CONSPICERE

”Någon som är bättre än jag” – men du ÄR ju bäst. Prata på! När vi nu ändå har uppe det här med modellfoton, så vill jag ta upp en annan grej. Alla modeller, inklusive wannabes, ser uttråkade eller rentav ledsna ut. En modell som ler, är det totalförbjudet?

Tja, det kanske inte finns så mycket intressant att säga om ämnet egentligen. När man läser om det är det alltid narrativ. Det lämpar sig kanske inte så bra för större analyser, det återkommer ju till någon slags mediakonspiration som ärligt talat alltid har låtit lite ihåligt. Men problemen finns ju, och man kan ju undra varför. En sak jag undrar är att ideal har väl alltid varit något att sträva efter, men det har väl aldrig förväntats av oss att vi skall uppfylla dem. Vi är ju ändå bara människor, inte gudar. Så varför kan man undra, tror folk att det är meningen att man skall uppfylla idealen. Varför tror man att man är tvungen att förvandla sig till något man från början inte var?
Som tröst skriver ofta författaren av narrativen att det är viktigt att man inte glömmer att kroppen inte är ens jag. Det är också en sådan underlighet som föreligger i debatten, jag menar vad fasiken betyder det? Kanske betyder det att eftersom en kropp inte tillhör ens identitet är det möjligt för oss att återskapa kroppen efter eget huvud. Jag vet inte, men vi verkar var mycket osäkra kring våra kroppar, vi vet inte riktigt vad vi skall göra med dem längre.

fan va bra du skriver!

Niklas, jag skrev häromdagen just det du nämner här, att kroppen inte är ens jag.
Eller, jag skrev: din kropp är inte du.
Jag har inte sett det i några andra debatter (men jag kan inte säga att jag följer dessa diskussioner slaviskt), och jag tänkte förklara vad jag menar.
Din kropp är inte du, den är en del av dig. Du kan gå upp i vikt, ner i vikt, bli finnig eller få perfekt hy. Det påverkar självklart till viss del hur du mår för stunden, men det förändrar inte vem du är.
Jag är inte på ett visst sätt för att jag är smal.
Min bror är inte på ett visst sätt för att han har problem med finnar.
Min syster är inte på ett visst sätt för att hon har dubbel D-kupa.
Vi formas av våra utseenden, men de definierar inte vilka vi är.
Det låter flummigt, men det är vad jag menar.

Annika: Jo, jag vet att du skrev det. Men det är också standard svaret. Det var vad lärarna sa i skolan, det är vad man alltid säger när ens identitet hotas. Det är vad jag säger när någon kritiserar mitt jobb. Mitt jobb är inte jag. Vi har alla den flyktvägen öppen, och jag tänker inte racka ner på den eftersom vi alla i olika utsträckning begagnar oss av den. Så på ett sätt har du rätt, men på ett annat har du fel. Det är förvisso sant att vår kropp inte är den totala definitionen av vad vi är, på samma sätt som ingen annan del av oss är det heller. Men det är också sant att vi använder oss av kroppen för att projicera vår identitet. Jag skulle bli förvånand om du inte höll med om det, eftersom så stor del av din blogg rör frågor om din kropp och din relation till den (inget illa ment). Men är inte lite det av själva pudelns kärna? Att vi måste ha en ”relation” till våra kroppar? För å ena sidan kan vi inte acceptera vad vi är, vad vår kropp är, eller att vår kropp är stadd i ständig förändring, men samtidigt måste vi försonas med våra kroppar. Försoningen tar ofta formen av ett försök till förbättring av kroppen, plastikkirugi, body-buildning, bantning osv. Vi har så att säga ett ansvar för vår kropp, på samma sätt som vi har ett ansvar att göra något med våra liv. Det är inte så många generationer sedan man bara ”did as daddy done”, det är lätt att glömma bort när självförbättring både mental och fysisk ses som så självklara att de uppfattas som tvång.

Jag tycker det är intressant att se smalhetsidealet ur ett genusperspektiv. Social change hypothesis (se t ex Jung & Forbes, 2007 eller Counihan & Kaplan, 1998), som fått stöd i flera studier, innebär att allteftersom kvinnors makt och rättigheter i samhället har ökat så har de kvinnliga (kropps-)idealen blivit alltmer svåruppnåeliga. Effekten av förändringarna har alltså till viss del stävjts av att idealen ständigt blivit alltmer svåruppnåeliga, då dessa ideal bland annat leder till känslor av stress och brist på kontroll, lågt självförtroende samt till att fokus bibehålls på hur kvinnor ser ut (i stället för vad de kan och gör).

Ett annat intressant perspektiv är det kommersiella. Vissa teoretiker (Berg t ex) menar att reklambranschen har dikterat idealen i det västerländska samhället de senaste 20-30 åren. Och jäklar vad pengar det finns att tjäna på att människor är missnöjda med sitt utseende och/eller vill förnya och förbättra sig själva…

mVPvxI yofnyurq yyajvpcu aeewqlpu