CONSPICERE

var är mitt orginal?

Storey skriver i kapitlet jag läser inför nästa veckas föreläsningar om postmodernism i form av referenshyllningar (inte ”I love you madly”, utan ”As Barbara Cartland would put it, I love you madly”). Det kanske är i det jag egentligen menar med helvete. För när citat är kredibilitet, och allt upplevs vara citerbart, blir man nervös att så fort man tycker sig ha tänkt en orginell tanke kommer någon när som helst komma med en hänvisning till källan, det vill säga den som tänkte det först.

Fast jag antar att Storeys perspektiv utgår från just att det inte har funnits några orignella tankar på åratal, så om allt är pastischer har jag väl inget att vara rädd för. Det ligger ju i pastischens natur att till skillnad från ironin vara omedveten om, eller kanske obrydd inför, det potentiella orginalet.

Och apropå orginal är jag inte i originalfärg längre. Dess tvetydighet höll på att krossa mig, numer råder det ingen tvivel om att jag är brunett (förlåt mormor).