Det här kändes ju sådär kul ett par dagar efter det här. Jean Charles, jag älskar ju dig, så du ska få en chans, för allt handlar ju egentligen om till vilken grad ikonklänningarna kan anses vara ikoniska. Någon stans kan jag lite känna att Obaman satte en ny standard, alltså en lägre, så att det definitivt uppfattades som en aktuell hyllning, eller till och med en uppmaning. Ikonen är mycket mer urvattnad än så, vilket gör klänningarna till den perfekta modesymbiosen. Men lovar att tills jag sett Ditto är det bara Nylon som känns sådär.
(Ni vet i Stil om modejournalistik och -kritik så sa Daniel Björk att han tycker att fler borde vara som Cathy Horyn, kritisk men med kärlek och positiv inställning till mode. Jag är inte en sån. Jag är kritisk, och ogillar modebranschen sett ur ett helhetsperspektiv. Det finns liksom inte så mycket glädje i mina recensioner. Linus är på Daniels sida. Glad på Twitter, arg i bloggen, säger han och läser helst twittern men tar sig igenom bloggen, och jag älskar honom jävligt mycket för det. Ibland ska man banna Rapport för att de aldrig visar några positiva nyheter, fast världen brinner. Fy fan för mig ibland. Tack gode gud för Linus och Cathy Horyn.
)
Det är rätt komiskt hur jag som typ hatade Stella McCartney för några år sedan, numer har slutat hänga på FashionSpot-låset på Prada, men sitter och uppdaterar helt frenetiskt på Stella-tråden. Ingenting och allt har förändrats. Jag tycker fortfarande att hon är förbannat tråkig, men tack vare att jag nu tvingats in i Stella-ville ser jag inte längre (/fortfarande inte?) rött utan är beredd att förbise den rätt grå uppsynen, och därför börjat uppskatta glimtar av fint skrädderi.
Fast i första hand handlar det om skorna, såklart. Det var Agnes (shit vad jag refererar till dig, men så är du ju också bäst) första fråga när hon fick veta att jag slutat med läder: har du även slutat med SKOR?
Ja lite. Men ser grymt mycket fram emot i höst när det verkar som att jag kommer få bunkra snygga pumps.
bild via fashionspot och från Love
Sen skadar det ju inte att sympatin som sagt fått en revival även för mig, och där passar Stella förstås in rätt bra, både formmässigt och sett till innehåll. Måste samtidigt erkänna att jag älskar lite i brist på alternativ. Men jag är nog i gott sällskap i alla fall, för det är ungefär vad jag inbillar mig att Margielas fanclub gör just i denna stund.
Och det är klart att jag fattar att det har med styling att göra. Men det är ju också sympatiskt att inte önska reaktion: vill ha vill va. Utan bara: så här är det. Eller kanske till och med: så här skulle det kunna vara. Om du vill, alltså.
(Och det är klart att jag dessutom fattar att mycket av det här är bullshit och önsketänk, men samtidigt: mode blir ju inte när man gör, utan när man skriver om/gör plocksidor. Så varför kan jag inte få skrapa ihop lite sympati?)
Det enda som kommer gå att ta i från den här säsongen (meaning, stört nog, kommande höstsäsong) hittills är typ: päls/fårskinn är jättepoppis. Och kanske lite loafers. Fatta hur mycket päls det kommer bli när varje trenduppslag ska fyllas med päls och flygarjackor (blandat med Pasteller från Paris).
Resten är otroligt otydligt. Alla är helt suddiga och ingen synkar med någon annan. Det närmaste jag kommer att kunna lokalisera något är någon slags tendens att vara lite off.
Tex:
Dries Van Noten
Jil Sander
Båda off, på ett väldigt lugnande sätt. Som Agnes skrev om Jil Sander: den minst inspirerande, men ändå skön.
Jag tänker mig att de känner sig vilsna och lite dränerade, och bara gör något. Kläder liksom. Lugnet. Det finns absolut inget hårt eller dikterande i tex Dries eller Jil Sander den här säsongen, ingenting för svårt och ingenting som skulle få New York-redaktörerna att se New Yorkiga ut på streetstylebilder från sopade och torra trottoarer. Och sätter man inte upp hårt, då får man inte hårt tillbaka i recensioner som säger: ”ofokuserat. Gör om, gör rätt.”
Det är som att pälsen är ett grepp för dem som fortfarande vill ge sken av att inte ha mjuknat. Provokativt per se, så himla gratis. För alla som inte fläskar på med djur ser så otroligt sårbara ut och jag tycker det är så sjukt sympatiskt. Jag hoppas att jag inte bara ser det för att jag har längtat efter det så länge (sympatin alltså).
Och en grej till. Här: vad som stod på lappen
Igår stog det i svenskan att 3D-glasögonen inte alls återvinns. Tur att jag sparar alla mina (återanvända kallas det). Därför extra spännande i måndags på Alice i Underlandet-premiären när jag fick en helt ny modell! Extra cool, typ extra Tron (på ett sätt den sjukaste filmen att göra om i 3D).
Annat bra med Alice är: ond, god och hjälte är alla kvinnor, varav en är vegan.
Klänning: Wunderkind, med horstövlar och vit skjorta.
Bilder från Ebba.
Ps. Kaninen – där för att se filmen eller rekvisita?
(Den här posten skrev jag utan att posta den för skitlänge sen, i höstas eller somras antar jag att det var. Av någon anledning hade jag berättat för Tanja om den. Nu påminde hon mig om det, och jag sa: jag lägger upp den så kan du läsa den, bara för att hon passade på att fråga något smickrande i samma mening.)
Jag slog upp senaste numret av Bon och fann för femtioelfte gången på ett par månader Beth Ditto som exempel på att modeindustrins skönhetsideal blivit mer tillåtande (i detta fall påstods orsaken vara lågkonjunkturen).
Detta har hänt: Indie/punk-stjärnan Ditto pryder omslaget på det nya hippa modemagasinet Loves första nummer. Spritt språngande naken visar hon upp sig i sina bilringars fulla prakt till en modevärlds enhälliga jubel.
Så gick det till när betet än en gång svaldes med hull och hår. Bakom metspöt sitter en ideologi med sina oförändrade ideal och agnar med alibin.
För det där med alibin är ett av de mest grundläggande metoderna bakom en effektiv propaganda. Tillåt sporadiskt ett avvikande inslag i ditt annars perfekt strömlinjeformade budskap så har du alltid något att täppa till kritikerkäftar med.
Har du tur behöver du inte ens argumentera för din sak längre. I det här fallet fungerade taktiken så effektivt att kritikerna helt enkelt bytte sida och stämde in i sången som reducerar en feministisk politisk artist till ett stycke kött. Ett större sådant än vad som är regel i branschen visserligen, men likväl ett stycke kött.
En snubbe jag känner var i Stockholm i helgen för att plåta streetstyle för ett amerikanskt modemagasin och frågade mig om jag kunde plocka ihop några vänner för ändamålet. Han betonade att de måste vara mycket vackra.
Jag är inte dum. Jag har sett bilderna som de tonåriga läsarna tillåts tro är slumpmässigt valda genomsnittstjejer, bara lite extra chica. Jag vet att snygg är ett kodord för 40kg på 180cm. Vilket jag givetvis lät honom veta, i samband med ett erbjudande om att jag skulle vaska fram ett gäng oslagbara tjejer som inte är stöpta i samma form.
Svaret blev att det är synd att det är en så ytlig bransch. Fick han bestämma skulle det inte se ut så, sa han och låtsades inte om att han faktiskt bestämmer och personligen har en sällsynt möjlighet att aktivt göra alternativa val som skulle kunna ge utslag.
”Kanske kan vi hoppas att Beth Ditto gör skillnad”, föreslog han.
Ideal-herravälde vs. mångfald. Femtiotolv – noll.
