Annat bra med Alice är: ond, god och hjälte är alla kvinnor, varav en är vegan.

Klänning: Wunderkind, med horstövlar och vit skjorta.

Bilder från Ebba.

Ps. Kaninen – där för att se filmen eller rekvisita?

”These critical skills seem to arise out of an unprecedented intimacy with the cultural form of television comercial. No other generation has been so imbued with the meanings produced by quick edits, long, shots zooms, by particular lighting codes and combinations of sound. The young have a unique mastery of the grammar of the commercial”

Nyckeln till 90210 är att den också behärskar reklamens grammatik och att det inte går skarpa gränser mellan reklam och underhållning (och konst, enligt artikeln).

Och när vi ändå är inne på det här igen. När jag gick igenom post-itsen hittade jag inte bara det här utan också det här: ‘Adults are able to handle 1.7 channels at the same time, whereas kids can handle 5.4 channels at the same time (and still understand what they’re reading, watching, playing or hearing). This is one of the main reasons why they adapt trends quicker – simply because they’ve established a hunger for trends (and news).’

ps. Jag hade blandat ihop DEMO-datumen. Redan igår fanns den att köpa, så köp och läs min cigarettartikel!

I onsdags anordnade Veckorevyn förhandsvisning av nya bevvan. Jag kom snabbt fram till att den är väldigt dålig.

Men så kom jag att tänka på min syster Erika, som visserligen inte är mycket yngre än jag men ändå tre år. Ibland ser hon, och uppskattar, filmer som jag förgäves försöker förklara varför de har en inneboende dålighet, och essensen i den dåligheten är exakt samma brådska som i 90210. För mig är det bara en halvtimme snabba klipp. Mamman: ”San Fransisco?” Dottern: *OMGOMGOMGOMG*, dududum, klipp, vybilder över Hollywood, jingel, Peach Pit-skylt, snygga tjejen spetsar iste med vodka och hånglar med en kille (och om det inte är hennes kille, vem är det då?), vybild, bild på ledsen tjej, utzoomning, bam, vinjett, eftertext. (Jag har hört folk klaga på tendenser till samma sak i Gossip Girl, men eftersom det är en serie som automatiskt talar till mig på andra plan (ganska ytliga. 90210 – massive fail. och andra säsongen GG – lite fail också) är jag ändå med där. Men jag förstår var alla som stör sig kommer från). Erika håller i alla fall inte med om att hon också borde förstå att problemet är att man inte kan bli upprörd över att han är otrogen mot henne med rektorns mammas bästa vän eftersom man inte hunnit bygga upp en solidaritet med någon över huvud taget.

Så. Om det gick fort att dra slutsatsen att 90210 inte är för mig tog det lite längre tid att konstatera att anledningen till att jag inte tycker om den är att jag är född en generation för tidigt.

Jag läste (i FoF? Eller i DN? Eller någon annan stans?) att en undersökning konstaterat att ungdomar idag (nu blir det här väldigt luddigt eftersom jag inte bara har glömt var jag läste det, utan även de exakta siffrorna det handlade om, men ungefär ungdomar var den ena kategorin) hanterar information från i snitt drygt fem (tror det var 5,6?) olika medium samtidigt utan att gå miste om väsentlig information, medan generationen ett snäpp äldre bara klarar runt (och nu gissar jag, men jag vet att det inte var mer än tre i alla fall. 2,1 känns bekant) två.

Betyder det att den där intima kontakten min syster får med karaktärerna men inte jag uppstår i de dryga tre källor jag går miste om? Alltså att 90210 är gjord för att konsumeras simultant med fyra andra mediala produkter, och att den extra tid jag som bara kan hantera två (eller kanske tre eftersom jag borde ligga någon stans emellan generationerna i undersökningen) bara resulterar i att jag förgäves väntar mig att bli serverad hela känslospektrat, när vad serien förväntar sig av mig är att jag inte ska kräva mer än ett minimalt antal fragment så att ingen perceptiv energi går till spillo, och medlidande med någon som blivit dumpad kan jag ju faktiskt känna om jag lyssnar på en deppig låt samtidigt?

Framtiden är bildspel med ljudeffekter. (Det är även dåtiden?)

Är det någon som kan lokalisera den där undersökningen så att det blir någon ordning på det här? (Som om det var problemet med det här inlägget… jag bloggar som jag skriver spånings-mail. Ostrukturerat och aldrig någonsin korrläst.)

Jag var och såg Valentino-dokumentären igår. En helt fantastisk film.

Jag lämnade salongen, dels i eufori över filmen som film, men samtidigt, inför Valentino, med samma känsla som jag kan uppleva inför de flesta gamla övergivna småsexistiska föreställningar som ändå på något sätt är välmenta, men grundar sig i, öh… intet bättre vetande? Den typen av kvinno-/skönhets-/konstsyn som framkallar härskarteknikern i mig. Jaja, han får hållas, det lilla kan han få behålla när kapitalet efter 45 år fasar ut hans unika kunskaper som ett led i marknadsanpassningen.

Jag glömde lite att det var en dokumentär ibland, ibland fick jag Tenenbaum-vibbar. De fem mopsarna som är överallt och bärs omkring som handväskor i sina selar med handtag. Hur han successivt gått från att i sin ungdom bocka fint efter visningarna till att gå ett ärevarv och vinka kungligt. Avsaknaden av musa och den ständigt konfliktfyllda men ändå illa dolt kärleksfulla närvaron av partnern/älskaren/vännen Giancarlo Giammetti. Huvudsömmerskans temperamentsfulla utspel när hon och fem sex sömmerskor hukar sig kring en modell för att rätta till ett broderi som inte dög. Allt outtömligt beröm, men ändå kom igen – ”some sequins won’t hurt”.

 För att sparka in en öppen dörr: hur mycket jag än respekterar resultaten tråkar visionerna ut mig. Hantverksmässigt är det unikt, men vägen från tanke till färdig plagg är så enkelspårig. ”I know what women want… I’m sorry” är Valentinos svar på varför han gör det han gör. Hemligheten? ”They want to be beautiful”. Det är den lilla återstoden av den gamla skolan vi dealar med här (jag myser av bastuklubbsvälmående när Kaiser Karl på premiären av 45-årsutställningen kramar om den siste (?) kejsaren och mumlar något i stil med att de är de enda som håller måttet nu för tiden, ”the others are making rags!”).

Det är väl en del tack vare den vinkling som framgår redan i titeln förstås, men dokumentären skapar verkligen känslan av en monark och hans lojala jasägare som hur mycket smärta han än utsätter dem för kommer följa honom i graven. Det vilar något patriotiskt över modehuset Valentino, som kan bli svårt att bibehålla med Alessandra Facchinetti. Fast det ingår väl i strategin.

Det jag i alla fall blev tagen av är det brutala, och därför så sympativäckande, i att Valentino in i det sista vägrar tala om sin pension fastän det är så uppenbart att alla vet (varför fira 45 år med sådant pådrag om man hade möjlighet att vänta till det lite mer naturliga 50?).

Valentino: The Last Emperor visas på Stockholms Filmfestival som startar på torsdag.

Om man som Guardians Simon Mills antar att den är en Borat-referens är det förstås löjligt passé, men då hade den å andra sidan aldrig varit något annat. Jag tänker slips långt före bikini, fetischism snarare än eurotrash. Något så ovanligt som rent sexuell manlighet. Det förutsätter å andra sidan att man tar den på blodigt allvar, och det är ju alltid lika läskigt.

ps. Det enda bra som någonsin kommit som följd av Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan är distributören av licencerade Borat-mankinis förvåning över att de sålt så bra: ”We never thought that something so humiliating would prove to be so popular”. Ha.

Det regnade ute och jag hade äntligen kommit ihåg att köpa ny glödlampa till mysljuslampan, men jag grät inte. Genom hela Döda Poeters Sällskap (vem har inte haft DPS-cravings sen 17e juni?) tänkte jag Anders Rydell, Anders Rydell. Kokos Candy Poppe Rydell. Han är inte i närheten av lika Braffy som han är Knoxy. Knox Rydell. Byt namn?

Fast vad vet jag? Att jag kan föreställa mig Anders i duffel, kanske slutar likheterna där.

Dagens outfit är bäst på väg till efterfest halv sex en söndagsmorgon.
(foto: Johannes Helje/Stockholmstreetstyle)

Ja! Paris is Burning är sjukt svår att få tag på, men jag har hittat den uppdelad i 11 delar på youtube. Vogueing pre Madonna. Titta här! Utropstecken!

ps. Jag tycker Louise Wallenberg är inne på något intressant när hon (i en artikel med samma namn som filmen) talar om frånvaron av patriarker i Ball-familjerna. En värld bestående av enbart (och före detta) biologiska män som bildar ett totalt matriarkat. Dessvärre utvecklar hon det inte, och inte jag heller.

Jag intresserar mig för film på samma vis som jag tror många intresserar sig för mode. Jag tycker om att diskutera symbolik, foto, stereotyper och relationer i enskilda filmer, men generell filmteori tråkar ut mig, Butler och den manliga blicken applicerar jag hellre på verkliga livet, typ. Det är kanske lite trångsynt av mig och förmodligen är jag för filmvetare vad alla som vill hävda kläders obetydlighet är för mig, men jag tycker film är oviktigt. Underhållande och ofta en god källa till intellektuell diskussion, men oviktigt i förhållande till det verkliga livet.

Med det sagt, nu ska jag gå på bio. Det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Viktigare än vad jag ska se för film är vad jag tänker ha på mig.

klänning – Beyond Retro
skor – C Label