Jag tycker en del om Balenciagas vårkollektion. Jag tycker om den en del också men Ghesquiere är inte i sitt esse.
Först det uppenbara: Prada. Det är fint och jag undrar om det inte är något så smått fantastiskt som en medveten Ghesquierisk tolkning av en kollega. Om man tar typ den här Prada SS08-utgången och översätter* den till Balenciagas formspråk blir det ju exakt det här (och effekten förstärks av att om man skulle översätta Pradarutorna till Balenciaga så skulle det bli som på catwalken):
Någon som vet mer måste förklara skorna för mig. Jag tycker de är jättespännande men undrar förstås hur de är konstruerade och vad som händer om man får en maska? Den med erfarenhet av YSLs strumpskor från i våras (blir pirrig i magen av att se bild på dem igen) har störst auktoritet i frågan.
Beauty-guden hör bön. Det känns som att det här var precis vad Bon syftade på med sin önskan om ickekonventionellt smink i Biologinumret. Det känns rentav som att det var exakt så Bon exemplifierade det i Bio-numret.
Det här är Balenciagas höstkollektion översatt till byxor:
Det här är Balenciaga as we know it, och gillar det (blänk är instinktivt bra):
Och det här gillar jag också samtidigt som jag lider av tanken på hur jobbigt det är. Handskar som är tröjärmar. Skor som är strumpor. Fatta svårt att hantera! Kroppsstrumpan är för barn! (”um… your point being?” Jag vet den är ju för barn)
*Jag försökte komma på en bra liknelse men kan bara tänka på när alla organiska varelser blir förvandlade till robotversioner av sig själva i tv-spelet Ratchet & Clank. Eller tänk er en kubistisk Mona Lisa. Då är prada da Vinci och Balenciaga Picasso.
alla bilder: Style.it
Det är intressant att så fort man försöker tala om den del av modet som inte går att köpa som en fysisk produkt i lurex på Gina Tricot så sticker det alltid iväg åt modellerärförsmalahållet. Det är en viktig diskussion som jag inte har intresse av att förminska, men ibland blir man lite förtvivlad över att det inte går att skriva om kläder utan att en (ibland ganska ytlig) diskussion kring hur smala modeller är tar uppmärksamheten från alla de poänger man tycker man fick till (tycker är ett nyckelord här) på helt andra plan.
I samband med att jag skrev mycket om plastikkirurgi gick det upp för mig att det verkar finnas ett enormt latent behov, mycket större än jag kunnat föreställa mig (och då föreställde jag mig ändå att det var stort), av att prata om just smalhet. Det är sällan jag har försökt plocka poäng bland smalhetskritikerna, det är ett av alla jätteviktiga ämnen som jag inte anser att jag kan tillföra så mycket till (åtminstone inte medvetet), men jag har liksom gjort det ändå av bara farten (typexempel) eftersom jag skrivit ömsom kritiskt ömsom ganska personligt om konstruktionen av idealbilder. Utan att egentligen komma i närheten av smal vs. tjock. Min grej är mer gammal vs. ung, tvådimensionell bild vs. tredimensionell verklighet, Frankenstein och The Talented Mr. Ripley.
Vad jag egentligen vill komma till är att det uppenbarligen finns en längtan efter att diskutera ämnet, men att jag känner mig otillräcklig eftersom jag på något sätt förväntas ha, men inte har, något att säga om det på ett mer avancerat plan än att jag också tycker att det är dåligt att folk dör av näringsbrist i den här branschen. Det vore med andra ord jävligt bra om någon som är bättre än jag kunde profilera sig (öh. inte för att ni inte redan gör det).
Jag har en sån jobbig distans till modet just nu. Kanske kan man säga att jag är uttråkad. Det som tidigare har känts som en hel jävla storm av uttryck som jag befann mig mitt i krymper och krymper till en liten ankdamm som jag varken vill eller får bada i. Och jag hatar att det är så men dem jag tidigare sett upp till för deras smått pretentiösa mod framstår numer som i första hand lättlurade. Visst håller jag med om att Fendi-håret är uppseendeväckande, men Suzies beskivning ”…the extraordinary hair, blown as though an electric storm had passed through.” blir närmast Ugly Bettyiskt parodiskt.
Jag kastar sten och önskar lite att saker bara kan få vara saker ifred. För det blir bara tydligare och tydligare att den tillskrivna meningen är just bokstavligen tillskriven av semiintellektuella modereportarar och flera mil mer långt draget än det designern tänkt. Där har vi vårt samtidsmode, skaparen utgår från vad som stärker varumärket och tar tacksamt emot efterkonstruerade idéer om tanken bakom.
Jag är nominerad till en blog award!
Bra att jag blir nominerad i kategorin Guldpennan när allt jag känner att jag skrivit den senaste tiden har varit oformulerat nonsens. Jag är förstås oändligt hedrad och hoppas ni vill rösta på mig. Här lever vi på gamla meriter och skäms inte för det*.
(Okej. Skoja. Klart jag är en värdig vinnare.)
Rösta här.
*Fast egentligen gör jag det. Först tyckte jag det var jättesoft att släppa pretentionerna och mest blogga massa skräp som jag gjortpå senaste, för att det åtminstone fick mig att skriva något, fast när jag sa det svarade han som alltid har så mycket att säga att jag bara borde skriva smarta saker. Men om jag inte kan då? Bla bla bla blogg.
”Med sina tre snörningar per fot, vardera 27 hål hög, sänder de ut ett rätt entydigt budskap om saker och ting ska ska se ut vintern 2008.”
Skrev jag i en inspirationstext om höstens råa boots, på uppdrag av Dinsko. That’s 324 hål y’all. Och just därför känner man sig, precis som Emilie påpekat tidigare, desto mer lurad när de har dragkedja.
Och nu har jag en fråga; hur många gånger kan man skriva 0m ett par skor (som man knappt vill ha)? Att göra det mer än en gång, är det som att skriva en hel berättelse om när man nästan köpte ett Burberry-armband (älskade det inägget. Så old school modeblogg)?
Okej. Öppnad firefox. Visade sig vara omöjligt att undgå att en av tjejerna ramlade.
edit: Stam också! Suzy Menkes: ”the strained faces of the models as they tried to walk the runway will be the lasting memory of this strange show”.
Jag vågar inte röra mig på (fashion)internet just nu. Inte förrän jag fått se hela Prada-kollektionen och bildat mig en uppfattning utan påverkan från era kommentarer.
”När någon uppmunrar mig att skärpa till mina konsumtionsvanor för att passa in i en påstått hipp målgrupp, då osäkrar jag min revolver. Någon vill åt min köpglädje, ingenting annat, och sen får de smickra mig genom att kalla mig cultural creative så mycket de vill.”
Älskade Malin Krutmeijers recension av ekologiska livsstilsmagasinet (bara en sån sak!) Eco Queen (bara ett sånt namn! Och loggan, omslagen! Bildgoogla!) i OBS i torsdags. Den där skuldblandade skepsismen, utspädd med en gnutta bittert sug efter att bli en köpglad världsförbättrare är så träffsäker att det inte bara är lohas-rörelsen som får sig en känga utan indirekt även alla vi andra stenkastare.
Sen har jag ju alltid gillat kritiska recensioner i radio. Brings out den där agressiva klämkäckheten som gör sig så bra i etern.
Finns att lyssna på i 30-dagarsarkivet, ni hittar den här ( i åttonde minuten).
Jag gillar vad Josh Goot gör med midja och anklar. Lite det som Dries gjorde för samma kroppsdelar s/s 08 (fast där syntes det inte lika tydligt på visningen utan mer i det som till slut blev själva kollektionen) och som känns väldigt Jane. Och jag vet inte om jag kan förklara det bättre. Jag har typ inga ord kvar efter att ha skrivit hela helgen (eller skrivit och skrivit. Mest har jag suddat), men det är liksom jersey-tungt nedtill (utan att det behöver vara i jersey), om det är en förklaring som hjälper?
En bild säger mer? Här är Josh och Taru på Buddha Bar i Paris under a/w07-veckan. Hur stört länge sen känns inte det? Kommer ni ihåg? Var det ens någon av er som var med på den tiden? Good times.
Jag tappade bort det jag köpte på Buttericks i våras, men Agnes tipsar i nya Rodeo* om att både Make Up Store och Face har svart i höstsortimentet. Jag köpte inte bara MUS:s Dawn (svart) utan också riktigt snygga Black Orchid som är det (plommonlila) jag har mig på bilden.
Det gjordes någon undersökning för ett tag sedan där man vad jag minns (tänker inte sätta mitt liv på att jag kommer ihåg rätt, men det där med bloggar och relevant statistik har ju aldrig varit särskilt noga) konstaterade att rosa är den läppfärg som av både män och kvinnor anses bäst, lagom piffigt men ändå snällt. Rött är visserligen sexigast, tycker männen engligt undersökningen, men å andra sidan vågar m(a/ä)n inte riktigt kyssa en röd mun.
Om rött är läskigt, vad är då lila? Och svart? Jag kommer inte få hångla ikväll.
*AB, du ville ha ett utlåtande (och ett utlåtande ska du få. Om än ett ganska inehållslöst (men positivt)); jag gillade ju förra formatet, men det här känns helt naturligt och jag har redan hunnit glömma att det någonsin har sett annorlunda ut. Och jag stämmer in i ”det ser inte gratis ut”.