Det enda jag saknar med Lund är min skomakare Henry. Han bar förskinn och hade lunchstängt. För tillfället lämnar jag av lathets- och bonuskortsskäl mina skor på NK. Förut var det väl helt okej, inte toppen, men trevliga killar som gav mig 30kr rabatt på klackningar. Nu har något förändrats. Det är möjligt att de gör ett bra, kanske till och med felfritt, jobb men av större vikt är känslan av trygghet och den känslan känner jag inte. Var tvungen att ta ur mina skrevstövlar ur kartongen och lämna in dem i en påse igår, det tyckte jag inte om. Och det är så hetsigt, klackningsulning? ja? okej det blir tvåhundranittioåtta klart på måndag NÄSTA. (Och jag vill förresten inte betala 298. Jag litar på skomakare som tar 300. Jämna tiotal och så 125 eller 145 är bra priser.)
Hos skomakaren Henry förde man en diskussion kring vad som behövde göras och vilken sorts sula som kunde tänkas passa. Linus värderar att hans tandläkare hela tiden berättar exakt vad det är han gör och varför, så ska min skomakare vara. Är det någon som kan tala om var han kan tänkas finnas? På Östermalm helst.
ps. min skomakare i Djursholm delade lokal med en järnaffär i bottenvåningen av en gammal villa. Det funkar också. (Och visst blir jag lite äcklad av min romantiserande konservatism.)
Jag älskar förresten att svara på mina egna frågor. Och som bloggare har jag alla rättigheter att göra det.
Bloggarna är de nya experterna, men också de nya journalisterna, var i princip kontentan av vad jag kom fram till en krönika i JMKs tidning Femte Statsmakten tidigare i höst. Vilken baserades på en artikel jag skrivit på samma ämne. Självreferenser in absurdum. Som tur är helt legitima sådana (med referens till mitt första påstående).
Helt självgående, med risk för kortslutning.
I jakt på inspiration gick jag igenom de två hundra virtuella post-its som ligger på min dashbord (för ingen är så inspirerande som jag själv?) och hittade det här:
Varför är det ingen som skrattar åt att sveriges nyaste modemagasins två första nummer har haft huvudrubrikerna ”Hotet Mot Poshs Kärlekslycka” och ”Jennifers Stora Viktkamp”?
Är det för att det inte är roligt att man idag känner sig skyldig att deklarera avståndstagande från Mischa Bartons skinnjacka varje gång det kommer fram att man är intresserad av mode? Ja, det är det.
Jag tycker inte riktigt det stämmer längre. Det kan bero på att jag inte läser några modemagasin, och knappt några modebloggar heller, och tolkar mitt eget bristande engagemang i de shoppingorienterade medierna som en universell trend så som det lätt blir när man är intuitiv ut i fingerspetsarna. Men jag hoppas att det är för att modeblogg inte är synonymt med yoghurt längre.
Glamour skriver att H&Ms nästa gästdesigner (vår 2009) blir Matthew Williamsson. Hade de inte i den artikeln missat att han är creativ director på Pucci hade de förmodligen inte heller föreslagit att vi ska köpa den sedan femton år döda Emilios kreationer på nätet.
Det är det där ordet. Kreationer. Det uppmuntrar att man ger en enskild artist all kreativ kredd (eftersom det brukar få stå för ett plagg man vill tillskriva extra värden genom att halvt göra till konstverk, tänker jag mig), och ofta blir det fel när det är modehus som skapat den. Självklart eftersom det sällan är en enskild designer som står bakom (ibland är den knappt inblandad), men också för att man blandar ihop varumärket med den som gör det. MaxMara blir då lätt en han, Louis Vuitton en hon och Emilio Pucci i allra högsta grad levande och verksam.
När varumärket faktiskt är namnet på den aktuella designern ställer till andra problem. En gång för väldigt länge sen skrev jag om Stella McCartneys många designersamarbeten (något om urholkning av ett varumärke tror jag) och fick en upprörd kommentar från någon som sa att Stella är svinrik så vill hon göra H&M-kollektioner så gör hon det och skiter fullständigt i lukrativiteten i affären.
Hur osugen blir man inte på att läsa en artikel som börjar med: ”Ni vet FENOMENET??! Låtsas inte som att ni inte vet vad jag menar… ” om man bara: jag fattar inte alls vad du snackar om.
klick -> klick -> klick
Internet.. man vet aldrig var man hamnar. Tre klick så är man plötsligt utanför sin bekvämlighetszon.
ps. Jag läste förstås ändå. Nu vet vi var André Wickström fick idén om att anledningen till att det inte finns fler kvinnliga komiker är att de inte har samma behov av att synas som män. Och inte är vi förvånade.
Haha. Jag påbörjade ännu ett blogginlägg och insåg en sak. Mina texter består av den sorts fragment som jag själv inte kan hantera när de kommer i rörlig bild-form. Är det någon förutom den som har exakt samma referensramar som jag (Emilie?) som kan förstå vad jag skriver?
Men huvudsaken är att jag skriver nånting alls just nu. Om man sätter en odödlig apa framför ett tangentbord i evigheter kommer den för eller senare lyckas slutföra en delvis självbiografisk romansvit i sju band.
Vi hade seminarium i skolan igår, en av uppgifterna gick ut på att analysera hur ett aktuellt ämne behandlades på svenska bloggar. Jag och Emilie kollade svallvågorna efter Bo Rothsteins bloggkritik men ett annat gäng knuffade finanskris, vilket visade sig vara det enda ämne på hela seminariet som engagerade modebloggar. Lågkonjunktur är trend i alla bemärkelser. LLC har hittat recessionistor!
Om Cathy o co misslyckades (eftersom den redan var förutsedd och ingick i någon slags kollektiv beredskap/medvetande redan när de förutsåg den) med att trovärdigt spå den i kjollängder, och gravt överskattar dess betydelse för innehållet i modet, så ska de i alla fall ha cred för att ha spottat recession chic-trenden. Alla hade konjunkturssvängningar i sikte, men vem hade kunnat gissa hur moderna de kunde bli? Sen att recessionistan är rent retorisk, innehållsmässigt är allt som vanligt, spelar ingen roll.
I onsdags anordnade Veckorevyn förhandsvisning av nya bevvan. Jag kom snabbt fram till att den är väldigt dålig.
Men så kom jag att tänka på min syster Erika, som visserligen inte är mycket yngre än jag men ändå tre år. Ibland ser hon, och uppskattar, filmer som jag förgäves försöker förklara varför de har en inneboende dålighet, och essensen i den dåligheten är exakt samma brådska som i 90210. För mig är det bara en halvtimme snabba klipp. Mamman: ”San Fransisco?” Dottern: *OMGOMGOMGOMG*, dududum, klipp, vybilder över Hollywood, jingel, Peach Pit-skylt, snygga tjejen spetsar iste med vodka och hånglar med en kille (och om det inte är hennes kille, vem är det då?), vybild, bild på ledsen tjej, utzoomning, bam, vinjett, eftertext. (Jag har hört folk klaga på tendenser till samma sak i Gossip Girl, men eftersom det är en serie som automatiskt talar till mig på andra plan (ganska ytliga. 90210 – massive fail. och andra säsongen GG – lite fail också) är jag ändå med där. Men jag förstår var alla som stör sig kommer från). Erika håller i alla fall inte med om att hon också borde förstå att problemet är att man inte kan bli upprörd över att han är otrogen mot henne med rektorns mammas bästa vän eftersom man inte hunnit bygga upp en solidaritet med någon över huvud taget.
Så. Om det gick fort att dra slutsatsen att 90210 inte är för mig tog det lite längre tid att konstatera att anledningen till att jag inte tycker om den är att jag är född en generation för tidigt.
Jag läste (i FoF? Eller i DN? Eller någon annan stans?) att en undersökning konstaterat att ungdomar idag (nu blir det här väldigt luddigt eftersom jag inte bara har glömt var jag läste det, utan även de exakta siffrorna det handlade om, men ungefär ungdomar var den ena kategorin) hanterar information från i snitt drygt fem (tror det var 5,6?) olika medium samtidigt utan att gå miste om väsentlig information, medan generationen ett snäpp äldre bara klarar runt (och nu gissar jag, men jag vet att det inte var mer än tre i alla fall. 2,1 känns bekant) två.
Betyder det att den där intima kontakten min syster får med karaktärerna men inte jag uppstår i de dryga tre källor jag går miste om? Alltså att 90210 är gjord för att konsumeras simultant med fyra andra mediala produkter, och att den extra tid jag som bara kan hantera två (eller kanske tre eftersom jag borde ligga någon stans emellan generationerna i undersökningen) bara resulterar i att jag förgäves väntar mig att bli serverad hela känslospektrat, när vad serien förväntar sig av mig är att jag inte ska kräva mer än ett minimalt antal fragment så att ingen perceptiv energi går till spillo, och medlidande med någon som blivit dumpad kan jag ju faktiskt känna om jag lyssnar på en deppig låt samtidigt?
Framtiden är bildspel med ljudeffekter. (Det är även dåtiden?)
Är det någon som kan lokalisera den där undersökningen så att det blir någon ordning på det här? (Som om det var problemet med det här inlägget… jag bloggar som jag skriver spånings-mail. Ostrukturerat och aldrig någonsin korrläst.)
Jag var och såg Valentino-dokumentären igår. En helt fantastisk film.
Jag lämnade salongen, dels i eufori över filmen som film, men samtidigt, inför Valentino, med samma känsla som jag kan uppleva inför de flesta gamla övergivna småsexistiska föreställningar som ändå på något sätt är välmenta, men grundar sig i, öh… intet bättre vetande? Den typen av kvinno-/skönhets-/konstsyn som framkallar härskarteknikern i mig. Jaja, han får hållas, det lilla kan han få behålla när kapitalet efter 45 år fasar ut hans unika kunskaper som ett led i marknadsanpassningen.
Jag glömde lite att det var en dokumentär ibland, ibland fick jag Tenenbaum-vibbar. De fem mopsarna som är överallt och bärs omkring som handväskor i sina selar med handtag. Hur han successivt gått från att i sin ungdom bocka fint efter visningarna till att gå ett ärevarv och vinka kungligt. Avsaknaden av musa och den ständigt konfliktfyllda men ändå illa dolt kärleksfulla närvaron av partnern/älskaren/vännen Giancarlo Giammetti. Huvudsömmerskans temperamentsfulla utspel när hon och fem sex sömmerskor hukar sig kring en modell för att rätta till ett broderi som inte dög. Allt outtömligt beröm, men ändå kom igen – ”some sequins won’t hurt”.
För att sparka in en öppen dörr: hur mycket jag än respekterar resultaten tråkar visionerna ut mig. Hantverksmässigt är det unikt, men vägen från tanke till färdig plagg är så enkelspårig. ”I know what women want… I’m sorry” är Valentinos svar på varför han gör det han gör. Hemligheten? ”They want to be beautiful”. Det är den lilla återstoden av den gamla skolan vi dealar med här (jag myser av bastuklubbsvälmående när Kaiser Karl på premiären av 45-årsutställningen kramar om den siste (?) kejsaren och mumlar något i stil med att de är de enda som håller måttet nu för tiden, ”the others are making rags!”).
Det är väl en del tack vare den vinkling som framgår redan i titeln förstås, men dokumentären skapar verkligen känslan av en monark och hans lojala jasägare som hur mycket smärta han än utsätter dem för kommer följa honom i graven. Det vilar något patriotiskt över modehuset Valentino, som kan bli svårt att bibehålla med Alessandra Facchinetti. Fast det ingår väl i strategin.
Det jag i alla fall blev tagen av är det brutala, och därför så sympativäckande, i att Valentino in i det sista vägrar tala om sin pension fastän det är så uppenbart att alla vet (varför fira 45 år med sådant pådrag om man hade möjlighet att vänta till det lite mer naturliga 50?).
Valentino: The Last Emperor visas på Stockholms Filmfestival som startar på torsdag.
Fy fan vad jag saknar bloggen. Skrivkramp är värsta onda spiralen.
Tanja skrev så här och länkade dessutom till det här. Jag blev glad men också ledsen eftersom det känns som att jag på JMK är lite för långt borta från den miljön där jag tänkte på det där jag tycker är intressant och som jag är bra på. Mamma säger att antingen bestämmer jag mig för att universitetspoängen/behörigheten det ger mig är motivation nog, eller så slutar jag idag. Hon vill inte höra mer gnäll. Vi får se om jag minns något av det om tre veckor när nästa tenta stundar.
Nu är värsta hysteriska veckorna över. Nu ska jag läsa den där boken. Nu ska jag skriva en artikel jag sett fram emot. Och så ska jag blogga. Förmodligen börjar jag ganska blygsamt. Så här: Det här är min andra jumpsuit från Beyond Retro på två veckor.
Men ni vet hur det är. Trivialiteter är en inkörsport till tyngre grejer.
Bild: Fridén