Rännstenskungar. Kläderna är såklart det grungeiga jeansiga tonåriga cheap monday, men ganska simpla detaljer som pappkronorna och gigantiska pippi långstrump-skor var väldigt bra och övertygande tänk som gick hem hos mig och gjorde att jag inför precis allt kände att ja, det här ska ungdomarna ha på sig.
Hopehåret som alla gillade så mycket att det dök upp på folks huvuden redan på festen dagen efter visningen. Jag tänker säga allt annat jag har att säga om Hopes höstkollektion imorgon klockan 13.00. Fast en grej kan jag säga redan nu och det är att den konstigaste trenden under veckan var att höja upp publiken istället för catwalken. Skyll er själva när ni inte säljer några skor i höst! (vill jag egentligen säga men jag vet att ponnyhårsstövlarna är för snygga för det)
Jag har som sagt brunt hår nu (i kombination med den ludna boan jag fick av mamma i julklapp och svart basker var det ingen som kände igen mig).
Emilie har fått tummen ur och färgat sitt igen.
Linus har fortfarande hatt.
I sturegallerian kommer filmer från visningarna under modeveckan att visas i helgen och jag tillsammans med ett gäng andra skribenter och designers finns på plats för att ge vår syn på vad vi har att vänta inför hösten 2009. Klockan 12.20 på lördag pratar jag om Dagmar och 13.00 om Hope. Och på söndagen upprepar vi hela kalaset, samma tider. Resten av schemat finns nedan.
12.00 Acne
12.20 Dagmar
12.40 Fifth Avenue Shoe Repair
13.00 Hope
13.20 Ida Sjöstedt
13.40 J. Lindeberg
14.00 Julian Red
14.20 Rickard Lindqvist
14.40 Rodebjer
15.00 Sofifi
15.20 Tiger of Sweden
15.40 Whyred
16.00 Carin Wester
Och när ni ändå befinner er i Sturegallerian rekommenderar jag att ni tar en titt på FASRs 90-dagarsbutik. Jag var där och drinkade med Linus i måndags. Det påstås att man passar på att i och med den testa lite idéer inför den permanenta butik som planeras öppnas i centrala Stockholm senare i vår. I sånna fall är man på rätt spår. SNYGGT.
Efter Beckmans i tisdags tog jag Agnes under armen och gick med henne och hennes Rick Owens (GAH! Thigh high is the only way to go) till Ida Sjöstedt som enligt förväntningarna levererade kitch, färg, fladder och fina pälskantade kappor.
Generellt inte sånt som får mig att tända till, men de semiransparenta byxorna (ormskinnstryck? ormskinn blir en-grej-fast-ändå-inte-riktigt gång på gång på gång känns det som) under tunikor och sammetsklänningar var fina i 60s-sammanhanget och den gigantiska orangea fuskpälsen var knäpp på ett bra sätt utan att bli freakshow och kanske till och med snygg när man vant sig vid tanken. Nätstrumpor är bra, liksom all form av transparens vilket har varit genomgående (kanske inte bara nu i veckan utan det senaste året).
Hur som helst. Jag satt och tänkte på genre-begreppet (mental kompensation för att jag skolkade från föreläsningen i narratologi och postmoderna teorier), vikten av att strukturen på varje visningsritual följer den förväntade ordningen (och där Viktor & Rolf vände bak och fram på allt genom att komma ut och buga först, vilket Marc Jacobs naturligtvis föga förvånande passade på att rippa ett par säsonger senare) när den avslutande paraden plötsligt förvandlades till en glitterkavalkad. Sammanträffande.
Det är modedagar på berns och igår ignorerade jag alla andra förpliktelser och unnade mig en stor modeveckodag för min dos a/w09. Började med Beckmans stickvisning, sedan Ida Sjöstedt, Hope, Cheap Monday och slutligen Diana Orving med efterföljande vin på Berns terass.
Här är Beckmans, andraårselevernas stickarbeten. Mycket kreativitet och motstånd mot det traditionellt svenska vilket jag är 100% for, men stickning är svårt och att göra något ”annorlunda” blir lätt att göra något london vilket kanske inte är något helt annorlunda men i alla fall en egen take på något annorlunda. Och det är, som alltid, precis som Agnes säger, en ny generations Beckmans. Minsta tanke på klassiskt beckmans-allvar framstod som pretentiös.
Disa Treutiger
Josefin Arnell
Heidi Nielhausen – tekniskt fint
Erik Ennarborns Trans Sport (gillade mycket)
En liten Sofia i medarbetarspalten, och tre sidor Sofia med start på sida 36.
”Miljömässig hållbarhet påstås ligga bakom modehusns säsongsobundenhet det senaste året, och alla nickar medhållande som vanligt när det gäller intellektualiserade förklaringar på till synes slumpmässiga beteenden som brokad i juli och khaki i oktober.”
Men hur ligger de till egentligen? Det är vad alla vill veta.
DEMO nummer två kom till prenumeranterna idag och finns i butik på torsdag.
Storey skriver i kapitlet jag läser inför nästa veckas föreläsningar om postmodernism i form av referenshyllningar (inte ”I love you madly”, utan ”As Barbara Cartland would put it, I love you madly”). Det kanske är i det jag egentligen menar med helvete. För när citat är kredibilitet, och allt upplevs vara citerbart, blir man nervös att så fort man tycker sig ha tänkt en orginell tanke kommer någon när som helst komma med en hänvisning till källan, det vill säga den som tänkte det först.
Fast jag antar att Storeys perspektiv utgår från just att det inte har funnits några orignella tankar på åratal, så om allt är pastischer har jag väl inget att vara rädd för. Det ligger ju i pastischens natur att till skillnad från ironin vara omedveten om, eller kanske obrydd inför, det potentiella orginalet.
Och apropå orginal är jag inte i originalfärg längre. Dess tvetydighet höll på att krossa mig, numer råder det ingen tvivel om att jag är brunett (förlåt mormor).
Jag saknar Lisa och Ulric när det konstateras att speglande är vårens kampanj-/editorialtrend.
Linus prisbelönta hattar är så väletablerade att Hanna till och med skulle ha överseende vid etikettbrott (dock inte min mormor som bjöd honom att följa med på födelsedagsmiddag på villkoret att hatten tas av inomhus, kopplingen är tydligen så etablerad att det räcker att träffa honom en gång för att registrera den). Men nytt år betyder nya huvudbonader, på årets Elle-gala hade han på sig min basker. Svåååårt snyggt!
ps. jag finns också på twitter nu, här!
Det känns lite otacksamt att när vi äntligen kommit så långt att det faktiskt går att få lite uppmärksamhet när man ställer frågor om ifall representationen av kvinnligt sex i modet är subversivt eller normförstärkande, så befinner vi oss i stadiet där vem som helst kommer undan de relevanta svaren genom att konstatera att Tom Fords sensationslystenhet är omodern oavsett om den är objektifierande eller frigörande.
Men faktum kvarstår: när den kvinnligt sexuella diskursen blir synligare och offentligare, när den inte längre begränsas till att Sophie Dahl viskar till noga utvalda kvinnor i noga utvalda magasin, utan när Lily är libererande naken i Playboy och smutsporriga American Apparel-estetiken intar den offentliga sfären, då gäller det att diskussionen hänger med. För då blir det än mindre självklart vem provokationerna är till för.
Den kvinnliga sexualiteten tillskrivs estetiska värden. Sex and The City gjorde Mr Rabbit chic, det positiva med det är att kvinnlig orgasm inte handlar om botemedel mot hysteri längre (den omständighet under vilken vibratorn kom till), men risken är att följden istället blir begränsande på nya sätt. Måste sex avsexualiseras och chickifieras för att adresseras kvinnor? Är den fashionabla sexualiteten ett förklätt förakt mot den icke-groomade sexualiteten?