Linus sms:ade och sa att han läst gamla Fatale-poster jag skrivit. Min spontana reaktion är att bli generad över hur liten, naiv och omogen jag var så fort någon nämner något jag gjort förr i tiden. Bloggformatet borde passa mig bra just för att jag tycker att allt jag gjorde igår är banalt och tråkigt och då är det skönt att det redan vid den tidpunkten befinner sig på sida två. Men tyvärr förutsätter det att man fortsätter skriva och inte förlamas av ångesten över att det ligger banala tråkiga saker på förstasidan.
Jag vet hur som helst inte om lärdomen av tystnaden här på bloggen är att man inte är så jävla banbrytande som man lätt kan tro när man är nyligen invigd i ett lite ovanligt ämne att studera på någon slags akademisk nivå (eller kanske snarare ett ämne där det har varit betongvägg mellan vetenskap och den större majoriteten av journalistiken) eller om nästa steg är en insikt om acklimatiseringen som sker till alla revolutionära insikter man tycker sig ha. En sådan insikt är jag nämligen i behov av (för att kunna slutföra en enda text till i hela mitt liv).
I vilket fall har jag varit inne i ett puppastadie sedan i somras. Och prestationskraven på hur jävla vackert det kommer vara när jag äntligen blir förlöst ger mig muskelbristningar så överansträngd är jag innan jag ens börjat (att det är under hösten det skett och att det är det nya året eller den nya våren som ska förlösa mig gör dem än mer helvetiska). Jag satsade allt på världens djupaste inandning och då är frågan hur fan jag kunde tro att jag hade karaktären för att klara att göra något av det, eller åtminstone sjävbevarelsedrift nog att inte kvävas för gott. Jag har länge kommit undan med ursäkten att jag samlar, men nu börjar det gå upp för mig att allt jag gött är en fet jävla kreativ kramp. Antiklimax.
Baby steps alltså. Ha tålamod med mig.
Katarina
Posted on 9th januari, 2009
Du är i alla fall inte ensam, jag känner igen mig i alla dina ord. Jag menar inte att det är bättre för att man är fler som känner på samma sätt men effekten kan förhoppningsvis någon jävla gång blir tillräckligt peppad att man ser förbi, tar sig igenom och kommer ut på andra sidan prestationsångestklegget.
Lycka till!
Petra
Posted on 9th januari, 2009
o du ljuvliga skapar ångest! Den kan man alltid lita på.
Frida
Posted on 10th januari, 2009
Ibland vill man så mycket. Ofta så tror jag att det bästa är att göra även om man skulle vilja mer än man kan åstadkomma just så. Försöker, men det är svårt.
Maja
Posted on 10th januari, 2009
Skit på dig, du som skrev förra kommentaren.
Agnes
Posted on 11th januari, 2009
JAG: FÖRLAMAS AV ÅNGESTEN VARJE DAG. AV DET BANALA man spytt ur sig för mindre än 24h timmar sedan. Vill inte läsa det, det värsta som finns är att läsa min egen blogg. Blir sedan även fullständigt ångestskräckslagen av tanken på att man i sitt fortsatta tillfälliga(?) tillstånd av total banal tråkighet inuti hjärnan måste spy ur sig ännu ett blogginlägg.
Att få *typ* betalt för att blogga dagligen om intressanta/smarta saker är ibland totalt ohanterbart. Min chef säger att det är ett mittenåttitalist-syndrom som kommer gå över.
Men så inser jag, självklart är det väl i grund och botten bara egoism – hur kan jag sitta och obsessa vid att jag anser att det jag senast producerat är på snillrik nivå 0 och det jag precis ska tvinga fram kanske rent potentiellt (- hemska tanke -) kan hamna strax under denna nivån? För vem bryr sig egentligen förutom jag själv, liksom. *Jag* får ångest för vad *jag* gör, tänker, kommer att göra, och kommer att tänka, men framför allt – försöker pracka på andra. Negativ egotripp! Precis som den här kommentaren.
sofia dahlén
Posted on 12th januari, 2009
och precis som det här blogginlägget…. tack så jävla mycket agnes, nu skäms jag inte bara för dess banalitet utan också över min självcentrering. hehe. men du har så rätt, och låt oss undvika att skylla det på 80-talistsyndrom, om det är något som skulle kunna legitimera förlamningen är det ju det, för till skillnad från icke-80tlister tenderar vi 80talister ju att se 80talistegenskaper som inte fulltså skämmiga.
[...] Cartland would put it, I love you madly”). Det kanske är i det jag egentligen menar med helvete. För när citat är kredibilitet, och allt upplevs vara citerbart, blir man nervös att så fort [...]
Leave your Comment