CONSPICERE

Bananer, fast inte så många

Bananas!* blev mitt stora söndagsnöje. Utan att ha sett filmen, men varit insatt i debatten, har jag ändå tyckt att det är lite onyanserat hur ointelligent Doles stämning av den svenska regissören och det svenska produktionsbolaget är. Dålig PR för Goliat, förstås, men man bör inte underskatta folks korta minne, och inte heller stora företags medvetenhet om folks korta minne.

Efter filmen är jag åtminstone till hälften i nivå med debatten. För hur kommer det sig att världens typ största bananbolag riskerar sitt skinn för en film som bara delvis handlar om bananarbetare, än mindre bananer, däremot en stor bit om en enskild mans drömmar om att gå till historien. Och allt detta ur en imponerande objektiv synvinkel. ”Köp bara kravbananer!”, skrek någon i biopubliken när eftertexten började rulla. Men den uppeldade stämning som en svartmålning hade kunnat orsaka var det knappast tal om.

Å andra sidan, till andra hälften står jag kvar. Bananas har kommit att bli en debatt om yttrandefrihet och dokumentärgenren. Doles strategi skulle kunna ha varit att ta smällen att då och då börja associeras till vad man menar när man pratar om läskiga stora företag för att slippa prata bananer.

Men det skulle även kunna vara att ta det ett varv för långt. Hur som helst, för att prata om filmen och inte företaget. Den är riktigt bra, och porträttet av Juan ”Accidentes” Dominguez är en anledning lika god som någon att göra dokumentär. Dessutom har jag under hela hösten varit djupt imponerad av den enmansshow som tagit den så långt och förstås uppriktigt berörd av Fredrik Gerttens utsatthet.