CONSPICERE

ibland räcker dagens datum som minsta gemensamma nämnare

Varit på sista föreställningen av Mefisto – en karriär på Stadsteatern. Samtidigt på internet. Det bor en djävul i oss alla men shit, Lady GaGa är Klaus Manns Mefisto.

Historierna om Terry Richardson bevisar samma sak som modellerna som är för smala för sitt och andras bästa. Och det är att för att jobba med mode internationellt, kanske i första hand på magasinen, så måste man göra sig av med sin ryggrad och förmå sig till att upphöra att betrakta 16-åriga tjejer med höga käkben och putmun som människor, och istället odla myten om dem som utomjordiska väsen/insekter utan personlighet eller egen vilja.

Kommentarsfälten hos både Jezebel och Rodeo undrar: hur naiva är ni för vilka detta kommer som en nyhet? Jag undrar: hur naiva är ni som tycker att det naiva ligger i att inte fatta att Terry Richardson är ett freak?

Man kan typ inte kräva att konsumenten ska göra koppling till snuskgubbe ens om de ser bilderna på när han runkar på modellerna och gör tummen upp, för han är sanktionerad av Vogue. Det är så Knutby, fast mycket dyrare. Och det betyder att bild ses som inte mer än bild och bild är konst, i verkligheten vill han säkert inte ens ha sex med dem, men han gör det för provokationen.

Man kan däremot anta att de som faktiskt är uppdragsgivare till bilderna som tas mellan runkpauserna gör den kopplingen, de känner Terry och Terry pratar gärna om sina preferenser. Betyder det att vi kan göra slut på den här diskussionen genom att säga: det är redaktörernas ansvar? Eller betyder det inget mer än att redaktörerna är människor som valt bort sin moral till förmån för en jävla massa makt?

Jag går på den andra linjen. Vilket betyder att vi inte kan lita på branschen (i vilken magasinen ingår), inte när det kommer till pervon, och inte när det kommer till BMI. Ni som inte är förvånade kan rikta om era laserstrålar från dem som är det och så kan vi alla, oavsett tidigare insikt, tillåta oss att reagera jävligt starkt på de motbjudande historierna om såväl självsvält och hjärtinfarkter som maktmissbruk och övergrepp.

mitt kvinnliga öga

Blev så provocerad av att det kändes snuskigt att sätta en brosch där, vilket såklart bara gjorde det desto vackrare. När jag inte trodde det kunde bli bättre döpte Linus den till ”mitt kvinnliga öga”. Purrr-purrrrrr..

Buren på födelsedagsfest hos Hanna i lördags.

här är vi

(Snygga, grymma tjejer i hela norden united. Whynotblog, Wigertstil och Signe. Alla lika fina på sitt sätt. Och så jag, som är fin på deras.)

rookie mistake

Jag gjorde något väldigt orutinerat här om månaden när jag misslyckades med att känna igen en modebloggsklänning när jag såg den, och så köpte jag den. Vilket jävla blåbär. Nu i efterhand är det så skrattretande uppenbart, men då hade jag varit så utanför hela den här världen att tanken aldrig ens slog mig att det är en faktor man måste ta hänsyn till när man ser något snyggt. Inte för att man inte vill ha en modebloggsklänning, det vill jag verkligen ibland, men det är så viktigt att vara medveten om det. Som den gången jag hade spetsklänning med en hudfärgad spetströja under och hudfärgade spetsstrumpbyxor mitt under västa spetshysterin 2008, och folk bara: ”ooooh spets, fan vad fashion. höhö”. Och ja bara: ”Japp. Jag vet”. Cred (Filippas modeoffer-filosofi två varv till).

Hela den här amatörmässiga förvirringen bidrog även till att jag helt missuppfattade vilka värden den är laddad med och hur man ska ha den på sig. Jag gjorde en (ändå inte helt irrelevant för en outsider) koppling till Carin Westers hellånga svartvitrandiga från 2007 (?), alltså nästan bondromantik. Så föreställde jag mig också att jag skulle bära min Extreme Stripe släpandes så att den trasas, och den skulle vara blöt nedtill också. Uppenbar rip från en Ralph Lauren-kampanj som jag hade på väggen i mitt flickrum. Modellen står i den där längre än fotlånga vida denimkjolen i en bäck (den kjolen alltså, mer rätt än ord kunde beskriva. Samma kjol som den djupt besviken Tommy Hilfiger hittade i dottern Allys garderob i ett avsnitt av hennes MTV-program. Det älskar man ju. Svek – det är cravings). Som ni kan förstå är det här värderingar som inte på något sätt har att göra med modebloggare i Acne våren 2010.

(Har letat förgäves efter RL-bilden på nätet, om någon har den maila mig jättegärna (sofia (at) conspicere.se), nostalgivärde!)

glad för det lilla

En feministisk vegan med pojkvän och heltidsjobb. Agressiv och någorlunda manodepressiv. Sist hon öppnade en Vogue var 2008.

Det är mitt i vintern. Hon ska skriva en modeblogg.

skövla eller krama/karma

Det verkar vara ett så enkelt val: att skövla eller att krama träd. Att bära mink eller att bära får. Hur blev det så?

På Rodeo gjorde Karolina en intervju med Filippa och Emma där svaren, men inte frågorna, snuddar vid den kanske mest intressanta aspekten av fårskinnspälsens position i vårt kulturella, och numera modemässiga, medvetande.

Emma säger till exempel om sin fårpäls: ”Det är skönt när man har pälsen på insidan (tydlig metafor!), som det brukar vara på fårskinn. Där gör den faktiskt nytta.” och ”minkpäls signalerar att bäraren tror sig vara naturens härskare. Fårskinnspäls känns mer sympatiskt på så sätt, vilket jag tror ligger i tiden.”

Jag vet inte om jag tror det ligger i tiden, även minkpälsen är stark just nu (i vinter gick pälspriserna upp med 35% som följd av den enorma efterfrågan). Men känslan är förstås helt riktig. Hippies bär fårskinn, inte päls. Det är lite bisarrt, självklart är det stor skillnad på hud från djur vi äter och hud från djur som bara blir päls, men ingen skulle väl säga att ens läder och päls är något annat än gradskillnader.

Hej alla ni som var originalhippies, hur tänkte ni?

humor/konst

Skrev på twitter att humor vore om det visade sig att Maison Martin Margiela inte alls stod utan Margiela själv, med tanke på hur överdrivet dåligt jag tycker att det börjar bli. Det var mest lite hårt, nästan taskigt, men okej på twitter (dock inte lika när det nu även står på bloggen, fortfarande flyktigt, men lite mer bestående. Känslan av internetmoral är relativ).

Men nu kom jag på en annan grej som faktiskt är humor på riktigt. Och det är att visnings-konceptet är så begränsande att det blir konceptuellt att klä på modellerna kläderna de ska bära.

Om man nu ser sig själv som konstnär, varför accepterar man så rigida ramar? ALLT som visas på modeveckorna är högsta gradens kommersialism, det är omöjligt att vara avant garde om man är en del av institutionen, vilket det krävs mycket för att inte vara om man ändå väljer att bokstavligen visa på podiet som den byggt upp. Mycket mer än det här. (Rätt tuffa krav, jag vet, och det gäller såklart inte bara mode. Tavelduk och teaterscen liksom, släpp sargen.)

iiiiih

Kolla på det här!! Jean Charles de Castelbajac A/W10

Exakt vad som var tanken bakom den här dressan för bara någon vecka sen. Med så kort varsel (en lunchtimme) gick det inte att få tag på, men vad jag var ute efter var att att använda typiska pälsdjur som axelklaffar. Räven fick duga för den kvällen, men lite för stor för att ha en på varje, så planen har hela tiden varit att fortsätta leta efter mindre gosedjur att sy på en rätt plain svart finstickad klänning, helst minkar.

Nu är Bambi inte den vanligaste ingrediensen i päls, men ändå. Det här är nästan bättre rent konceptuellt. En värdig favvo efter hundtröjan.

För allt Bambi i kollektionen är fantastiskt. Jag spyr på Chanels fuskpäls (och repriseringen av domedagsisen från AW07) . Men djuren är en del av JCDC, och vanligtvis vimlar det ju av twistade fuskpälsar, men nu när alla fluffar till det i oändlighet har fuskpälsen blivit ett skämt istället för ett alternativ, och då är det dags att ta pastichen/ikonen ett varv till.

Och antar att det är det här som är Beth Ditto? De är ju vänner, gör det lättare att acceptera. Måste tänka lite på om jag borde omvärdera hennes närvaro i modet snart. Det finns viss humor i att sätta henne som ikon på en skinny bitch. Och medeltidstemat på kollektionen gör det onekligen mer ikoniskt än vad jag tyckte att legotemat gjorde med Obama.

McQueen AW 10/11

Det här kan jag inte säga något argt om, det finns en trygghet i perfektionister. En annan form av lugn. Otroligt ståtligt, men uppenbart inte komplett. Fjäderkappan kommer ju gå till historien.