CONSPICERE

Det där är en väldigt bra fråga. Som jag inte har något lika bra svar på.
Det enda jag vet är att jag kämpade rätt hårt, när jag skulle plåtas för senaste numret av Café, för att få vara fullt påklädd. Jag ville heller inte vara typiskt ”kvinnligt” klädd, utan hade tagit med mig min pojkväns kläder för att ha på mig. Dessutom var det viktigt för mig vad jag utstrålade på bilden, eftersom jag inte har någon som helst önskan efter att spela på gullighet eller kvinnlig sexighet.
Jag blev enormt nöjd med bilden (http://i130.photobucket.com/albums/p275/annika_m/pics/cafe2.jpg), som blev exakt så som jag ville ha den (om än snyggare). Men kunde inte låta bli att lägga märke till att jag är den enda fullt påklädda kvinnan i hela numret. Kanske, eh, någonsin. Haha.
Det säger ändå en del.
Jag frilansskriver själv för Café då och då och tycker att de har en hel del utmärkt journalistik, och det är absolut det svenska magasin jag uppskattar mest att läsa. Å andra sidan har ju även Playboy mängder av fantastiska artiklar…

för det första är bilden så jääävla snygg. för det andra fattar du väl att det inte är oproblematiskt för en TJEJ ha kläder på i ett magasin som håller på med MANLIGT mode?!?!

just det där med att det finns nakna tjejer i café och bra artiklar i playboy är hela grejen. det verkar vara väldigt svårt att kommunicera i kategorin manlig livsstil utan bröst. till och med när det ska vara smart, modernt och kanske till och med subversivt. det har varit den främsta anledningen till att jag fått panik av att se på californication till exempel. hur bra den än bitvis må vara, och hur många djup man än tycker sig kunna hitta i den, så MÅSTE tjejerna vara nakna!

varför? måste man alltid ha en naken tjej närvarande för att bekräfta sin manliga (hetero)sexualitet? är det ett knep för att garantera att man inte går miste om att göra hela den manliga populationen till sin målgrupp (den som gillar ”smart” och ”bra” populärkultur får sitt, och så lite naket på köpet. den som inte är så intresserad av andra dimensioner får allt den begär: naket).

Kan det inte vara så att de helt enkelt inte vågar?

Att (nu gissar jag bara) nakna tjejer i Café och Playboy är ungefär som horoskop, bantningstips, kändisskvaller och ”så får du den kille du vill ha” i tjejtidningar. Jag skulle gärna vara utan de delarna, men de hör på något sätt till konceptet, och ingen har vågat fasa ut dem (utom Ruby, och den konkade väl), för att man inte hittat någon annan paketlösning som fungerar lika väl. Kanske just som du säger för att man vill täcka in alla målgrupper på en gång.

ur ett manligt perspektiv så ser det ut som att man vill undvika att bli betraktade som ett mode/livstilsmagasin fullt ut. eftersom det väl egentligen inte är så manligt att bry sig? KING är väl det enda svenska livstilsmagasinet för män som ändå lyckas vinna mark genom att spela på det mafia-manliga, dyra och ultratraditionella, men utan bröst? det känns lite som att brösten är någon slags livlina för att inte tappa den delen av läsarna som kanske inte vill erkänna att de läser tidningen för grooming-tipsen och inte brudarna.

adam: det klassiska kollektiva nakenbildstittandet som alibi för den egna heterosexualiteten i situationer där den kan vara ifrågasatt (såväl i det militära som på spa, typ. heh.)

Adam och Sofia, jag håller absolut med er ang. det nakna som manlighetsalibi. Men har ni tänkt på att även om King aldrig har halvnakna kvinnor på omslaget, som t.ex. Café, så är det nästan alltid ett reportage i slutet som kan handla om, säg, en fotograf, en modell, eller egentligen vad som helst. Men där lyckas de alltid få in lite naket, för den där fotografen det råkar vara en kille som fotat mycket nakna tuttar och den där modellen, hon har gjort så jäkla många plåtningar på alla fyra på en sandstrand etc. Det smyger sig in i alla fall.

Ja, Annika du var sannerligen läcker i Café. Läcker och med stoltheten i behåll!

Sofia, du som är historiker kan givetvis förlänga det här. Exponeringen av kvinnokroppar i dekorationssyfte fanns långt innan fotokonsten uppkom.

Sofia. Du vet att jag gillar dig och det du skriver. Jag har en fråga om kjollängder och konjunkturer, har du bloggat om det någon gång? Har du lästips? Jag undrar för det håller på att skapas en klänning med motorer på höften som reglerar längden på kjolen givet input i form av ekonomisk data.

Om jag inte är helt fel ute har Cafés lösnummer, de som ligger i affärerna, bilder av kvinnor på framsidan, medan de som går ut till prenumeranter har bilder av män på framsidan.

Varför envisas du alltid med att inkludera så många svåra ord som möjligt i dina texter? Jag gillar din blogg med det slutar alltid med att jag känner mig dum och obildad som inte vet var ord som fundamentet och ambivalens betyder. Eller kanske är jag inte tillräckligt fin för din förnäma blogg? Kanske ska jag hålla mig till Blondinbella? /En okultiverad femtonåring.

sally: jag har skrivit lite om kjollängderna innan, men inte så mycket (det enda jag hittar nu är det här: http://www.conspicere.se/2008/07/05/its-only-fashion/). kontentan har väl varit ungefär att det är en liten anekdotisk teori som inte är det minsta vetenskaplig, bara lite rolig att dra till med. jag upplever att det främst är ekonomer som gillar att skämta om kjollängder. men experimentet/konstverket du pratar om låter spännande!

fredrik: ah. intressant. man fångar in männen som tror att de vill se nakna tjejer men EGENTLIGEN vill de ha mode, de har bara inte fattat det än? eller så är det ett ännu tydligare kollektivt nakenbildstittande som manlighetsbekräftelse. dvs om man ska gå ut öppet och köpa det måste man ha ett alibi i form av en naken kvinna, får man den direkt hem har man ingen att bevis något för och då kan tidningen gå direkt på det man egentligen vill läsa: mode typ. kanske?

l: det är inte medvetet. jag tror det blir olika i olika inlägg. det händer att jag kommer på saker att skriva när jag sitter och läser min kurslitteratur, och då blir det nog lätt så att jag är inne på det språket och tänker inte riktigt på att det kanske inte lämpar sig för bloggen. så blir det lätt om man tycker om att skriva spontant, då skriver man ur den vinkel man befinner sig just för stunden. men det är bra att du säger till, och jag vill såklart att du ska läsa. (ps. ambivalens=kluvenhet, fundament= grund)

Det Adam skriver tror jag också är en otroligt viktig aspekt! Café, kan jag tänka mig- har inga siffror på det men, har säkert en stor del läsare utanför Stockholm, där det faktiskt ibland är lite mer kontroversiellt att vara ”för” intresserad av grooming och mode, detta gäller säkert i Stockholm ibland också. Därför måste man lägga in en sorts hetero-livboj i tidningen. Om någon nu skulle ifrågasätta det manliga i att läsa/göra en tidning som handlar om stil etc så finns alltid de här brösten att referera till. (obs, påstår ej att det här är en direkt medveten strategi)

Att se på kvinnokroppar, och då också bedöma dem, verkar vara en sorts sammanhållande bindning för den här sortens maskulinitet. Hur man ser ut eller vad man än gör så gillar man ändå bröst- och det gör dig till heterosexuell man hursomhelst.

(Och tycker inte du behöver förenkla ditt språk, sophia :) )

Jag tror att problemet med Café är att redaktionsmedlemmarna inte drar åt samma håll gällande moderniseringen och nyanseringen av framställningen av kvinnor respektive män. Vissa har mer av en ”Slitz-syn”, medan andra verkligen visar upp en medvetenhet i genusfrågor. Jag tycker att Kristofer A. regelbundet intervjuar coola och starka kvinnor. Som i det senaste numret: Lily Allen. Jonas Cramby skriver roligt och känslofyllt om manlighetens dilemman i varje nummer.

I senaste numret visas dock Klara Wester i ta-mig-bakifrån-poser under ursäkten ”Acnes nya underklädeslinje för män är en given hit. Och passar lika bra på svenska supermodellen Klara Wester”. Dessutom är intervjun med Idol-Agnes en snuskgubbes fantasier. (Går ut på att Agnes äntligen passerat åldern där det inte längre är pedofilt att som 35-årig man sitta på ett café med henne. Att hon potentiellt kunde varit artikelförfattarens tjej, trots att hennes snygghet överskuggas av hennes ointressanta personlighet). Suck.

Problemet är att det är lättare att kritisera än att komma på konkreta idéer hur man ska kunna förändra bilden av manlighet och kvinnlighet. Detta gäller inte bara Café utan även alla livsstilsmagasin för kvinnor.
Jag har skrivit om sex för Café och tycker att det är fantastiskt svårt att inte hamna i fällan att tänka stereotypt manligt. För jag måste ju fortfarande få mitt material att ”passa in” i tidningens profil.

I senaste numret skriver jag om varför tjejer fejkar orgasmer. Där var mitt syfte att tipsa män hur de kan vara psykologiskt inkännande, lyhörda, emot sina (kvinnliga) sexpartners. En egenskap som jag gärna skulle vilja att den moderna manligheten innehöll.

Man får jobba successivt och subversivt. Det ultimata är inte att göra tvärt emot utan att arbeta för nyanser.
Vad gäller Nadja i ”vad kvinnor vill ha” så är hon förvånansvärt subversiv om man inte bara stirrar sig blind på hennes självobjektifierande bilder. Det är inte bara paketteringen som avgör om någon är en stereotyp kvinna eller man.
Jag bär själv upp min feminism med svinröda läppar och kjol.

Maila mig gärna om du har idéer på vad du skulle vilja lära Cafés läsare om relationer och sex. Eller läsa om i största allmänhet i dessa frågor.

kristin.rehnqvist@gmail.com

kristin: verkligen intressant att både från dig och annika höra hur det känns ur magasinets vinkel. jag håller helt och hållet med dig på, ja… varenda punkt. vad gäller nadja ville jag när jag skrev inlägget på något sätt vara ännu tydligare än jag var med att det inte handlar om henne och vad hon skriver utan hur man från tidningens sida presenterar henne. jag reagerade verkligen på att innehållet i hennes blogg inte motsvarade namnet på den och inte heller presentationen av den och henne, och det visar väl ännu tydligare att det handlar om att man (tror att man) måste packetera all form av manlig livsstil i en slitz-förpackning för att tilltala män, även när innehållet inte alls motsvarar omslaget (jämför det som i kommentarerna tagits upp kring att prenumeranter får hem män på omslaget men lösnummer säljs med lättklädda tjejer).

tyvärr är jag, som jag skrev i inlägget inte någon trogen caféläsare, och kan därför inte komma med särskilt många konstruktiva förslag så här spontant… ännu en av alla som bara vet hur man gnäller. men det är definitivt något jag vill ägna mer tankekraft. hör av mig om det ger resultat.

Som jag ser det ligger caféwebben efter tidningen i utvecklingen mot modemagasin och inte herrtidning.
Varför, frågade jag några på redaktionen, ligger ”kvinnoarkivet” kvar på nätet när utviken tagits bort i papperstidningen?
Svar: klickstatistik, reklampengar.
I all kommerisell media är det så.

I Cafés barndom pryddes omslagen av män och man hade en upplaga på 7000 ex/månad. När de satte tjejer på framsidan första gången gick försäljninngen upp till 27 000 ex.
Valen handlar tyvärr ofta om pengar.
Där kan man fråga sig själv vilken kraft man har som läsare.
Faan, tänker jag. För jag klickar ju också in på sidorna med de idealsenligt ”heta” kropparna, för att de är fascinerande.
Ansvaret ligger både hos publiken, men givetvis hos de som erbjuder det vi har att välja emellan.

Ett problem jag ställs inför hela tiden när jag skriver är att jag vill nyansera könsrollerna. Men när jag möts av stereotyp kvinnlighet rinner bägaren över varje gång, för varje uttryck som passar in i det könssterotypa. Min reaktion blir att göra tvärt om, och då förhåller jag min ju egentligen till samma ideal, bara bakvänt. Detta jobbar jag hela tiden på att hitta nya strategier för.
Målet är, som jag ser det, inte förbjuda några uttryck, utan just bara luckra upp de rigida formlerna. Byggena, paketeringarna av uttryck som tillsammans skapar stereotyper och schabloner är problemet.
Byggstenarna, det vi får när vi dekonstruerar kvinnlighet eller manlighet, vill jag ju inte radera.

Min önskning är en journalistik som både är lockande och inbjudande, men som vilar på en vettig och mångsidig bild av vad verkligheten är och skulle kunna vara.

Det känns bra att inte vara ensam om dessa dilemman och strävanden.