Imorgon ska jag och Ebba på premiären av Alice i Underlandet. Hon lär ha sitt på det torra eftersom jag misstänker att hennes snubbe kom hem från NYC med det här igår.
Tänkte spontant det här eller det här men med tiden blir man lite mer raffinerad än så. Helena Bonham Carter-drottning, såklart.
Den här med vit skjorta under och horstövlar. För jobbigt? För mycket? Kanske inte blå ögonskugga ändå.
Så här löste vi (alltså ni och jag) det sist, i torsdags på Dashas med rysstema.
På gott och ont handlar höstsäsongen 2010 om modellerna. Några få – från de ännu inte tuktade till de så väletablerade att de faktiskt har makt att välja - kramas för att de uppfattas få dem som gör som de alltid gjort (eller snarare: gör det lite värre för varje säsong) att framstå i dålig dager.
Problemet är förstås att det kommer vara just så: a/w 2010 handlar om modellerna. Just nu är grejen: lite mindre fascistisk skönhetssyn. Vilket med logiken blir en totalt innehållslös trend, och om ett år, klyscha.
Dock avlivar det en skrattretande, men ändå helt ofattbart ihärdig (tack vare alla blasé modemänniskor – jag vill bara ta er om axlarna, ruska om er riktigt riktigt hårt och i era ansikten bara: hej stenmänniska, du glömde ditt samvete!!!!!!) klyscha. Ni vet den där om att det inte går att ha modeller som inte praktiskt taget är döda, för att provkollektionerna är så små.
Och en annan liten grej apropå det, folk verkar bli provocerade av Mark Fast-klänningarna för att de ”ser för små ut” på de större tjejerna. Säger något om hur minimalt intresset i praktiken faktiskt är för att välkomna förändring, hitta på fantasifel på den som gör rätt (Jag känner igen det, finns hos mig själv ibland. Ett väldigt osympatiskt drag, starkt relaterat till ängslighet). Nej, det är inte storlekarna det är fel på, kläder på kroppar lyder inte skalenligt. Hos Mark Fast är det svart på vitt: samma klänning sitter olika på olika kroppar. Jättesvårt att acceptera att problemet inte är kläderna utan hur man ska se ut i dem – smal. Även om man inte är det.
Vilket leder mig till: Prada. Jag mår illa av att läsa att modellerna skulle vara annat än helt vanliga jävla modeller. Däremot är det skönt att de är helt vanliga jävla modeller i den lite annorlunda bemärkelsen att flera av dem är smala snygga tjejer, och inte vrak. Kollektionen är dock lite befriande eftersom att den (och det här kan nog vara en bidragande anledning till att så många uppfattat helt vanliga jävla modeller som kurviga) inte lyder fashion-lagen om att ett plagg inte får addera vikt. I Pradas a/w 10 ser man sensationellt nog större ut än man är.
Fast så tänkte förmodligen inte Miuccia. Hon tänkte nog mest på två tre 60-talsstereotyper. Igen.
Det blir en räv på axeln. Tack Franco-boy.
Kan någon hjälpa mig att få tag på i princip vad som helst från Jean Charles de Castelbajac eller annat som kan gå under etiketten pälspastisch till imorgon? Viktigt att det inte är fuskpäls. Eller djur, naturligtvis inte djur.
Tänk:
Och allt det här.
Dammsuger som vanligt efter förklaringar, välkomnar ironi och underliggande kommentarer med öppna armar, finns de där, då kommer jag hitta dem, hellre fria än fälla osv.
Albin kommenterade hos Agnes och skrev: är det inte en kommentar till de rådande idealen?
Jag tillät mig tänka det en stund också, det är bara i Ann-Sofies klänningar vi någonsin kan se och bli skrämda av de där utstickande revbenen, de får en avslöjande dimension (vanligtvis täckta i verkligheten och tuschade på bild).
Men även det skulle innebära att Ann-Sofie, ett helt varv senare, var tillbaka där vi alla började. Att använda sig av anorektiska modeller för ett statement om anorektiska modeller? Att använda sig av den här och den här tjejens eventuella sjukdom för att göra en poäng? Det speglar en syn på modeller som verktyg och inte människor, den är exploaterande och anledningen till att det är helt ok/önskvärt att de dör framför våra ögon (och smittar desto fler, som vi aldrig ser).
Två skolor – modellen som klädhängare (i stort sett alla, se Viktor & Rolf – kommenterar eller är urexemplet? Vet inte men lutar åt nr.2) och modellen som exempelbärare (undantagen, tex John Galliano, Betsey Johnson). Inte för att den ena är fetare än den andra, men jag vet vilken jag tycker är mer sympatisk.
Ps. Utöver det framkallade den här castingen (med antagandet att den hade en poäng, vilket vi egentligen borde anta att den inte har, designers tänker inte, journalister gör det åt dem) min Californication-allergi (smartness + bröst i ett = något för alla → anorexiakommentar + smala modeller = något för alla, alla glada) (som här.)
Sneglar på tribal armbands. Eventuellt på mig själv men ännu bättre, tänk typ Agnes eller kanske Carolina med en tunn fin runt ena armen. Det kommer bli något (och jag blir så jävla trött på er om ni läser in ironi i det här, sluta spotta för fan och se den för vad den är. Blir man jätteprovocerad kanske man ska gräva lite i vilken typ av förakt det bottnar i).
Calle skejtare from sofia dahlén on Vimeo.
Jag får en sån kick av det här.
När min lillebror åker till fryshuset och skejtar hattar han i 2,5 timmar. Jag vet inte riktigt vad hattar är men jag har förstått det som att man inte riktigt kommer framåt.
Om man skulle fråga honom varför han inte åker i pipen så skulle han svara att han vill hatta för att det är det roligaste han vet, för att han inte vill glömma hur man gör och då och då åker han ändå i pipen.
Som modell får man vara precis hur tunn man vill. Egentligen ska man vara tunnare än man vill, eller i alla fall ville, innan man blev anorektiker och hjärnan började krympa för varje tugga man inte tog.
När BMI:t hos modellerna går mot noll och de börjar dö, blir det ett jävla liv om man lägger sig i. Förlåt. Ett jävla liv är att ta i, i första hand drunknar det (det är magasinen, det är provkollektionen, det är bögarna, det är tjejerna, det är folket, fast det är iofs aldrig fotografen)
När BMI:t hos backhoppare går mot noll och de börjar se ut som dödskallar om kinderna tillkommer paragrafer. Det lärde jag mig på nyhetsmorgon igår: när backhoppningen under 2005 konfronterades med påståenden om att sporten främjar anorexia, så infördes helt enkelt ett minimum. Som backhoppare får man inte ha ett BMI under 18,5.
Jag har alltid sagt att den här perversa branschen behöver en åldersgräns. 18 år är en milstolpe vi är bekanta med, det är inte provocerande att hänvisa till att någon är ett barn och därför får hon/han inte. Är man 17 år är man till exempel ett barn, och det ska inte ens Vogue få fingra på.
Så hur ska vi ha det? Ålders- eller BMI-gräns? Säg till fort för imorgon börjar det gälla, det blir det, det andra eller döden.
*jag skulle äta, om jag bara inte blev så äcklad (bild)
Insåg när jag var på cats (cats!) hur konventionell film är. Det märks när man är på cats på cirkus och det kommer katter från alla håll, de kommer ovanifrån, från höger, från vänster, bakifrån men inte framifrån, och man för kan en gångs skull inte kan vara säker på att man inte missar det viktigaste.
Saker som inte imponerar på mig: när den dominerande kulturen kitschar loss på uttryck som för de flesta som inte är medelålders och högt ansedda inte är ”fenomen” utan helt naturliga medel. Typexempel: internet, Meisel Pic i Vogue Italia december 2009. Att det ska vara så svårt att fatta att hela grejen är att ni inte behöver ge ert tillåtande till dess existens (ni är humor, och snart är ni borta för alltid).