Det skrivs om ett tyskt underklädesmärkes ”heta” reklam och det finns förstås problem med den. Problemet är dock inte att den inför en konservativ tittare är kontroversiellt sexualliberal, att provokationer skulle kunna ha potential att vara onödiga eller att vi tvingas revidera vår föreställning om slöjbärande kvinnor (det sistnämnda vore ju förstås inte ens ett problem, om än lite obekvämt).
Problemet är att företaget inte gjort sin research. Niquab och burka har ingenting att göra med asexualitet. I den funktion den tillskrivs av mer eller mindre extrema, att hålla kvinnan bakom slutna väggar även när hon lämnar hemmet, ingår en syn på vad kvinnan ska vara exklusivt inför sin make (sexig) och dessutom att andra män behöver skyddas från hennes egenskaper som kvinna. Reklamfilmen, som leker med samma tanke som talibanregimen (exklusiv sexualitet bakom stängda dörrar), har därför inget av den där spännande twisten den utger sig för att innehålla. Ingen aha-upplevelse och ”oj här var det visst jag som hade förutfattade meningar”.
Jag har inget emot att reklam blir politisk (varför skulle man ha det?), men den här är en falsk problematisering av vår syn på muslimska kvinnor som sexuellt kuvade. ”Sexighet för alla” my ass. Inte för att jag tror att Liaison Dangereuses intention var att bli politisk i någon slags islamistisk bemärkelse, men vilken frigörelse inbillar man egentligen sig ska ske inom ramarna för en symbol vars funktion är (om än inte för alla i praktiken) att begränsa?
För den som väljer att bortse från politiken helt och hållet tror jag dessutom att den förstås riskerar att bli exotiserande (fast just det är väl ett fullt medvetet drag från företagets sida. Klassikern, ”smart” + naket för att nå både den som tänker och den som bara vill bli lite kåt).
1.
2.
3.
4.
5.
1. Varit på tv-spelsrelease och fått berättat för mig hur svårt något kan vara som jag annars hade tagit för givet (jfr. 5.); det krävs ett geni för att koppla ihop x-boxkontroller och radiostyrda bilar 2. Varit på Stockholm Open och inte blivit så särskilt besviken över en skadad arm 3. Varit på Stockholm Open-fest med mitt livs första chokladfontän 4. Varit en av två av de sista som fick äta Färgfabrikens pannkaksbuffé på ett tag 5. Varit på Ola Pehrson-retrospektiv och sett analogt bli digitalt, men även digitalt bli analogt och mycket mycket mer än så, vilket man kan göra till den 8 november.
Vi var på fest i BB-flaggskeppet och drack öl och fick kalsonger och trosor, upplagt för spontana kärleksrelationer (och långvariga).
Bananas!* blev mitt stora söndagsnöje. Utan att ha sett filmen, men varit insatt i debatten, har jag ändå tyckt att det är lite onyanserat hur ointelligent Doles stämning av den svenska regissören och det svenska produktionsbolaget är. Dålig PR för Goliat, förstås, men man bör inte underskatta folks korta minne, och inte heller stora företags medvetenhet om folks korta minne.
Efter filmen är jag åtminstone till hälften i nivå med debatten. För hur kommer det sig att världens typ största bananbolag riskerar sitt skinn för en film som bara delvis handlar om bananarbetare, än mindre bananer, däremot en stor bit om en enskild mans drömmar om att gå till historien. Och allt detta ur en imponerande objektiv synvinkel. ”Köp bara kravbananer!”, skrek någon i biopubliken när eftertexten började rulla. Men den uppeldade stämning som en svartmålning hade kunnat orsaka var det knappast tal om.
Å andra sidan, till andra hälften står jag kvar. Bananas har kommit att bli en debatt om yttrandefrihet och dokumentärgenren. Doles strategi skulle kunna ha varit att ta smällen att då och då börja associeras till vad man menar när man pratar om läskiga stora företag för att slippa prata bananer.
Men det skulle även kunna vara att ta det ett varv för långt. Hur som helst, för att prata om filmen och inte företaget. Den är riktigt bra, och porträttet av Juan ”Accidentes” Dominguez är en anledning lika god som någon att göra dokumentär. Dessutom har jag under hela hösten varit djupt imponerad av den enmansshow som tagit den så långt och förstås uppriktigt berörd av Fredrik Gerttens utsatthet.
Ikväll var jag på premiären av 8 fantastiska minuter av Rodebjers manliga sida. Herr Rodebjer ger intryck av att vara en karlakarl, både till utseendet och till sättet han vid första anblick verkar vara ute på vägarna påminner han om huvudrollen i en film jag just jobbat med, Fräls oss ifrån ondo. Det är inte så smickrande.
Men Herr Rodebjers röst brister när han skriker sina, inte avgrundsvrål, utan verser. Kom får jag ta dig, hålla om dig i mina armar, eller: Jag har seglat över haven, jag har sett varenda hamn... Precis som vi i publiken verkar han uppfatta den suggestiva stämningen, och precis som jag blir han skrämd av trollen.
Filmens, som film och inte kampanj sett, kanske största behållning är luftgroparna mellan det där klassiskt häxläskiga och det larviga. Man blir för en kort sekund lämnad i ett vakuum som framkallar ett nervöst men ändå ärligt skratt, inte bara av lättnad, utan mycket varmare än så.
Filmens, som kampanj och inte film sett, styrka är allt från konceptet till den oändliga snyggheten. Man behöver inte göra kläder för snubbar för att ha en tydlig manlig profil som komplement för ökad förståelse av varumärket. Speciellt inte om man till våren planerar att börja smyga in en herrkollektion.
Regissör är prisbelönta reklamfilmsregissören Mattias Montero, redan nu kan man se filmens första halva på Style.com och imorgon har den premiär i sin helhet på Rodebjers hemsida.
I år får för första gången någonsin en kvinna nobelpriset i ekonomi sedan det instiftades för 40 år sedan. Studio Etts John Crispinson väljer att föra diskussionen ur den intelligenta vinkeln: är det kvotering, eller är hon värd det?
Eller, det är inte ens en vinkel, det är den exakta inledande frågan.
”Allra först, det är den första kvinnan som får det här priset sedan det instiftades 1968, är det politisk korrekthet eller är hon verkligen värd det?”
Inte ens den positiva särbehandlingens mest paranoida motståndare är väl så konspiratoriska att den spontana reaktionen på utfallet en fyrtiondel kvinnor är: kvotering?
Wookat pumpa
Att ha för många val håller på att bli mitt fall. Det skulle kanske kunna bli en anledning till att ge mig sparken. Det skulle kanske kunna isolera mig från hela min sociala värld.
Varje dag jag sovit i lägenheten där jag har alla mina kläder går jag till jobbet övertygad om att jag är kroniskt deprimerad, inte ens bara deprimerad.
Det finns ingen glädje i mycket kläder, det finns bara glädje i nya kläder eller möjligtvis vanliga kläder.*
Jag har alltid något att ha på mig i den andra lägenheten där det bara finns ett enda par byxor och bara en enda tröja (och den är smutsig). Jag har aldrig något att ha på mig i lägenhet där det finns kläder för säkert 100 000 kronor.
Jag tänker mycket på hur jag skulle kunna hjälpa mig själv, men av min kille har jag redan fått en lapp med den enkla instruktion som är lösningen på allt.
*Det finns även glädje i lånade kläder.
Sista bilden tagen av Parisa, LV-kollektionen här
Det är en sak när något betydelsefullt sätts på prov eftersom det får små olustiga konsekvenser. Något helt annat när det maximalt utbytbara kommer med olycka.
Enda anledningen till att jag inte kommer att kunna fortsätta använda min värmeskyddsspray är att det blir så halt på golvet av den att min älskade älskade kille ramlar och slår sig.
Jag vet inte hur någon människa skulle kunna hantera meningslösheten i det. Det har ju ingen som helst inverkan på hur jag kommer att fortsätta leva mitt liv i det stora. Men, vilken ska jag ta istället?