glöm inte ange din e-postadress, det är bara jag som kan se den) senast klockan 20.00 imorgon onsdag, jag lottar ut fem vinnare bland de rätta svaren. Fram tills tävlingen är avgjord kommer kommentarerna på detta inlägg att vara dolda.
* Varje gästplats står plus en så du får ta med dig en vän. Du måste vara öve 18 år för att tävla eftersom det serveras alkohol på vernissagen.
Söndag igen… jag tycker att ni ska ta er till Grand för att se Dan Klores dokumentär “Crazy Love” om Burt Pagach och Linda Riss berg-och-dal-bane-kärlek som ger ordspråket “love is blind” ny obehaglig innebörd. Tack vare den hårda tabloid-bevakningen av händelsen 1959 har Klores kunnat blanda arkiv-foton med intervjuer och 50-talssoundtrack. Har bara sett toppenrecensioner så det verkar vara en riktig pärla.
Alltså, Crazy Love på Grand kl 20.00. Biljetten kostar 60kr, men för att se festivalfilmerna måste man även ha ett festivalpass. Och när ni ändå är ute kan ni ju passa på att gå förbi NKs julskyltning som öppnade idag.
Det blir visst mycket inspirerande film nu, men det är väl på sin plats när det är filmfestival.
Inspirationen med störst påverkan kommer inte sällan hemifrån Stockholm genom Roy Anderssons En Kärlekshstoria. Fotot, den tyst revolterande tonåringen och kärleken. Jag får lust att sätta på mig skinnjacka och tygskor, slänga mig på en moppe och köra runt i cirklar på en dammig fotbollsplan. Tonårsmodets och därmed även tonårssjälens innersta väsen inkapslat i en av de vackraste historierna någonsin.
Se den ikväll på Svt2 klockan 22.05.
Igår öppnade Stockholms Filmfestival med Josef Fares “Leo”. Jag har varit och hämtat ut mitt presspass, men flera av filmerna jag sett fram emot är redan fullbokade. Utöver Lynch-dokumentären (slutsåld, jag grät när jag såg det) och Lagerfeld Confidential är jag förstås mest nyfiken på Wes Andersons “Darjeeling Limited” (slutsåld). Face2facen (slutsåld) på Scandic där han ska motta Stockholm Visionary Award ikväll hade förstås varit fantastiskt fin att gå på.
Jag ägnar mig istället åt kuriosafrossa. Utöver Adrien Brody och Wes Andersons stående val av Owen Wilson och Bill Murray tar de gigantiska resväskorna så mycket plats att de får en egen post i rollistan. Designat dem har förstås Marc Jacobs gjort, han står även för resten av kläderna i filmen samt hela Wes privata garderob.
(Marc och Wes och Darjeeling-väskan. bild: Kirk McKoy/LA TIMES)
Wes själv är väldigt noggrann med att han inte är intresserad av trender vilket inte nödvändigtvis motsäger att han kritiserats för att vara för besatt av stil när han gör film. Och vare sig han vill följa dem eller inte så har han i alla fall skapat trender med “Rushmores” ihopsjunkna, krympta manchesterkostymer, “Life Aquatics” Adidas-sneakers med gul snörning och den tillgängliga Tenenbaums-looken som Esquire byggde ett helt modereportage på.
(Gwyneths look med Lacoste-klänning och sotade ögon i Royal Tenenbaums är ikonisk, och blir förstås inte komplett utan den kolafärgade minkpälsen som Fendi tog fram efter Wes strikta direktiv. På herrsidan satte Vintage-overallerna från Adidas standarden. Jag älskar att Wes karaktärers kläder blir som en uniform i och med att de bär samma outfit genom hela filmerna.)
It-frisyrer i Vänner och dyra väskor i OC i all ära, men Twin Peaks sopar banan med allt motstånd när det kommer till snygghetsfaktor (och på alla andra plan med för den delen).Lynch är ju expert på att skapa miljöer som ger en känslan av att man hamnat i en småstad där tiden passerar obemärkt och som är helt bortkopplad från omvärlden, och denna känsla spelar kläderna stor roll i. Typiska är de 50-talsflickiga kjolarna och finstickade jumprarna, de utborstade blanka lockarna och kontrasten mellan mjölkvit hy och blodröda läppar. Sensuellt, känslostarkt och helt enkelt vackert så in i helskotta. Det är något som OC-Marissa inte kommer i närheten av ens om hon hade alla Chanel 2.55:or i världen!
Audrey Hornes (Sherilyn Fenn) underskönt utstuderat flickaktiga uppenbarelse har alltid varit min favorit av Twin Peaks invånare.
Bild: Lynchnet
Jag kan inte riktigt se någon röd tråd i de karaktärer jag inspireras av stilmässigt. Det gör mig lite förvirrad. Hur vill jag se ut egentligen? För några dagar sedan var det ultrafeminint 50-tal, men i dag lockar androgynt 70-tal.
Jag gillar Woody Allens filmer (även om det är ganska uppenbart att han inte kan konstruera mer än en utmärkande manlig personlighet, den snackiga cynikern som alltid spelas av honom själv). Mest gillar jag Annie Hall. Det är något med kontrasten NY-cyniker/hurtig LA:are som alltid tilltalat mig, och så älskar jag Diane Keaton som Annie förstås.
Nu när jeansdöden är nära, och skräddade byxor på återtåg är hon dessutom en exemplarisk stilförebild. Vida ben och höga midjor till slappa skjortor, väst och slokhatt är en oslagbart cool kombo. Och mittbenan, glöm för guds skull inte mittbenan.
Stylisten jobbade i samarbete med Ralph Lauren, men mycket är taget från Keatons egna garderob. Jag själv apar efter i byxor från Topshop.
