En av mina facebookvänner har skrivit en lång facebook-note om att älska koppsdelar och att acceptera helheten (känner inte att det är upp till mig att berätta vem det är, men om hon vill så är hon välkommen att komma ut i kommentarsfältet). Jag tror, helt i linje med det, att förväntan att kunna älska allt på sig själv är en dödsfälla. Om man helt rationellt kommit så långt att man accepterar, men bara inte avgudar, helheten och skulle få för sig att tala om det för någon får man veta att jooo jag har ju väääärldens finaste kropp, den ska jag äääälska.
Varför måste jag det? Precis som jag kan undra varför målet alltid är att se det magiska i tillvaron hela tiden när jag i själva verket helt och hållet förlikat mig med neutralt med små inslag av himlen då och då. Jag vill ha en vardag och sen en helg ibland. Finns det någon som på riktigt tror att ett liv och en kropp och en självbild kan vara ett livslångt tårtkalas?
Sätt sedan in den här fyrverkeridiskursen i en tidsanda där allt anses kunna förbättras, med andra ord där inget någonsin är gott nog. Bara tanken på att försöka älska allt med det som grund ger mig svindel, that’s eternity for ya. Jag kan inte ens se poängen med att älska allt, däremot märker jag fördelar med att ganska mekaniskt acceptera allt och för att undvika likgiltighet älska lite ibland.
För all denna självhjälp och livsfilosofi och bli vän med dig själv måste ju ha som syfte att hjälpa en upp till en miniminivå så att man kan släppa det sen. Annars blir det kortslutning och självhjälp för självhjälpens skull. Självförtroende som en återvändsgränd och ett självändamål, är inte det narcissism?
Nanó
Posted on 3rd februari, 2009
Kul att min text har utvecklat ytterligare tankar om ämnet! Jag skulle gärna säga något mer men jag är så trött i huvudet just nu att jag har svårt att tänka klart.
Linus
Posted on 3rd februari, 2009
Skiter i vad du säger! Jag vet nåt jag älskar i alla fall…
sofia dahlén
Posted on 3rd februari, 2009
Kom hem så ska jag visa dig vad kärlek är!
Frida
Posted on 3rd februari, 2009
Kan det inte vara så att det är så att definitionen av kärlek har blivit mer av magiskt hela tiden än fina stunder då och då i vardagen. Tycker nog att det är en form av kärlek att acceptera kroppen och uppskatta vissa delar ibland. Det är ju faktiskt helt omöjligt att tycka att något är fantastiskt hela tiden, säger nån de så tror jag dem inte. Det behövs lite grå stunder för att riktigt uppskatta de ljusa.
Petra
Posted on 4th februari, 2009
Det blir ju problem om man går på ‘myten’ att älska sig själv…om man anser sig vara en bättre människa för att man gillar sig själv, lurar sig själv till slut. Så finns ångesten där ändå…men utan förklaring eller rätt att exsistera. När den härvan ska redas ut…tja det är jobbigt. Acceptans låter bättre än kärlek.
sofia dahlén
Posted on 5th februari, 2009
frida: ja! exakt! men det är hela den här new ageiga epidemin där man uppmuntras att se det positiva i allt. fan vad jag tycker synd om dem som försöker göra det, helt och hållet omöjligt att lyckas. så odlar man pessimister, om något!
petra: ja, det är just det där med att ångesten inte får plats som ger mig magknip. jag hade fram till ganska nyligen väldigt mycket ångest över att jag inte såg något hopp om att någonsin kunna bli av med mina regelbundet återkommande svackor, men den insåg jag att det är sinnessjukt att ens förvänta sig att man skulle kunna (vilja?) bota något mänskligt.
johanna
Posted on 21st mars, 2009
”… måste ju ha som syfte att hjälpa en upp till en miniminivå så att man kan släppa det sen…”
Bra skrivet, så jag gjort, jag är goood enough, nu slutar jag traka ner på mig själv, att släppa allt det där, att inte lägga så mycket tankar på hur jag ser ut, så mycketskönare det har blivit!
Leave your Comment