solidaritet
Jag tror att det kan ligga ett väldigt fint, om än lite naivt solidaritetsperspektiv bakom det här med copyrighten (alltså i moralen kring den, inte juridiskt), snarare än ett strategiskt. Som modemänniska är man van att försvara sin bransch, och alla som verkar inom den blir lätt vänner som man är välvilligt inställd till (se tangenten: modekritik). Vi har det tufft och upplever att de per definition innebär att stå på barriäaren, och vi håller alla andra vi upplever kämpar med något som kan påminna om ett konstnärligt strävande/rebellion inom mode om ryggen.
Men ibland är det inte vi mot dem. Ibland blir det vi mot vi. Då får vi ta minstingens parti. Som till exempel med Marc Jacobs. När MJ gör som Prada kan det passera eftersom ingen i våra välvilliga ögon upplevs stor och stark och kommersiell. När MJ kopierar en liten småstadskonstnär blir förhållandet exploaterande (trots att det i båda fallen handlar om en sak: han bedömer att hans eget varumärke tjänar på det). Detsamma när det nu gäller förhållandet mellan bloggerskorna och Zara. Och väldigt extremt när det kommer till just Zara som förmodligen är det mest själlösa av alla modeföretag, men ändå totalt avgudat (i garderoben) för att de göra så satans åtråvärda budgetalternativ till pudrigt och lättilgängligt high fashion.
Och allt det här är ju fint. Jag tror verkligen att modemänniskan är allt annat än ytlig, tvärt om friheten och kreativitetens väktare. Dock till den grad att det ibland blir blåögt.
Leave your Comment