CONSPICERE

blunda efter tjockisen om du aldrig skulle bli sedd i förra säsongens

(Den här posten skrev jag utan att posta den för skitlänge sen, i höstas eller somras antar jag att det var. Av någon anledning hade jag berättat för Tanja om den. Nu påminde hon mig om det, och jag sa: jag lägger upp den så kan du läsa den, bara för att hon passade på att fråga något smickrande i samma mening.)

Jag slog upp senaste numret av Bon och fann för femtioelfte gången på ett par månader Beth Ditto som exempel på att modeindustrins skönhetsideal blivit mer tillåtande (i detta fall påstods orsaken vara lågkonjunkturen).

Detta har hänt: Indie/punk-stjärnan Ditto pryder omslaget på det nya hippa modemagasinet Loves första nummer. Spritt språngande naken visar hon upp sig i sina bilringars fulla prakt till en modevärlds enhälliga jubel.

Så gick det till när betet än en gång svaldes med hull och hår. Bakom metspöt sitter en ideologi med sina oförändrade ideal och agnar med alibin.

För det där med alibin är ett av de mest grundläggande metoderna bakom en effektiv propaganda. Tillåt sporadiskt ett avvikande inslag i ditt annars perfekt strömlinjeformade budskap så har du alltid något att täppa till kritikerkäftar med.

Har du tur behöver du inte ens argumentera för din sak längre. I det här fallet fungerade taktiken så effektivt att kritikerna helt enkelt bytte sida och stämde in i sången som reducerar en feministisk politisk artist till ett stycke kött. Ett större sådant än vad som är regel i branschen visserligen, men likväl ett stycke kött.

En snubbe jag känner var i Stockholm i helgen för att plåta streetstyle för ett amerikanskt modemagasin och frågade mig om jag kunde plocka ihop några vänner för ändamålet. Han betonade att de måste vara mycket vackra.

Jag är inte dum. Jag har sett bilderna som de tonåriga läsarna tillåts tro är slumpmässigt valda genomsnittstjejer, bara lite extra chica. Jag vet att snygg är ett kodord för 40kg på 180cm. Vilket jag givetvis lät honom veta, i samband med ett erbjudande om att jag skulle vaska fram ett gäng oslagbara tjejer som inte är stöpta i samma form.

Svaret blev att det är synd att det är en så ytlig bransch. Fick han bestämma skulle det inte se ut så, sa han och låtsades inte om att han faktiskt bestämmer och personligen har en sällsynt möjlighet att aktivt göra alternativa val som skulle kunna ge utslag.

”Kanske kan vi hoppas att Beth Ditto gör skillnad”, föreslog han.

Ideal-herravälde vs. mångfald. Femtiotolv – noll.