modebrott
Vi (som läser DEMO) har redan konstaterat att modet är tacksamt för de religiösa symbolernas laddning. Man närmar sig gärna från alla tänkbara vinklar, men från den motsatta sidan finns inte riktigt samma välvilliga inställning.
Tillknäppta modevisningar är visserligen den senaste amerikanska kyrkliga trenden när det gäller att komma i kontakt med svårkonverterade tonåringar, med modets föränderliga natur strider mot mångas uppfattning av bibliska värderingar. Det finns en förutbestämd tendens att tolka krucifixen på den vanligare sortens, mindre modesta, catwalk som provokationer snarare än närmanden. Det gäller även när de har en ödmjuk intention, som i fallet Riccardo Tisci som jag i artikeln tar upp som exempel på en ny tendens.
Och när ödmjukheten är den rådande trenden från modets sida får religionen själv som uppgift att (om än i vissa fall ofrivilligt) fylla den ironiska kvoten. Marknaden för kläder med religiösa budskap är växande, men t-shirts med tryck som ”Fairway To Heaven” från fyndiga Christianitee Golfwear är svårburna för en i hög grad sekulariserad modern individ. Det är nog dags att sluta fräsa att radband inte ska bäras som halsband och fråga sig om det kanske är i det egna lägret, och inte på Milanos modevecka, det största kristna modebrottet begås.
