Är det för att det är januari? Det är ovanligt mycket ätstörningar och kroppshysteri i luften, och jag för min del hade ett eget litet meltdown i lördags (som i första hand faktiskt handlade om att förebygga att det skulle ha minsta risk att gå för långt. Jag har utvecklat en fantastisk självbevarelsedrift när det kommer till psykisk ohälsa, när jag känner att den är på väg out of control kan jag inte hålla tillbaka utan börjar tvångsmässigt tända varningslampor och tipsa närstående om vad de ska hålla koll på. Det är skillnaden när man redan har tagit en vända eller flera i träsket, man vet exakt vad man gör fel och hur man förhindrar det).
Har känt att den där lilla brytpunkten varit på väg länge men tankarna om att jag det senaste året förvandlat min kropp till ett verktyg, börjat se på den som i första hand praktisk och välfungerande, har skjutit upp det lite. Verktygstänket är ett helt fantastiskt befriande synsätt men någon stans har jag ändå, lyckligtvis, inte lyckats övertyga mig själv att anledningen till att det över huvud taget varit möjligt inte alls är att jag det senaste året gått ner, och inte upp, marginellt i vikt.
Man behöver inte vara missnöjd eller leta fel på sitt utseende för att vara fast. Tendenserna har varit närvarande sedan det allra första tonåret, och de försvinner inte bara för att jag, som sämst, förlikat mig med och, som bäst, börjat avguda min kropp. Självföraktet tar sig inte längre uttryck i en vilja att förändra något utan i en preservationsbesatthet. Jag är livrädd för att något ska förändras. Fram till väldigt nyligen var jag till och med skeptisk till att börja träna av rädsla för att det skulle ändra på något.
Någon stans är det ändå samma grej som alltid, fast en annan retorik. För eftersom jag inte riktigt vet hur jag bibehåller den hälsosamma, snygga och i mina ögon perfekta vikten jag har, utan bara har koll på vad som är för lite och vad som är för mycket mat eftersom det är den rubbning 8 år av fixeringstendenser har gett mig, så väljer jag att safea. Jag vet ju att jag inte vill gå upp i vikt. Jag har inget intresse av att gå ner i vikt heller, men om jag måste välja så är det att föredra.
Så grund och botten handlade rädslan för träning om en rädsla för att få en ökad ämnesomsättning och därför behöva äta mer men råka äta lite för mycket mer. Här har vi alltså en tjej som kan frossa i sin egna kropps perfektion men ändå inte vågar släppa tanken på att få i sig snäppet mindre energi än hon förbrukar. Trots att viktnedgången i lika hög grad som en viktuppgång skulle rubba fulländningen. Ingen kommer undan! Alla måste gå ner i vikt!
Ingrid
Posted on 13th januari, 2009
Av alla tusen och åter tusen texter och inlägg jag läst om det här ämnet (du har rätt, det ä r mycket kroppsfixering i luften) är det här nog ändå det enda jag faktiskt uppskattat.
Den där viljan att bevara, hålla konstant, den kan jag identifiera mig med. Det var en intressant infallsvinkel, för precis så är det: Man behöver inte vara missnöjd för att ha ett problem.
Nu säger jag inte att jag (eller du?) har ett problem. Du formulerade det bara så bra själv: Ingen kommer undan.
OK.
bara
Posted on 13th januari, 2009
Men kolla den där bilden. Kolla kurvorna från huvudet runt på insidan och utsidan. Det blir inte mer perfekt än sådär. Om du vill bevara det så, who to blame you? Synd bara att det leder till en ohälsosam fixering. Även för någon med ämnesomsättningen på si sida.
Men det är väl som resten av samhället, man _vill ha för mycket mat, precis som man vill ha för mycket boyta, för mycket kläder och för mycket pengar. Bara det att det första kan (hemska tanke) leda till att någon tycker att man blivit fulare.
Jag tycker du skriver jättefint. Jag hoppas att kommer känna att du inte behöver tänka på att hur du äter för lite. Du behöver inte tänka på något intag som ändå endast existerar i någon citronsyracykel i en cell som är för liten för att synas – du behöver bara tänka på att du bara ska _vara, så gör du omvärlden bättre. Om du bara tänker på intag och inte på att vara du så missar du (och vi) ju alla tankarna värda att tänkas.
Tanja
Posted on 14th januari, 2009
Jag har nu i en halvtimme försökt formulera varför jag tycker att det här inlägget, din blogg, och du (den sidan av dig jag känner till, då) är så bra. Men jag misslyckas. Så kan det gå. Jag blir hur som helst riktigt glad varje gång du återvänder från en bloggpaus. Och läser allt, även om jag är kass på att kommentera.
Anna
Posted on 14th januari, 2009
Jag är mållös. Kroppen är en sjuk uppfinning. Vacker på många sätt, otroligt intelligent som berättar när något är fel, men ack så plågsam. Den pinar en med diverse åkommor och problem. Och att den sedan måste vara vacker hela jävla tiden gör ju inte saken bättre. Hur mycket jag än älskar unga kroppar kan jag inte sluta längta tills dess att min blir gammal och skrumpen och naturligt ärrad av livet. Det verkar så mycket lättare. Men kommer man att vara nöjd? Frågan.
Något som gör mig än mer mållös är din vighet. Är du en fd. prima ballerina? Rysk barngymnast? Konståkerska? Eller är du ormkvinnan från cirkusen som årligen kom till stan när jag var liten?
sofia dahlén
Posted on 14th januari, 2009
tack alla, har inte så mycket att tillägga (utöver att jag är ringrostig när det kommer till bloggandet har jag inte kommenterat ett enda blogginlägg på hur länge som helst, vet knappt hur man gör) förutom att jag är jävligt tacksam att det läses med sån sans och respekt.
(anna: fel, fel, fel! jag föddes typ sån. utan varken ben eller skam i kroppen. som sagt: praktisk kropp.)
Frida
Posted on 14th januari, 2009
Gillar din beskrivning av kroppen som ett verktyg, för det är ju det den är. Jag är mycket mera rädd för att den inte ska fungera (t ex att mina knän ska bli dålig, många i min släkt har dåliga knän), än för att jag ska bli tjockare. Sen kan jag nog också hålla med om resonemanget att kroppen är bra som den är, men hellre lite smalare än tjockare. Det hela får mig att undra över om det finns nått enkelt förhållningssätt till sin kropp som inte har potential till att leda till en massa problem.
Niklas
Posted on 15th januari, 2009
Everyone treats thier bodies the way men treat women in projective identification: they invest in them as a fetish, making an autistic cult of them, subjecting them to a quasi-incestouos manipulation.
Leave your Comment