CONSPICERE

synd

Det här kändes ju sådär kul ett par dagar efter det här. Jean Charles, jag älskar ju dig, så du ska få en chans, för allt handlar ju egentligen om till vilken grad ikonklänningarna kan anses vara ikoniska. Någon stans kan jag lite känna att Obaman satte en ny standard, alltså en lägre, så att det definitivt uppfattades som en aktuell hyllning, eller till och med en uppmaning. Ikonen är mycket mer urvattnad än så, vilket gör klänningarna till den perfekta modesymbiosen. Men lovar att tills jag sett Ditto är det bara Nylon som känns sådär.

(Ni vet i Stil om modejournalistik och -kritik så sa Daniel Björk att han tycker att fler borde vara som Cathy Horyn, kritisk men med kärlek och positiv inställning till mode. Jag är inte en sån. Jag är kritisk, och ogillar modebranschen sett ur ett helhetsperspektiv. Det finns liksom inte så mycket glädje i mina recensioner. Linus är på Daniels sida. Glad på Twitter, arg i bloggen, säger han och läser helst twittern men tar sig igenom bloggen, och jag älskar honom jävligt mycket för det. Ibland ska man banna Rapport för att de aldrig visar några positiva nyheter, fast världen brinner. Fy fan för mig ibland. Tack gode gud för Linus och Cathy Horyn.

)