90210

I onsdags anordnade Veckorevyn förhandsvisning av nya bevvan. Jag kom snabbt fram till att den är väldigt dålig.

Men så kom jag att tänka på min syster Erika, som visserligen inte är mycket yngre än jag men ändå tre år. Ibland ser hon, och uppskattar, filmer som jag förgäves försöker förklara varför de har en inneboende dålighet, och essensen i den dåligheten är exakt samma brådska som i 90210. För mig är det bara en halvtimme snabba klipp. Mamman: ”San Fransisco?” Dottern: *OMGOMGOMGOMG*, dududum, klipp, vybilder över Hollywood, jingel, Peach Pit-skylt, snygga tjejen spetsar iste med vodka och hånglar med en kille (och om det inte är hennes kille, vem är det då?), vybild, bild på ledsen tjej, utzoomning, bam, vinjett, eftertext. (Jag har hört folk klaga på tendenser till samma sak i Gossip Girl, men eftersom det är en serie som automatiskt talar till mig på andra plan (ganska ytliga. 90210 – massive fail. och andra säsongen GG – lite fail också) är jag ändå med där. Men jag förstår var alla som stör sig kommer från). Erika håller i alla fall inte med om att hon också borde förstå att problemet är att man inte kan bli upprörd över att han är otrogen mot henne med rektorns mammas bästa vän eftersom man inte hunnit bygga upp en solidaritet med någon över huvud taget.

Så. Om det gick fort att dra slutsatsen att 90210 inte är för mig tog det lite längre tid att konstatera att anledningen till att jag inte tycker om den är att jag är född en generation för tidigt.

Jag läste (i FoF? Eller i DN? Eller någon annan stans?) att en undersökning konstaterat att ungdomar idag (nu blir det här väldigt luddigt eftersom jag inte bara har glömt var jag läste det, utan även de exakta siffrorna det handlade om, men ungefär ungdomar var den ena kategorin) hanterar information från i snitt drygt fem (tror det var 5,6?) olika medium samtidigt utan att gå miste om väsentlig information, medan generationen ett snäpp äldre bara klarar runt (och nu gissar jag, men jag vet att det inte var mer än tre i alla fall. 2,1 känns bekant) två.

Betyder det att den där intima kontakten min syster får med karaktärerna men inte jag uppstår i de dryga tre källor jag går miste om? Alltså att 90210 är gjord för att konsumeras simultant med fyra andra mediala produkter, och att den extra tid jag som bara kan hantera två (eller kanske tre eftersom jag borde ligga någon stans emellan generationerna i undersökningen) bara resulterar i att jag förgäves väntar mig att bli serverad hela känslospektrat, när vad serien förväntar sig av mig är att jag inte ska kräva mer än ett minimalt antal fragment så att ingen perceptiv energi går till spillo, och medlidande med någon som blivit dumpad kan jag ju faktiskt känna om jag lyssnar på en deppig låt samtidigt?

Framtiden är bildspel med ljudeffekter. (Det är även dåtiden?)

Är det någon som kan lokalisera den där undersökningen så att det blir någon ordning på det här? (Som om det var problemet med det här inlägget… jag bloggar som jag skriver spånings-mail. Ostrukturerat och aldrig någonsin korrläst.)

Comments

Tanja
Posted on 21st november, 2008

Jag har inget vettigt att tilläga. Tänkte bara säga att jag är glad att du börjat blogga mycket igen.

sofia dahlén
Posted on 21st november, 2008

<33333

Misha
Posted on 29th november, 2008

Okej, typiskt. Nu läste jag ett sådant där inlägg som fick mig att sitta och tänka en stund, men jag kommer fram till följande. 90210 är inte så hopplöst som du säger. Det är framställt för att fånga en viss målgrupp och utger sig inte för att vara en Citizen Kane eller något, det är en trashig tv-serie – och trots dina tolkningar av zoom in, vinjett, bild på det bild på nåt annat, så är den snyggt filmad. Den är byggd på generaliseringar vi är trygga med, som vi själva skapat, tempot och hintarna om saker avslöjar vad som är på gång. Den utnyttjar förväntningar väldigt bra, bryter av med lite shock-metoder då och då. Det som man ska störa sig mest på är inte varför skaparna förutsätter att målgruppen är som den är, utan därför att det är målgruppen som har betett sig och skapat det mönstret som skaparna försöker tillfredställa. Alla i en målgrupp är inte intelligenta kritiker, majoriteten är tyvärr matade med det de ser utan att analysera det.

Sedan att du jämför två olika generationer, visst, det är klart man ser olika på saker. Jag vet att det låter som om jag är en fanatisk förespråkare för en tv-serie nu, men jag ville kort och gott säga att för att vara den tv-serie den försöker vara, så gör den det väl. Sen att du inte tycker om den eller finner den trovärdig, halleluja, du är inte en av dem som tycker om den – du kräver något mer. Men det var lite som att säga ”jag tycker inte om 2001:a space odyssey, den är för långsam. Det händer ingenting”, för det är ju inte det som är den stora bilden..

Oh well, sorry för att jag behövde ranta av mig här…

sofia dahlén
Posted on 29th november, 2008

mischa: haha, det är exakt, och då menar jag verkligen EXAKT, det jag försöker säga!
hela inlägget går ju ut på att anledningen till att jag inte tycker den är tillfredsställande är för att jag inte ska göra det, för att jag är fel publik. och jag skriver ju just det du skriver om generaliseringarna. att det inte behövs mer än bilder som flashar för att någon ska förstå ett händelseförlpåå eftersom vi sett grundstoryn tusen gånger innan i andra format, skillnaden mellan mig och målgruppen är att jag inte nöjer mig med att fylla i den typen av luckor själv eftersom det inte är den typ av tv jag är uppvuxen med, men den målgrupp som serien riktar sig till vill inte ha mer än den absolut mädvändiga informationen som krävs för att förstå händelseförloppet (precis som min syster i exemplet).

Misha
Posted on 2nd december, 2008

sweet. det var förbannat härligt att ventilera och språka ut sig lite, tack för utrymmet.

CONSPICERE » Blog Archive » mer 90210-generationen
Posted on 10th december, 2008

[...] Nyckeln till 90210 är att den också behärskar reklamens grammatik och att det inte går skarpa gränser mellan reklam och underhållning (och konst, enligt artikeln). [...]

Leave your Comment