ingen sport
Ofta är det nyttigt att jämföra mode med sport, det brukar avslöja en skillnad i attityder gentemot det som är typiskt manligt och typiskt kvinnligt. Allt det här vet ni ju redan: När det kommer til Chloé Schutermann, superrelevant att fråga varför det inte är provocerande med juniors med hockeyproffsambitioner. När det kommer till överkonsumtion, superrelevant att undra hur det kommer sig att dyra handväskor men inte golfbagar gör dig till en dålig människa. När det kommer till utrymme i media, superrelevant att fråga sig varför alla tv-program i tablån ska flytta på sig för en fotbollsmatch medans mode knappt lyckas norpa åt sig en kolumn i dagstidningarnas söndagsbilaga. När det kommer till samhällsnytta, superrelevant att undra varför man ska lägga skattepengar på att städa upp efter huliganer men inte på att underhålla kreativitet.
Men jag tycker inte att det passar sig att jämföra ouppnåeliga ideal inom idrotten med ouppnåeliga ideal inom modeindustrin.
En basic psykologisk princip: en människa som är psykiskt frisk upplever de egna framgångarna som en följd av den egna personen och de egna misstagen som en följd av omständigheter (och tvärt om när det gäller andra människors med- och motgångar). En sjuk människa å andra sidan tillskriver alla de egna misstagen den egna personen, och alla framgångar helt destruktivt som enbart en följd av lyckliga omständigheter (och så tvärt om när det gäller andra människors).
Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.
Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.
Att en soffpotatis inte presterar som en elitidrottare går därför att förhålla sig till helt rationellt, man kan till och med njuta av det med en rätt hälsosam distans. Soffpotatisen lyfter inte ett finger på väg mot idrottsidealet, och vet att det är den huvudsakliga anledningen till att den inte presterar i närheten av ett proffs. Det är inte jag, det är mina omständigheter.
Jag tror att om man frågar en idrottare som kämpar men aldrig någonsin vinner kanske man kan hitta något som påminner om det varje ung komplexfylld tjej känner i förhållandet till modellerna: det är inte mina omständigheter, tvärt om (jag kämpar ju som ett djur för att bli vacker/snabb), det är jag. Att som tjej inte ser ut som en modell är direkt personligt, ett personligt misslyckande i väldigt bokstavlig mening.
Leave your Comment