Har rast i en föreläsning som väl handlar om Bourdieu och skräckfilm ungefär. En tanke som slog mig är att delkulturer som anses vara lite finare (delar av musikvärlden till exempel) får någon slags expertstatus som leder till att den som inte ingår i fältet inte heller vågar uttrycka sig om det av rädsla för att ha fel. Doxan som regerar där har någorlunda kapital inom kulturen i stort. Det leder till att delkulturen fungerar ”som den ska” eftersom det bara är dem som ingår i fältet som helt kan förstå dynamiken och dialektiken i symbolerna.
När det gäller andra typer av sammhället i stort lägre värderade delkulturer (typ om man skulle se modebloggande som ett socialt fält) är utomstående inte lika försiktiga. Då ignorerar man att exakt detsamma gäller för det fältet som för högre värderade fält, nämligen att en utomstående kommer att uppfatta det som homogent eftersom varianterna är subtila och enbart den med kännedom om fältets egna hierarki kan förstå en potentiell mångfald. De lägre värderade subkulturerna har alltså inte samma möjlighet att definiera sig själva trots att det bara är det som någonsin skulle kunna ge en någorlunda korrekt bild av dem. Orättvist.
I övrigt insåg jag för första gången att ”sub” i subkultur betyder olika saker för olika tider och olika generationer. För äldre föreläsare och äldre texter innebär sub- underordnad, medan för mig är sub snarare en förgrening och om något så är mainstreamkulturen det som är underordnat. I längden borde väl det innebära att finkultur i lika hög grad är en delkultur (och med tanke på att det krävs ett motstånd för att få kalla det subkultur så är många delar av finkulturen i högre grad en ideologisk motståndskraft och i högre grad en subkultur än punkaren som köper kläder på H&M men hävdar att punk sitter i hjärtat. Det sistnämnda är ju närmast en pastisch på autencitet).
emilie
Posted on 4th februari, 2009
jag tror jag förstår, men in my words:
6 feet under, big love och andra välproducerade & kritikerrosade draman kan räknas som delkultur, eftersom att de är erkänt bra men saknar den ritkigt stora tittarskara som primetime-draman i stil med gray’s och DH har (som pga sitt stora tilltal kan räknas som mainstream). kultserier som buffy däremot splittrar kritikerskaran (bra/dåligt/wtf?)och har en mindre (men mer lojal) tittarskara och kan därför räknas som subkultur. amiright?
*är TV-skadad*
Evis
Posted on 5th februari, 2009
Punk sitter i hjärtat.
Och H&M är troligen egentligen ett bättre punkval än svindyra specialproducerade grejer, eftersom idén är att du ska omforma det själv och att använda sig av det som är föraktat och ses som skräp och/eller dålig smak – t ex säkerhetsnålarna som blev smycken och folk som hade sopsäckar på sig, riktigt syntetiska mohairjumprar i skrikiga färger, leopardmönster etc.
Sven
Posted on 5th februari, 2009
Oj vad bråttom du har, rasten är tydligen för kort för att hinna skriva ”autenticitet”. Vad som är sub och vad som är supra förändras långsamt, men förändras dock.
sofia dahlén
Posted on 5th februari, 2009
emilie: nyckelordet här är motstånd. gör buffy motstånd? i allra högsta gred. damn you demons!!
tanja: mmmm indeed. det var länge sen nu.
evis: uttalade punk-gears är ännu mer opunk förstås. och det är klart att det symboliska i att vägra använda det massporducerade som det är tänkt att användas. men man handlar ändå på h&m, och när det blir den del i punkblivandet så är det väl ett tecken på att den är (nu pratar jag om idag) apolitisk. (och den enda instans som anses ha rätt att handla på h&m som en del i en subversivitet utan att klassas som dubbelmoralisk) sen har jag ingen personlig erfarenhet av punk, så jag kan omöjligen förstå mig på hela kulturen. som emilie sa här om dagen: ”din blogg är en blandning mellan genomarbetade resonemang och en anslagstavla för ännu inte fulländade idéer”. Det här är ett exempel på det senare.
sven: skandalöst korta raster på universitetet. man hinner ju inte ens blogga ordentligt!
Leave your Comment