semesterstängt
Arkiv fö februari, 2009
proportionerliga modeveckor
Det talas så mycket om begränsningar just nu. Ibland visserligen i bemärkelsen begränsningar som tvingar fram kreativa lösningar, men det är väl i hög grad snarare en vedertagen konstnärsmyt än en enkel sanning.
Ekonomins kanske tydligaste effekt på modet just exakt den här tiden på året är rationaliseringen kring visningarna, hur stor man än är måste man skala ner. Genom att minska antalet inbjudna, hålla visningen i de egna lokalerna eller helt enkelt inte visa alls. Och aldrig har mottagandet varit så förlåtande, ett uteblivet spektakel resulterar inte i utebliven press, utan bemöts tvärt om med uppskattning.
Det måste vara tråkigt för den som är van vid att både kunna erbjuda champagnen, live-musiken och efterfesten att behöva spara, men desto rättvisare mot dem som normalt försvinner i mängden. Vilken lättnad det måste vara för den största majoriteten, som egentligen inte ens i ljuvaste konjunkturstopp har råd, att nu kunna andas ut och, utan att behöva förklara sig, hålla en ateljé-utställning till en kostnad i proportion med varumärkets storlek. Modeveckor är till allas stora förvåning ingen självklarhet och det är befriande att kravet för att erkännas en existens den här säsongen inte är att visa i ett officiellt tält.
utbytt snackis, aktuell aritikel
I artikeln som förespråkar samma kläder i alla väder i DEMO nummer två påstår jag att en orsak till de säsongslösa tendenserna i modet är ett nytt klientel:
”Det rika arabiska klientel som under 90-talets instabiliteter försvann är tillbaka med ny köpkraft, och ska vi tro brittiska journalisten Mark Simpson handlade perestrojka i första hand om att göra välden Louis Vuitton-säker. Front Row på couturevisningarna sitter fölaktligen saudi-prinsessor och ryska miljardärer.”
Ryssarna är visserligen nya på riktigt, kulturnostideologin var inte särskilt vänligt inställd till pärlbroderier, men araberna är egentligen inte det minsta främmande utan snarare ett glatt återseende. Diana Vreeland skrev i sin dagbok om hur couturevisningarna välkomnade de välbehövda kunderna från mellanöstern redan på 70-talet:
”There are dashing personalities of every nationality, rich merchant’s wives from Beirut and Kuwait, jewelers and diamond merchants, and the great fabric makers of Switzerland and Italy, France and England.”
Diskretionen som alltid rått kring vilka köparna är gav, då i lika hög grad som nu, upphov till rykten om shejker som köpt åtta lika dana Valentinos till sina åtta hustrur och exotiska prinsessor som skickade efter paljettklädda aftonklänningar bokstavligen by the truckload.
Värt att notera är dock att snackisen säsongslöst var en fluga som idag ersatts med recessionsmotstånd. Vilket på sätt och vis stärker min poäng i artikeln, att det inte så mycket handlade om en trend utan att modet erkänt hur ett plagg integreras i en garderob i praktiken och konsumenternas hänsynslösa beteende gentemot kompletta kollektioner.
marc jacobs a/w09
(Eftersom Cathy publicerat FYRA poster som handlar om Marc Jacobs-visningen är bloggkvoten redan fylld. Det finns egentligen inget utrymme kvar för mig att skriva något om den här röran.. men)
Att göra uppror mot recessionen genom att visa neonfärger är bara bevis på en oförmåga till något som går djupare än ett skrap på ytan. ”What, is it going to help the economy if I do an all-black collection?”, undrade Marc efter visingen. Du menar till skillnad från om du gör en illgrön? INGET ALLS. Går det ens att finna en ytligare avvikelse än färg? Nej. Retro mania är vad som är deprimerande!
Att däremot ge varje modell en helt egen sminkning och en helt egen frisyr är ett bra tillvägagångssätt om man vill visa att man ignorerat ekonomin. Och Vanity Fairs Elisabeth Saltzman Walker har den bästa poängen (varför är det ofta så att journalisterna måste hitta konceptens styrka åt designerna?), att nu om någonsin har poängen med att uppfattas auktoritär eller professionell, eller vacker för den delen, tappat sin betydelse. DET är vad det handlar om.
Marc är typ bäst när han inte har några visioner. Höst 2008 hade han inga inspirationkällor, ”bara ritade lite vackra skisser”. Och kolla hur bra den är. Samma sak med årets vårkollektion, han hade väl sina visioner men hela poängen med den är att den innebär tusen möjligheter men ingen som är ”rätt”, och just därför är den bra.
Bilder: WWD
hår är slut
Älskar påstådda självklarheter som råkar vara påhittade. ”Ni vet MYTEN, den VEDERTAGNA MYTEN???!” Nope, ingen aning…
Och svaret. Ja ALLA, NÄSTAN ALLA.
Alla utom jag, utom mina vänner, utom alla kvinnor som badar på mitt badhus, som gick i min gympaklass i skolan, som tränar på något av de gym jag tränat på. ALLA, utom vi, gör det och det är därför jag aldrig i hela mitt liv sett ett helrakat kvinnokön.
”Vaxar sig dina väninnor också?
- Det är olika. Vissa av mina väninnor vaxar sig, vissa bara rakar sig. Men ingen sparar något där nere, det har alla lagt av med.”
Det blir inget mer hår nu. Tjejer har lagt av med hår.
Bizarro coco loco times eleven att det är ett utdrag ur en del i en artikelserie i City Malmö/Lund. (Till den grad att jag när jag klickade runt bland artiklarna (”Kvinnor som aldrig har fått orgasm onanerar inte”) skrivna av samma journalist började känna mig lite ängslig och dum, är det på skämt?)
ny position, gamla grepp..?
Café har ju ompositionerat sig. Från flickor till mer rumsrent och livsstil med modechefen Daniel Lindström som främsta profil. Men hur djupt går egentligen förändringarna?
Tjejerna är fortfarande avklädda på omslaget och idag såg jag att det finns en blogg vid namn Vad Kvinnor Vill Ha – med en presentation som är ett skolboksexempel på den klassiska FIB-retoriken jag-är-här-för-dig, ”jag är på din sida”. (Anknytningen till intimitet med betraktaren, som sedan petty-tiden gjorts med hjälp av en telefonlur, har fått en variant i form av bloggarens ben och ett skrivblock. Hon och hennes ben är där för dig, hör av dig om du ”undrar något”. Daniel och hans fashion-moodboard kan du å andra sidan maila om du vill ”tipsa” eller ”fråga”.)
Och vad är väl just blandingen av manlig livsstil och nakna tjejer om inte en variant på framgångsreceptet bakom världens största mjukporrsimperium?
Jag är ingen trogen läsare, så svara mig, gör jag en rättvis bedömning? Har man aldrig haft planer på att förändras i fundamentet eller beror ambivalensen bara på att Café befinner sig i utfasningsstadiet?
sub/del/mot
Har rast i en föreläsning som väl handlar om Bourdieu och skräckfilm ungefär. En tanke som slog mig är att delkulturer som anses vara lite finare (delar av musikvärlden till exempel) får någon slags expertstatus som leder till att den som inte ingår i fältet inte heller vågar uttrycka sig om det av rädsla för att ha fel. Doxan som regerar där har någorlunda kapital inom kulturen i stort. Det leder till att delkulturen fungerar ”som den ska” eftersom det bara är dem som ingår i fältet som helt kan förstå dynamiken och dialektiken i symbolerna.
När det gäller andra typer av sammhället i stort lägre värderade delkulturer (typ om man skulle se modebloggande som ett socialt fält) är utomstående inte lika försiktiga. Då ignorerar man att exakt detsamma gäller för det fältet som för högre värderade fält, nämligen att en utomstående kommer att uppfatta det som homogent eftersom varianterna är subtila och enbart den med kännedom om fältets egna hierarki kan förstå en potentiell mångfald. De lägre värderade subkulturerna har alltså inte samma möjlighet att definiera sig själva trots att det bara är det som någonsin skulle kunna ge en någorlunda korrekt bild av dem. Orättvist.
I övrigt insåg jag för första gången att ”sub” i subkultur betyder olika saker för olika tider och olika generationer. För äldre föreläsare och äldre texter innebär sub- underordnad, medan för mig är sub snarare en förgrening och om något så är mainstreamkulturen det som är underordnat. I längden borde väl det innebära att finkultur i lika hög grad är en delkultur (och med tanke på att det krävs ett motstånd för att få kalla det subkultur så är många delar av finkulturen i högre grad en ideologisk motståndskraft och i högre grad en subkultur än punkaren som köper kläder på H&M men hävdar att punk sitter i hjärtat. Det sistnämnda är ju närmast en pastisch på autencitet).
älska allt
En av mina facebookvänner har skrivit en lång facebook-note om att älska koppsdelar och att acceptera helheten (känner inte att det är upp till mig att berätta vem det är, men om hon vill så är hon välkommen att komma ut i kommentarsfältet). Jag tror, helt i linje med det, att förväntan att kunna älska allt på sig själv är en dödsfälla. Om man helt rationellt kommit så långt att man accepterar, men bara inte avgudar, helheten och skulle få för sig att tala om det för någon får man veta att jooo jag har ju väääärldens finaste kropp, den ska jag äääälska.
Varför måste jag det? Precis som jag kan undra varför målet alltid är att se det magiska i tillvaron hela tiden när jag i själva verket helt och hållet förlikat mig med neutralt med små inslag av himlen då och då. Jag vill ha en vardag och sen en helg ibland. Finns det någon som på riktigt tror att ett liv och en kropp och en självbild kan vara ett livslångt tårtkalas?
Sätt sedan in den här fyrverkeridiskursen i en tidsanda där allt anses kunna förbättras, med andra ord där inget någonsin är gott nog. Bara tanken på att försöka älska allt med det som grund ger mig svindel, that’s eternity for ya. Jag kan inte ens se poängen med att älska allt, däremot märker jag fördelar med att ganska mekaniskt acceptera allt och för att undvika likgiltighet älska lite ibland.
För all denna självhjälp och livsfilosofi och bli vän med dig själv måste ju ha som syfte att hjälpa en upp till en miniminivå så att man kan släppa det sen. Annars blir det kortslutning och självhjälp för självhjälpens skull. Självförtroende som en återvändsgränd och ett självändamål, är inte det narcissism?