CONSPICERE

360°

Dammsuger som vanligt efter förklaringar, välkomnar ironi och underliggande kommentarer med öppna armar, finns de där, då kommer jag hitta dem, hellre fria än fälla osv.

Albin kommenterade hos Agnes och skrev: är det inte en kommentar till de rådande idealen?

Jag tillät mig tänka det en stund också, det är bara i Ann-Sofies klänningar vi någonsin kan se och bli skrämda av de där utstickande revbenen, de får en avslöjande dimension (vanligtvis täckta i verkligheten och tuschade på bild).

Men även det skulle innebära att Ann-Sofie, ett helt varv senare, var tillbaka där vi alla började. Att använda sig av anorektiska modeller för ett statement om anorektiska modeller? Att använda sig av den här och den här tjejens eventuella sjukdom för att göra en poäng? Det speglar en syn på modeller som verktyg och inte människor, den är exploaterande och anledningen till att det är helt ok/önskvärt att de dör framför våra ögon (och smittar desto fler, som vi aldrig ser).

Två skolor – modellen som klädhängare (i stort sett alla, se Viktor & Rolf – kommenterar eller är urexemplet? Vet inte men lutar åt nr.2) och modellen som exempelbärare (undantagen, tex John Galliano, Betsey Johnson). Inte för att den ena är fetare än den andra, men jag vet vilken jag tycker är mer sympatisk.

Ps. Utöver det framkallade den här castingen (med antagandet att den hade en poäng, vilket vi egentligen borde anta att den inte har, designers tänker inte, journalister gör det åt dem) min Californication-allergi (smartness + bröst i ett = något för alla → anorexiakommentar + smala modeller = något för alla, alla glada) (som här.)