CONSPICERE

diana orving

För det första älskade jag den övergripande känslan hos Diana Orving. Tillsammans med musiken blev det ganska magiskt. För det andra skulle jag kunna tänka mig att köpa varenda plagg och det givetvis helt utan minsta indikation att ett ord värdigt att beskriva kollektionen vore ”bärbar” (bärbar är ganska mycket ett hatord, i alla fall när det sätts på sådant jag gillar. När det är saker jag tycker mindre om är det ett sätt att vara snäll. Typ generellt, i alla fall om det används om en hel kollektion. En bärbar kollektion. Vem vill göra det? Jag vill i alla fall inte se den). Allt var så art deco-/80s-/draperat-/glitter-/subtilt-/glamour-snyggt. Och örhängena, glöm inte halvmånsörhängena!

När Bon träffade Diana i höstas, alltså medan kollektionen fortfarande var långt ifrån färdig var hon lite osäker på hur mycket av hennes inspiration som skulle vara synlig för någon utomstående i slutändan. Men jag tycker verkligen att det där krigiskt stolta och beskyddande hon pratade om, och akilleshälen hos allt som är skyddat, kändes, om än inte helt konkretiserades i enskilda plagg. Vilket för mig var en etthundraprocent positiv upplevelse.