”Undrar om det blir några stickade koftor för dagmar, höhö” larvade vi oss innan visningen. Tji fick vi när det dröjde säkert åtta utgångar innan man såg något stickat över huvud taget. De tjuvstartade med den där förflyttningen redan våren 2008 med storhiten skinshortsen och de verkar bekväma i tuffdagmar. Koftorna finns förstås fortfarande där och det stickade har inte glömts bort utan utgör en stabil grund för vad vi förmodligen i slutändan får se i butik.
Jag koncentrerade mig mycket på de smala svarta benen, vilket på något sätt kanske är lite orättvist, men ialla fall. Med dragkedjor längs hela yttersidan, med små western-aktiga hål och nitar vid vaden och förstås finast av allt de transparenta rynkade byxorna. Som alldeles för stora nylonstrumpor!
Det har varit en del höga hår under dagarna, 60-tal typ, och det öppnade på Dagmar upp för en variant av den numer klassiska Stockholms-stylingen; scarfen runt huvudet. Local firm hade visserligen redan visat hur man förhöjde den (bokstavligen) genom att placera den ovanpå en liten hatt, hos dagmar fungerade de höga sviryggarna som stoppning. Det blir en lite mer exotisk än stockholmsbloggig känsla då, speciellt bakifrån. Inspirationen kan mycket väl ha kommit från en under tidigare modeveckor frekvent Berns-besökare, Diane Pernet.
Och appropå modebloggare så är ju Dagmar ofta deras favorit bland de svenska märkena. De lyckades fint med leopardmönstret på aprikos grund, speciellt i jumpsuiten och uppblandningen med andra print, och jag tänkte (även om det förstås är en helt annan stil) på Balmain vars leopard varit höstens största modebloggshändelse typ.
Annat fint var ett print, som jag tippar att Dagmar kan ha gjort själva, vet att de brukar tycka det är roligt när resurserna finns, som plockade upp essensen i märket på något sätt. Färgerna och mönstret påminde om det på etiketterna och i loggan, en slags logoklänning skulle man kunna säga.
Och det var väl typ allt jag hade att bjuda på från höstkollektionerna 2009 än så länge. Kan i och för sig nämna att jag, liksom precis alla andra, är smått förkrossad över att Dårvik inte kommer att sälja kläderna hon visade, utan att kollektionen tillverkats som ett snyggt sätt att visa upp smyckena som är hennes huvudsakliga fokus. Men enligt Agnes ska de i alla fall gå att beställa o man som privatperson kontaktar designern, så helt kört är det inte.
Det är förresten ett hopplöst orka ibland det där att skriva om alla kollektioner. Jag pendlar med att tycka det är skitkul ur en ganska narcissistisk synvinkel att få babbla och hitta på massa om influenser som man egentligen inte har någon aning om, till att bara vilja visa upp mina bilder som ibland blir fina till att tycka att allt är ett stort jävla waste. Men den här gången gav jag mig fan på att ta mig igenom allt och konstaterar vi i efterhand att det var waste så tänker jag inte hålla det emot er om ni inte läser. Jag tror att jag kan konstatera att jag hade tyckt det var ointressant om det inte var jag som skrivit det.
Det rådde skilda meningar om Hopes höstkollektion, många har bloggat lite uttråkat men jag tyckte att den var stark rakt igenom, tillsammans med Diana Orving min favorit. I grunden låg en utomhus-känsla med hänvisningar till arbetarklädsel. Och det blev väldigt verkligt. De dubbla vida skinnkjolarna till skinnbyxorna var fantastiska, inspirerade av Parisjapanerna (Yamamoto!) och speciellt effektfulla i det tvättade bruna skinnet men kanske mest realistiskt i svart.
De veckade kjolarna på både herr och dam vars midja inte når hela vägen runt utan lämnar ett hål för ena benet har refererats till som halvkiltar (prada!), men de blev åtminstone för mig en del av hela arbetarkänslan, som förskinn typ. Och så givetvis förklädesklänningen i ovan nämnda bruna skinn med nylonhängslen och bar rygg. Det är något primitivt över båda förklädesvarianterna som jag gillade.
Och halvkjolarna, eller vad vi nu ska kalla dem, är dessutom ett av exemplen på hur bra Hope tacklar att visa dam och herrkollektionen tillsammans. Det ger ett väldigt tydligt intryck att i stället för att skilja dem åt verkligen utnyttja att de vuxit fram tillsammans och väva ihop dem inte bara i utgångspunkten som hos Hope alltid är herrskräddat och kappor utan även genom konkreta unisexelement som halvkjolen och inslagen av kontrasterande material och färger hos både dam och herr (tex skinnklädda bröstfickor eller de orangea pälskragarna).
Det råa kala rutmönstret var fantastiskt, och prickarna likaså (Kawakubo!). Känns som att Svenska märken ofta valt att använda en knallig signaturfärg men de har lyst (sic?) med sin frånvaro. Hope visade i och för sig lite gult (och lite rosa?), men av någon anledning la jag inte märke till det förrän jag tittade på bilderna efteråt.
Nu spådde jag visserligen här om dagen att Hope var en av alla som inte skulle få några skor sålda eftersom modellerna gick direkt på golvet och inte på någon upphöjning vilket fick som följd att det var omöjligt för majoriteten av alla i den propfulla salongen på Berns att se några skor över huvud taget. Riktigt så illa kommer det garanterat inte bli, både den superrundtåade platta skon och de grymma ponnyhårsstövlarna med fyrkantig tå som enligt Ann och Stefan hade klövar som inspirationskälla kommer garanterat gå bra (hänger iofs på att inköparna hade plats på första raden, hehe).
För det första älskade jag den övergripande känslan hos Diana Orving. Tillsammans med musiken blev det ganska magiskt. För det andra skulle jag kunna tänka mig att köpa varenda plagg och det givetvis helt utan minsta indikation att ett ord värdigt att beskriva kollektionen vore ”bärbar” (bärbar är ganska mycket ett hatord, i alla fall när det sätts på sådant jag gillar. När det är saker jag tycker mindre om är det ett sätt att vara snäll. Typ generellt, i alla fall om det används om en hel kollektion. En bärbar kollektion. Vem vill göra det? Jag vill i alla fall inte se den). Allt var så art deco-/80s-/draperat-/glitter-/subtilt-/glamour-snyggt. Och örhängena, glöm inte halvmånsörhängena!
När Bon träffade Diana i höstas, alltså medan kollektionen fortfarande var långt ifrån färdig var hon lite osäker på hur mycket av hennes inspiration som skulle vara synlig för någon utomstående i slutändan. Men jag tycker verkligen att det där krigiskt stolta och beskyddande hon pratade om, och akilleshälen hos allt som är skyddat, kändes, om än inte helt konkretiserades i enskilda plagg. Vilket för mig var en etthundraprocent positiv upplevelse.
