CONSPICERE

after me, the flood

Jag var och såg Valentino-dokumentären igår. En helt fantastisk film.

Jag lämnade salongen, dels i eufori över filmen som film, men samtidigt, inför Valentino, med samma känsla som jag kan uppleva inför de flesta gamla övergivna småsexistiska föreställningar som ändå på något sätt är välmenta, men grundar sig i, öh… intet bättre vetande? Den typen av kvinno-/skönhets-/konstsyn som framkallar härskarteknikern i mig. Jaja, han får hållas, det lilla kan han få behålla när kapitalet efter 45 år fasar ut hans unika kunskaper som ett led i marknadsanpassningen.

Jag glömde lite att det var en dokumentär ibland, ibland fick jag Tenenbaum-vibbar. De fem mopsarna som är överallt och bärs omkring som handväskor i sina selar med handtag. Hur han successivt gått från att i sin ungdom bocka fint efter visningarna till att gå ett ärevarv och vinka kungligt. Avsaknaden av musa och den ständigt konfliktfyllda men ändå illa dolt kärleksfulla närvaron av partnern/älskaren/vännen Giancarlo Giammetti. Huvudsömmerskans temperamentsfulla utspel när hon och fem sex sömmerskor hukar sig kring en modell för att rätta till ett broderi som inte dög. Allt outtömligt beröm, men ändå kom igen – ”some sequins won’t hurt”.

 För att sparka in en öppen dörr: hur mycket jag än respekterar resultaten tråkar visionerna ut mig. Hantverksmässigt är det unikt, men vägen från tanke till färdig plagg är så enkelspårig. ”I know what women want… I’m sorry” är Valentinos svar på varför han gör det han gör. Hemligheten? ”They want to be beautiful”. Det är den lilla återstoden av den gamla skolan vi dealar med här (jag myser av bastuklubbsvälmående när Kaiser Karl på premiären av 45-årsutställningen kramar om den siste (?) kejsaren och mumlar något i stil med att de är de enda som håller måttet nu för tiden, ”the others are making rags!”).

Det är väl en del tack vare den vinkling som framgår redan i titeln förstås, men dokumentären skapar verkligen känslan av en monark och hans lojala jasägare som hur mycket smärta han än utsätter dem för kommer följa honom i graven. Det vilar något patriotiskt över modehuset Valentino, som kan bli svårt att bibehålla med Alessandra Facchinetti. Fast det ingår väl i strategin.

Det jag i alla fall blev tagen av är det brutala, och därför så sympativäckande, i att Valentino in i det sista vägrar tala om sin pension fastän det är så uppenbart att alla vet (varför fira 45 år med sådant pådrag om man hade möjlighet att vänta till det lite mer naturliga 50?).

Valentino: The Last Emperor visas på Stockholms Filmfestival som startar på torsdag.