CONSPICERE

näsan

Daniel skriver om bilder och självuppfattning med anledning av Julias kroppsbilder och en studie som behandlar relationen mellan plus size-modeller och självkänsla. Den senare konstaterar att kampanjer med större bilder också skapar ångest, och att problemen uppstår inte i modellernas faktiska BMI utan i relationen mellan modellens och åskådarens BMI.

Jag är nog inte ensam om att spontant tänka att det blir lite av en oproblematiserande frågeställning att undra om bilderna på smala tjejer skapar ätstörningar och sen konstatera att bilder på plus-size orsakar lika mycket olust. Som om bilder på större kvinnor existerar i ett vakuum.

Artikeln som sammanfattar studien antyder att målgruppen för en plus size-annons inte antas vara smala kvinnor, så med andra ord är både publik och spelare en slags skönhetens division 2. Ingen överraskning där, men desto minde förvånande då att den inte gör mirakel för självkänslan.

Den diskussion som direkt blir mer relevant i förhållande till studiens slutsatser, men som är allt annat än ny: skillnaden på vad som är plus size och vad som är övervikt. Den första existerar bara i en helt konstruerad fantasivärld, den andra finns i verkligheten och kan betyda riktigt tjock. Hittepåvärldens plus size representerar verklighetens tjockisar ungefär lika ofta som dess fashionmodeller gör normalviktiga. Sällan blir det så uppenbart hur grotesk du är som när din bästa tidning, som aldrig har träffat dig, mer eller mindre blåögt uttrycker sin ödmjukhet inför sin mångfald av läsare genom: se, vi älskar dig fast du är tjock, illustrerat av en bild på Lara Stone.

Slutsatsen är dock inte att Dove gör fel, och egentligen inte Prada heller, men allt det här har lite karaktär av silade myggor. Precis som Daniel är inne på, och jag skrivit om många gånger tidigare, är det vi borde prata om det bisarra i att förhålla sig till tvådimensionella bilder när vi lever i tre.

Jag diskuterade det även så sent som i lördags med Michaela och Hanna. De lever på att i praktiken  framställa sitt tvådimensionella jag som verkligt genom att sätta det i ett närgånget, inbjudande, personligt sammanhang. Jag blev dock imponerad över hur mycket enklare de förhöll sig till bilderna av sig själva, alltså de fotografiska bilderna, än vad jag någonsin klarade av när jag bloggade mycket.

Hanna påminde mig om att jag i och för sig också har sparkat bakut, och haft integritet, när bilden gjorde så stora anspråk att den hotade mitt verkliga jag. Vi skulle ta pressbilder till starten av bloggen Fatale. Den bild fotografen valde ut, och som gänget var exalterade över, knäckte mig lite. Nog för att jag önskade mig en annan näsa, men något med ljuset hade plastikopererat mig, och jag upplevde det som ett rätt grovt övertramp (av ljuset, vinkeln, inte någon annan). ”Ni älskar bara den där bilden för att den inte ser ut som jag”, ska jag tydligen ha sagt.  Så hårt är det omöjligt att döma någon annan än sig själv, men jag är över det nu när jag blivit modern och inte längre föreställer mig att ett foto kan avslöja min (ruttna) själ.

Läs Flesh Wounds av Virginia Blum, först går ni ner er, men ni kommer ut friare på andra sidan.