I natt drömde jag om Anna Wintour. Jag tror det är modevecka.
Det här är Maxfactor i färgen Sunbronze. Tur att den är friggin’ hot för jag har fått tre stycken. Och två i Raisin som är nästan lika snygg. Jag har på mig Sara Berman i mellanlagret, Lindex under, YSL över.
Franciskas födelsedagsfest igår var väldigt bra men det är jobbigt att komma hem till en tom lägenhet i en klänning som man måste ha hjälp med att få ner dragkedjan på.
Och kamouflage är bästa sättet att gömma saker.
Två veckor är en evighet eller ett ögonblick om man lever i parallella universum. Men jag ville egentligen bara säga att den till höger är till dig Kenneth.
Det finns bara en enda klänning jag kan ha på mig när det är så här varmt.
Foto: Hanna Fridén
Jag har gått in på min egen blogg flera gånger idag för att se om jag skrivit något. Det är inte något särskilt konstigt beteende egentligen eftersom hela min värld för tillfället känns uppbyggd av ett antal parallella universum och när jag befinner mig i ett av dem kan jag inte relatera till de andra. Så det är fullt rimligt att ha en förhoppning om att jag publicerat något som jag inte vet om. Men jag hade inte det den här gången heller.
Jag undrar om jag kommer bli överraskad när jag ser det här.
trench: jättegammal, från när companys låg på birgerjarlsg
väska: köpt i puerto banus tror jag, för länge sen
sjal: hope
solglasögon: rayban (fast jag har tappat dem nu)
Nu ska jag gå och göra om alla rader av böcker och filmer till staplar.
Det började med att jag stal din hårfärg (eller gjorde ett försök i alla fall) och nu har det gått över till att låna din klänning, ditt hårband, dina dansmoves. Någonstans borde det ringa en Hedy-varningsklocka, nästa gång jag sover hos dig kanske du ska överväga att gömma köksknivarna.
(Foto: Johannes Helje på Novellfesten i fredags)
hårband och klänning – lånat av Emilie
Virginia Blum föreslår att 1900-talets stjärnkultur med fokus på dem som har som jobb att gå in i olika roller har gjort oss alla till kvasi-as ifs. Och i och med att stjärnor kommer i tvådimensionellt format gör det också as ifen extra mottaglig för plastikkirurgi (som i Blums mening kräver att man ser tredimensionella människor som tvådimensionella projektionsytor).
Det blir bara tydligare och tydligare att jag håller på att måla in mig i ett hörn med hjälp av litteraturen jag väljer att konsumera (fast det är förstås orättvist att skylla på den när den snarare förlöser tankarna än skapar dem). Rätt var det är kommer jag komma på mig själv med att domna bort under lokalbedövning.
ps. I lördags var rollen som kom till mig, passande nog, en slags Pola Negri-karaktär.
Jag och Emilie samtalade om stil över en kladdig citronmarängpaj här om dagen och konstaterade att vi inte har någon. Vi går helhjärtat in i den roll som råkar sammanfalla med känslan för dagen (exempel).
Jag har diagnostiserat vårt beteende. As if personality är psykoanalytikern Helene Deutchs benämning på en version av borderline som började dyka upp under första halvan av 1900-talet. ”The as if personality forces on the observer the inescapable impression that the individual’s whole relationship to life has something about it which is lacking in genuineness and yet outwardly runs along ‘as if’ it were complete”.
En as if avslöjar identitetsskapandets performans när beundran och fascination för andra människor innebär en självklar rad roller att iklä sig, istället för att mindre element integreras i den personlighetskärna som normalt fixeras vid sju års ålder.
Emilie var vid tillfället för diagnostiseringen en skolpojke i Marc Jacobs-skoletter, randig kavaj och skärmmössa. Jag var den sista vinterprinsessan i puffärmar och utställd MiuMiu-kjol i ull.
